• Äldre 24 May 15:31
    18401 visningar
    40 svar
    40
    18401

    Hur var det att vara barn på 60-talet?

    Det var förstås väldigt olika beroende på var man bodde och så där, men det här är mina minnen:

    Har du sett den gamla TV-serien om Pippi? Observera då Tommy och Annika, så ser du två genomsnittliga 60-talsbarn! Vi fick lära oss att sätta Tant eller Farbror före namnet på alla vuxna, och vi lärde oss att niga eller bocka på beställning. Flickor skulle inte spela fotboll, klättra i träd eller annat okvinnligt, och även om vi kunde ha byxor till vardags, så var det alltid kjol eller klänning som gällde till fint.
    Mammorna var hemma, och det var regelbundet kafferep hemma hos någon. Då var det en lite större tillställning och lite mer planering. Annars så sprang mammorna över till grannen på kaffe mest varje dag. De flesta av mina kompisar hade pappor som kom hem från jobbet, satte sig i fåtöljen med en tidning och en piprök, och så satt de där tills middagen var serverad. Jag vet att min pappa inte gärna pratade högt om att han både dammsög och diskade hemma!

    Tvättdagar var stora händelser. Maskinerna var helt annorlunda än i dag, och i allmänhet fick ungarna springa omkring ute på gården medan deras mammor tvättade. Alla ungar ville hjälpa till med tvätten, för både mangeln och centrifugen var skitkul! Men vi blev fort utskickade igen, för vi kanske inte var till så mycket hjälp som vi trodde.

    Jag bodde i hyreshus, och alla soliga dagar var gården full av ungar. Det blev mycket grupplekar med kurragömma, Hål i hatten, kulspel, hopprep osv. Och så fotboll för pojkarna förstås. Vi hade sällan kompisar inne, för de flesta bodde rätt trångt. Medelsvensson hade en liten lägenhet i ett hyreshus, och en egen villa var bara för "finare" folk.

    Tja, fråga om det är något speciellt ämne du vill veta mer om!

  • Äldre 24 May 16:39
    #19

    Jag såg aldrig i min barndom något barn som fick en örfil. Däremot tror jag det var mer vanligt att mindre barn fick "smäll på stjärten". Då lades de över knät och byxorna drogs ner. Det här var också det vanligaste som mammorna hotade med, vid sidan av "Vänta bara, tills pappa kommer hem!".

    Annars tycker jag det är svårt att säga, hur synen på barn var. Jag var så liten på 60-talet, så jag minns bara småglimtar. Men jag vet att det var självklart att när det det kom besök, så var det de vuxna som fikade. Vi barn fick äta resterna efteråt, om vi varit "snälla" och låtit de vuxna fika i lugn och ro.

    Jag och mina syskon sattes också i Söndagsskola från 5 års ålder. Visserligen var mina föräldrar högst oreligiösa, men jag tror de tänkte att det skulle vara karaktärsdanande på något sätt. Många fritidssysselsättningar för barn var nog just tänkta så. Det viktigaste var inte att barnen skulle tycka det var roligt, utan det viktigaste var att det var nyttigt eller bra för karaktären.

  • Äldre 26 May 09:36
    #39
    Anonym skrev 2012-05-25 13:55:43 följande:
    Mina föräldrar gjorde en klassresa. Bägge hade bara 6-årig folkskola i grunden, men min far läste in högskolan på kvällar och nätter under några år för att avsluta med 2 år i Stockholm. Då var vi tre barn och mamma bodde ensam med oss i en lägenhet medan pappa pluggade och jobbade i stockholm. Han hade bara råd att åka hem till oss varannan månad. Mamma sydde kläder, gardiner och annat åt andra på nätterna och brukade tvätta åt andra hemmafruar för att få ekonomin att gå ihop. Hon lyckades gneta och spara ihop till handpenningen till deras första hus under de åren! Jag minns att jag saknade pappa mycket (jag var 4 år) och att jag somnade till symaskinen varje kväll. Mamma var hemmafru men vi såg inte mycket av henne, hushållsarbetet ar mycket tyngre förr, med färre maskiner och dessutom allt extrajobb hon gjorde.

    Mamma började plugga igen när hon var 35 och vi barn började bli stora. Hon läste in gymnasiet och högskolan samtidigt som hon jobbade. Men det var inga problem, vi barn hade ganska mycket ansvar hemma, och för varandra. Inget konstigt, alla andra hade det så. Jag började jobba extra och sommarjobba när jag var tolv. Min storebror började som springpojke när han var tio. Alla hade ansvar för sina småsyskon.
    Mina föräldrar gjorde samma sorts klassresa. Mamma och pappa hade en 7-årig skolgång bakom sig, och mamma började jobba som hembiträde när hon var 15 år. Pappa läste till ingenjör på Hermods och var sedan borta månader i taget på utbildning. Mamma fick in lite extra på att ta emot dagbarn, men medan vi var riktigt små så hann hon inte. I stället levde vi på nästan ingenting, och jag tror nästan att mamma trollade med knäna i bland. Vi hade alltid mat för dagen och farmor sydde våra kläder. Mamma började också plugga när hon var runt 35 år, och slutade inte förrän hon hade både högstadiet, gymnasiet och universitetet klart.

    Jag kommer också i håg att vi barn inte var rädda för vuxna. Lite naivt kanske (för det fanns naturligtvis galningar även då), men det var liksom så att alla vuxna hade koll på alla barn. Jag minns inte en enda gång någon främmande vuxen som fick frispel och skrek åt några barn, utan de sade till direkt om det var något, och då respekterade vi det.
Svar på tråden Hur var det att vara barn på 60-talet?