Åhh neeeej! Jag råkade ta fel!

Apropå vandringshistorier som faktiskt är sanna!!!

Jag skulle besöka en väninna jag inte träffat på ett halvår, vi är väldigt nära vänner men inte när hon skaffade nya killar då höll hon sig undan i början. Detta beteende hade jag verkligen tröttnat på och var inte alls glad åt att faktiskt träffa henne utan skulle dit och skälla ut henne. Så när hon äntligen hörde av sig igen var jag så arg och stegade iväg mot hennes lägenhet ganska mycket i mina egna tankar. 

Jag ringde på dörren, det tog lite tid innan dörren öppnades så jag hann banka på ganska rejält. Till slut öppnade en man i övre medelåldern (min väninna var då endast 21 år) så jag blev ännu mer upprörd och tänkte: Aha det är därför hon har hållit sig undan så pass länge den här gången!!! Jag slet upp dörren, stegade in i lägenheten, förbi mannen som bara backade undan. Jag gick in i köket grabbade tag i en ren kaffemugg i diskstället, hällde upp kaffe och stegade med bestämda steg in i vardagsrummet. Tittade mig omkring och såg till min fasa att han helt uppenbart flyttat in och möblerat det helt efter hans smak, dessutom bara satt upp bilder på sina nära och kära. Hennes son minsann fick inte plats på HANS byrå. Mannen sa inte ett ljud. Så jag tyckte att det var dags att säga något, jag var vid det här laget helt ursinnig och frågade spydigt vart hans flickvän var någonstans. Han skakade väldigt oförstående på huvudet och såg mest rädd ut. Jag tyckte synd om honom, jaha, inte ens det hade hon berättat och inte hade hon vett att vara hemma heller.

Sen tittade jag ut genom vardagsrumsfönstret, stannade upp, och det var något som bara inte stämde. Utsikten var inte den samma. Varför ser jag ett annat hus här? Hade inte hon utsikt mot en väg????

Då insåg jag mitt misstag, med ryggen vänd mot mannen. Jag lovar att känslan jag hade då var att jag önskade att jag bara dog på fläcken och föll ner genom golvet. Så jag vände mig om och log mot honom, gav tillbaka kaffemuggen och förklarade att jag tagit fel på lägenhet. Tagit fel på ett helt hus. Att ilskan inte alls var riktad mot mannen ifråga utan en väninna. Jag sa förlåt hur många gånger som helst.

Han bara gapskrattade! Han skrattade tillslut så det kom tårar. (Inte för att jag kan klandra honom.) Han sa att det var väldigt länge sen han hade besök av en sådan ung kvinna i sitt hem och att han aldrig hade haft besök av ett sådant ilsket fruntimmer i hela sitt liv, samt att jag inte alls behövde be om ursäkt utan att jag hade gett honom ett minne för livet.

Jag gick därifrån och skämdes, jag skämdes så enormt mycket i 7 år innan jag berättade för någon annan om vad som hade hänt. Jag kan säga att min väninna fick sig ett gott skratt när jag väl berättade. Min väninna hade dock en anledning till att hon hållit sig undan, hon hade insett att hon faktiskt inte alls ville ha någon kille utan faktiskt var lesbisk. Så min ilska mot henne la sig väldigt fort när jag hälsade på henne.

Efter den här händelsen så har jag inte låtit min ilska totalt dra iväg med mig, jag lärde mig min läxa.

PS Mannen fick en påse bullar av mig en vecka senare, för lite plåster på såren. Men han skrattade bara när han öppnade dörren. DS 

Apropå vandringshistorier som faktiskt är sanna!!!

Jag skulle besöka en väninna jag inte träffat på ett halvår, vi är väldigt nära vänner men inte när hon skaffade nya killar då höll hon sig undan i början. Detta beteende hade jag verkligen tröttnat på och var inte alls glad åt att faktiskt träffa henne utan skulle dit och skälla ut henne. Så när hon äntligen hörde av sig igen var jag så arg och stegade iväg mot hennes lägenhet ganska mycket i mina egna tankar. 

Jag ringde på dörren, det tog lite tid innan dörren öppnades så jag hann banka på ganska rejält. Till slut öppnade en man i övre medelåldern (min väninna var då endast 21 år) så jag blev ännu mer upprörd och tänkte: Aha det är därför hon har hållit sig undan så pass länge den här gången!!! Jag slet upp dörren, stegade in i lägenheten, förbi mannen som bara backade undan. Jag gick in i köket grabbade tag i en ren kaffemugg i diskstället, hällde upp kaffe och stegade med bestämda steg in i vardagsrummet. Tittade mig omkring och såg till min fasa att han helt uppenbart flyttat in och möblerat det helt efter hans smak, dessutom bara satt upp bilder på sina nära och kära. Hennes son minsann fick inte plats på HANS byrå. Mannen sa inte ett ljud. Så jag tyckte att det var dags att säga något, jag var vid det här laget helt ursinnig och frågade spydigt vart hans flickvän var någonstans. Han skakade väldigt oförstående på huvudet och såg mest rädd ut. Jag tyckte synd om honom, jaha, inte ens det hade hon berättat och inte hade hon vett att vara hemma heller.

Sen tittade jag ut genom vardagsrumsfönstret, stannade upp, och det var något som bara inte stämde. Utsikten var inte den samma. Varför ser jag ett annat hus här? Hade inte hon utsikt mot en väg????

Då insåg jag mitt misstag, med ryggen vänd mot mannen. Jag lovar att känslan jag hade då var att jag önskade att jag bara dog på fläcken och föll ner genom golvet. Så jag vände mig om och log mot honom, gav tillbaka kaffemuggen och förklarade att jag tagit fel på lägenhet. Tagit fel på ett helt hus. Att ilskan inte alls var riktad mot mannen ifråga utan en väninna. Jag sa förlåt hur många gånger som helst.

Han bara gapskrattade! Han skrattade tillslut så det kom tårar. (Inte för att jag kan klandra honom.) Han sa att det var väldigt länge sen han hade besök av en sådan ung kvinna i sitt hem och att han aldrig hade haft besök av ett sådant ilsket fruntimmer i hela sitt liv, samt att jag inte alls behövde be om ursäkt utan att jag hade gett honom ett minne för livet.

Jag gick därifrån och skämdes, jag skämdes så enormt mycket i 7 år innan jag berättade för någon annan om vad som hade hänt. Jag kan säga att min väninna fick sig ett gott skratt när jag väl berättade. Min väninna hade dock en anledning till att hon hållit sig undan, hon hade insett att hon faktiskt inte alls ville ha någon kille utan faktiskt var lesbisk. Så min ilska mot henne la sig väldigt fort när jag hälsade på henne.

Efter den här händelsen så har jag inte låtit min ilska totalt dra iväg med mig, jag lärde mig min läxa.

PS Mannen fick en påse bullar av mig en vecka senare, för lite plåster på såren. Men han skrattade bara när han öppnade dörren. DS 

Apropå vandringshistorier som faktiskt är sanna!!!