Bebis ensam på BB i en månad?

Jag förstår att det känns jobbigt att tänka på det. Det påverkar såklart anknytningen och det är ingenting man ska sticka under stolen med. För mig känns det jobbigt nog bara att tänka på att man blev Anna Wahlgren-kurad.
Men du kan själv växa som person, och du kan ge dina barn en annan uppväxt.

Jag tänker att det kanske blir lite liknande de som börjat sitt liv på barnhem och sedan adopterats bort. Men tur at du fick komma hem så snart ändå.

Undrar samma sak! Jag var också kvar ensam i kuvös på BB i mer än en månad. Hur påverkar det anknytningen?? Jag är och har alltid varit en änglsig person med stor dödsångest, spec när jag var yngre, sen har jag jobbat mkt med mig själv för att bli "bättre". skulle också vilja veta hur anknytningsteorin skulle förklara detta?

Första två-tre månaderna är bebisen öppen för anknytning till alla som har fysisk kontakt med den, det är först därefter som den definitivt sållar ut vilka som är trygga anknytningspersoner och vilka som är främlingar och känner sig otrygg med den senare gruppen. Utifrån detta borde en välskött bebis kunna bo med en barnskötare på bb och främst bara missa att tidigt påbörja anknytning till föräldrarna. I en kuvös däremot missar man det mest grundläggande, den fysiska närheten. Förmodligen borde detta lägga grunden till en undvikande anknytning på samma sätt som Wahlgrenade barn som sköts väl men inte vid barnets behov, men någon annan anknytningsform kan ju också bli aktuell beroende på skötseln på bb och vad som händer hemmavid - för resten av första året är ju enormt viktigt också och dåliga anknytningar kan lagas!

Som jag teoretiserar kring ämnet baserat på vad jag läst, jag har inte direkt doktorerat i anknytning.

Borde väl finnas lite att läsa kring adoption och anknytning?

Det viktiga som jag ser är att tänka på att anknytningsmönster går i arv, således måste de 30% som har en otrygg anknytning lägga manken till att bryta mönstret och medvetet välja ett tryggt anknytningsmönster med sitt barn.

Det är ju inte helt ovanligt när det gäller t.ex. prematurer, att det ser ut så. Även om man idag spenderar en STOR del av tiden på neo, så blir det ju inte på samma vis som att ha bebisen hemma.

Jag tror så här; nyfödda (speciellt prematura barn) sover en mycket mycket stor del av tiden. Naturligtvis  är närheten lika viktig för ett sovande barn, varför man idag försöker ha så mycket närhet som möjligt med dessa barn, men ändå - det är skillnad mot ett äldre spädbarn som är vaken en stor del av dygnet.

Ur barnet synvinkel tror jag inte det är avgörande för anknytningen, det går att "laga/ta igen" när barnet kommer hem till slut. Ur föräldrarnas synvinkel kan det möjligtvis påverka, att man inte är så nära sitt barn och den klassiska känslan att det barnet "tillhör sjukhuset", så visst kan det säkert vara svårt att ta till sig barnet för vissa föräldrar. ÄVEN det faktum att barnet är sjukt/prematur kan ju, av självbevarelsedrift, göra att man omedvetet inte tar till sig barnet fullt ut, i rädsla att man ska förlora barnet, att det ska dö.

Inget av det här tror jag är AVGÖRANDE dock. De första 2 åren i barnets liv har visat sig ha oerhört stor betydelse, men att de första månaderna, halvåret, skulle påverka så mycket att det är "kört" känns högst osannolikt, förutsatt att barnet har goda föräldrar som, när barnet kommer hem, ordnar en adekvat anknytning.

Om vi tittar på "förr", när jag var bebis till exempel - hur var det med barn som inte var inlagda - barn som var friska och åkte hem? För det första stannade typ alla på BB en vecka och barnen spenderade inte jättemycket tid med mamma, utöver amning var fjärde timme. Väl hemma var det samma visa där. Barnen var för sig själva och matades enligt 4-timmarsschema. Skrik och gråt accepterades också på ett annat vis - man skulle ju inte skämma bort barnen 

Nu pratar jag generellt och hårddraget. Självklart gjorde inte alla föräldrar på det viset, men faktum kvarstår ju att det var mycket vanligt och mer vanligt ju längre bak man går (tills man kommer så långt bak i tiden att man återkommer till dagens föräldraskap, där spädbarn var med mamma, ammade fritt och samsov)

Min poäng; skillnaden hade antagligen inte varit så fantastiskt stor om du hade varit hemma istället för på sjukhuset. I så fall skulle flera generationer ha trasats sönder av dålig anknytning. 

Men det är ju precis vad som hänt, det är ju precis vad man kommit fram till. ?

Vilket? Kan du precisera tror du?

Just att en förfärande stor andel har någon form av otrygg anknytning. Jag höll på att säga att det bara är att googla och läsa vilken tidningsartikel som helst, men jag har inte koll på exakt vilka forskningsdokument jag ska länka till...

Men om närheten till just föräldrarna inte är så viktig under de första månaderna utan huvudsaken är att barnet får närhet av någon trygg vuxen då skulle man ju i princip kunna lämna sin enmånaders baby till exempelvis mormor och dra på barnfri semester i två veckor utan att barnet får några men av det?

Jo men absolut, men det krockar väl inte med det jag skrev? Det jag menar är - om barnet har det så den/de första månaderna så betyder det inte att det är kört, förutsatt att närhet, tillfredställelse av behov osv sköts därefter. Om TS kom hem vid 1 månads ålder och från och med DÅ sköttes om på ett anknytningsstärkande sätt så har den månaden inte förstört hennes anknytning.

Att många har en trasig anknytning beror på att det jag beskrev om hur det var "förr" pågick hela uppväxten och inte bara allra första halvåret.Ja och nej. Att barnet i den åldern skiljs från föräldrarna i 2 veckor, skulle i sig troligtvis inte ge men för livet, men om föräldrarna skulle göra en sådan sak som att lämna nyföddingen och åka på semester i 2 veckor får man anta att det finns stora brister i föräldraskap och anknytning ändå, även utan den resan, så i praktiken JA, det barnet skulle förmodligen få en skadad anknytning, då föräldrarna beter sig på det viset och inte har någon anknytning eller förståelse för barnet.

Om det handlar om något annat, tex att barnet bara har EN förälder (mamma säger vi) och mamma blir inlagd på sjukhus i 2 veckor och barnet passas av mormor under den tiden - så behöver det inte ge men för livet, nej. Förutsatt att mamman i det fallet har en nära anknytning och tar hand om barnet omsorgsfullt före och efter sjukhusvistelsen. Aktivt jobbar med anknytningen efter sjukhusvistelsen.

Beckah. Ja det låter logiskt och klokt. Det är dock en sak som jag inte får ihop. Jag vet en familj som gjorde exakt det jag skrev. Lämnade månadsgamla bebisen hos mormor och drog till Kanarieöarna i två veckor med de något äldre syskonen. Den familjen är åtminstone utåt sett mycket måna om sina barn. Barnen får inte börja på dagis förrän de är tre år gamla, jag upplever det som om mamman är mycket intresserad och road av att umgås med sina barn och oftar hittar på små utflykter och nöjen för hela familjen. Undantaget var dock denna semestern. Barnen är harmoniska glada och mammiga som barn brukar vara (det som jag har märkt i alla fall).

Fast jag vet många dysfunktionella familjer som verkar helt prickfria utåt...

Beckah82, om du drar ner halvår till några månader så är jag med dig

Javisst, och jag känner inte familjen såväl. Jag minns i af att jag blev väldigt förvånad när de lämnade bebisen eftersom jag alltid fått intrycket av att de var en sådan "välmående" familj. Men det är klart att det kan finnas mycket som man inte ser under ytan.

Ja, halvår tänkte jag mer på extrema prematurer, med ovanligt lång vårdtid, annars brukar det nog inte handla om så lång tid Ingen med normala känslor och anknytning lämnar sin nyfödding och åker på semester. Som sagt ovan så syns inte allt utåt. En annan förklaring kan vara att föräldrarna i det fallet inte hunnit "ta till sig" bebisen ännu (tex förlossningsdepression), men gjorde det ganska snart efter semestern? Ingen aning faktiskt, jag har svårt att förstå en sådan handling.

Att vara "mammig" är på gott och ont. det beror på hur den mammigheten yttrar sig. Barn med stark anknytning kan vara reserverade för främlingar, tycka om närhet och bekräftelse från föräldrarna, även om de är självständiga och trygga. dessa barn kan upplevas som "mammiga"/"pappiga". Det ska dock inte blandas ihop med en annan form av "mammighet" - barn som hänger mamma i hasorna i desperata försök att söka trygghet, bekräftelse och kontakt. Ju mer avvisande mamman är - desto mammigare blir barnet.

Sååå det beror ju på, som sagt  

Har inte läst allas inlägg men min son var väldigt sjuk när han föddes och fick vara på barnintensiven i ca 3 veckor efter intensiven låg han på sal en stund sen fick vi eget rum med honom. Vi kom hem efter en månad ungefär. Vi bodde på sjukhuset med honom. Min man åkte hem ibland pga av praktiska skäl. Jag lämnade aldrig sjukhuset över natt men fick då vara ifrån min äldsta barn på 1.5 år. Angående sonen tog dom honom direkt när han föddes han blev kopplad till resp 6 min gammal. I alla fall så har jag inte haft några problem med anknytningen Inte med något av barnen..Det är säker olika..Det var jättejobbigt att vara ifrån sina barn såklart men något som var tvunget då. Just det sjukhuset låg 23 mil hemifrån och så vill jag tillägga att allt blev bra med sonen. Lägger ut en youtubevideo som jag tycker visar lite hur det var.


">

 
  

">

 Vet inte om länken ovan funkar. Lägger ut en till.

Kampan: Vilken fin liten unge. Skönt att allt har gått bra. Vi hamnade också på neonatalen på KS när tvillingarna föddes. De låg dock aldrig på intesiven då de var friska och bara lite prematura. Tiden på sjukhuset var jobbig ibland och visst fick barnen inte samma närhet som fullgångna barn, men anknytningsprocessen har gått sin normala gång känns det som. Jag minns när ena tvillingen fick skyhöga gulsotvärden och blev lagd i övervakningsrummet under sollampa vilket ju innebar att vi inte fick ha honom i famnen eller inne hos oss på familjerummet. Jag grät, fast det inte var någon fara alls med sonen. Men det kändes så traumatiskt att plötsligt inte få ha honom hos sig.

Tack =)Tack! Ja min son var lite preemis också och hade lungproblem (kongenitalt diafragmabråck). På honom gällde något som heter hands off vilket betyder att man inte får störa honom i princip. Stress kunde göra hans tillstånd värre och dom ville att han skulle ha 100 stabila timmar innan han kunde opereras. Han var väldigt medicinerad en tid. När han var en vecka fick jag hålla honom för första gången. Han fick också sola mot gulsot. Ganska vanligt med preemisar tror jag. Skönt att det gick bra med ditt barn också och med anknytning och det =)