Hur hantera ev syskonsvartsjuka

Jag har inte varit i samma situation då mina alla valt att sluta långt tidigare än så. Men din fråga "borde man prata med henne om det?" ? Självklart bör du prata med ditt barn om vad som kommer hända när bebisen kommer. Du vet ju inte exakt hur det kommer gå och hur bebis 2 kommer vara så du kan ju inte lova att det blir sagostund varje gång du ska amma bebisen men du kan ju prata om att bebisen kommer amma precis som syskonet gjorde för det gör man när man är bebis. Dels är det ju självklart att prata och förbereda tycker jag. Men det kan ju också vara bra att prata om och titta på bilder från när dottern var bebis och prata om likheterna dem emellan. Att göra tydligt att de är barn och syskon och hör ihop. Det är ju svårt för dottern att se likheterna eftersom hon nu är "stor" och inte kommer ihåg hur det var att vara nyfödd men ni kan ju prata om det och så får hon vara delaktig. Min tjejer har älskat sånt som när man tar fram spjälsängen så pratar vi om att storasyster låg där och nu är det lillasysters tur.

Tack för snabbt svar!

Jo, det är ju självklart. Vi har läst mycket böcker om just bebisar och syskon (Emmas lillebror bla) och vi har även tittat på bilder när hon var liten och även visat henne bilder på BB och hemma när hon ligger och ammar och det tycker hon är jätteroligt! Hon verkar iallafall förstå att bebisar får mat från mamma. 
Jag vet inte... jag kanske oroar mig i onödan.

Hon sa igår att "bebisen får inte bo i tutten"...

Jag slutade nästan amma min dotter innan lillebror kom. Hon var knappt 2,5 år när vi fick honom. Hon kunde amma någongång i veckan men det var inte ens varje vecka. Vi pratade mycket om just bebisens amning och att den inte kan äta annan mat osv. Nu har jag haft väldigt lätt med amningen och kunnat bära, amma och hjälpa dottern med lite saker samtidigt så jag har aldrig riktigt behövt sitta stilla och amma. Alla har det ju inte så. Jag hade mentalt ställt in mig på att det skulle bli tufft för dottern men hon har älskat sin lillebror från första stund . När vi kom hem från BB kom jag först och pappa kom lite efter med lillebror men jag hann knappt innan för dörren innan hon frågade vart lillebror var. Sen satt hon vid honom och tittade, petade, strök och pussade på honom. Idag är han 7 månader och visst har det varit tufft emellanåt, dock mycket sällan med amningen. Ibland har hon velat ha knät för sig själv, ibland har det gått, ibland har de fått dela och ibland har hon fått tagit pappas knä istället. Hon har alltid varit (och är fortfarande) väldigt knuten till mig så ibland har det känts rätt mycket när båda verkligen behöver mig men i det stora hela har det gått bra. Jag tycker att du ska prata med fin dotter om hur bebisar kan vara, att det kan kännas väldigt jobbigt med ett syskon ibland, att det är ok att känna att hon vill att bebisen ska flytta, att det kan kännas jobbigt att se bebisen amma osv. Var bara öppen och tillåtande mot känslor som kan dyka upp, prata om känslor som du misstänker kan dyka upp hos henne så att hon vet att det är ok att känna så. Det tror jag är viktigast!

Jag slutade amma min äldsta (eller han slutade själv)  6 månader innan lillebror föddes. Nu var han mycket yngre och gick ju inte att föra ett samtal med på samma sätt som en 3-åring, men det var aldrig något problem alls.....amningen. Storebror var inte alls intresserad av amningen eller avundsjuk på det när lillebror föddes. Han valde i och för sig bort amningen självmant, men det kommer ju ändå att vara ett par månader sedan hon slutade amma när småsyskon kom.

Vi hade ingen som helst svartsjuka första tiden. Allt frid och fröjd första 8 månaderna. Sedan hände det grejer ......när lillebror blev rörlig på egen hand .

Generellt när det gäller syskonsvartsjuka (om/när den dyker upp) så får man nog ta det hela med lite ro och ha tillförsikt med att det går över och att det handlar om en period där de försöka hitta sig själva och varandra i en ny situation. Bekräfta känslan = att det är OK att känna svartsjuka. Det är ok att få vara ledsen, sörja och känna frustration och vanmakt när man blir storasyster/storebror. Däremot får man inte göra vad som helst i sin svartsjuka .

Hej och tack för era braiga svar! :)

Min lilla är ju också extremt knuten till mig men jag ska ta och beakta era råd om att bekräfta hennes känslor och visa att det är okej att vara ledsen och kanske inte alltid gilla att lillasyster finns där.
Jag ska även försöka tänka på att ha ett syskon kan vara en riktig gåva, iom att den personen alltid kommer att finnas där!

Kram på er!