Pigeon skrev 2012-05-27 20:37:31 följande:
Mina barn har varit tidiga med läsningen och kunde läsa vid 2½, 3 respektive 3½ års ålder. De är också tidiga med matte och har lätt för det, särskilt barn nr 1 och 3.
Jag ser dock inte detta som en fördel alls. Tvärtom har det lett till mycket oro och bekymmer.
Äldsta barnet har fått det jobbigt i skolan, han är fullständigt understimulerad. Nu i andra klass räknar han helst matte i 7:ans mattebok som jag lånat hem - i skolan har han såklart 2:ans bok vilken han tycker är urtråkig. Men läraren har ju en stor klass och för att få det att funka måste alla hålla sig till ungefär samma tempo - givetvis.
Tyvärr drabbar det både de tidiga och de sena barnen. Känns som ett olösligt dilemma.
Det är oerhört tragiskt faktiskt att det är så här i den verkliga skolan. Skolan i teorin, d.v.s. läroplanen, säger något helt annat. Undervisningen ska individanpassas. Visst, det låter ju fint på papper, men det efterföljs inte! Det är i de flesta fall inte på grund av lärarna dock, utan begränsade ekonomiska resurser. Men så du vet; dina barn har RÄTT till en undervisning som passar dem.
BookLady skrev 2012-05-27 20:50:06 följande:
Synd att du inte får ihop det. Jag tycker jag förklarar tydligt.
Min dotter började precis som du skriver om din äldste att säga ord före 1 års ålder. Det var väldigt tidigt hon började säga "mamma" och det var inte joller mamama utan hon visste klart och tydligt att jag var "mamma". Jag minns inte om "konkurs" var hennes exakt andra ord, men vi diskuterade och skrattade åt att hon sa "konkurs" innan hon sa "pappa" och det var omkring 1 års ålder. Hon var inte särskilt tidig med att gå däremot och började gå ungefär vid 1 år och 1-2 månader, och både konkurs, balkong och paraply hade hon sagt innan dess. Och "halsband", tydligt och klart när hon satt och pillade på min väninnas halsband i hennes knä en dag omkring 1 års ålder, som jag beskrev i ett annat inlägg och vilket fick min väninna att hoppa högt och säga "hon PRATAR ju!"
Halsband visste hon uppenbarligen vad det var, även om jag inte minns att jag lärde henne det, men konkurs ville hon veta vad det var lite senare, när exakt minns jag inte, kanske 1 år och 8 månader eller nåt.
Ett annat av hennes första ord hon använde var DEN, vilket jag lärde henne säga när hon ville ha en massa saker och gav upp ett tjut varje gång, vilket jag fick ont i huvudet av. Så jag lärde henne att peka och säga "vill ha DEN" istället, vilket hon gjorde hela tiden. Kanske det var därför hon inte pekade och sa DÄR. Det var "mamma titta" och "vill ha den" och alla möjliga andra ord men hon har aldrig sagt MOJOT eller liknande, hon har aldrig pratat "bebisspråk", nej. Ett annat av de absolut första orden var NEJ
.
Nu kan jag nog inte beskriva det tydligare.
Jag orkar inte diskutera saken mer, jag tänker att vi helt enkelt bara har olika uppfattning om vad som är rent och inte. Rent för mig är så som en vuxen pratar, eller kanske rättare sagt ett vanligt skolbarn utan talsvårigheter. I den åldern pratar alla normalutvecklade barn rent. Förstår du vad jag menar med rent då? Jag menar att min son pratade HELT rent vid 4 års ålder, dvs inga som helst felaktigheter ljudmässigt. Inte heller grammatiskt. Förskolebarn kan ha svårt med vissa saker, som att böja korrekt och liknande. "Gådde" istället för gick osv. Det finns massvis av språkfel som inte får förekomma för att jag ska anse att det är rent.
Min yngste fyller 3 år i september. Han var sen med att börja prata, för han hade en hörselnedsättning (tjockt slem i öronen) från han var en liten bebis tills han var 1,5 år och de opererade honom. Han sa inte många ord före ettårsdagen inte. Nu är han som sagt drygt 2,5 år och pratar obehindrat och flytande i hur långa meningar som helst. Det är inga problem att förstå honom. Dock pratar han allt annat än rent. Han kan inte säga de saker jag nämnt tidigare som sj, tj, R. Han kan säga "han" till en flicka, han kan böja ord fel, han kan blanda ihop bokstäver och han kan ha svårt för vissa bokstäver i kombination. Vi hade en katt som hette Sessan. Det var svårt, det blev "dettan" istället (detta var bara någon månad sen), medan han kan uttala "s" i ordet "bebis" till exempel. Jag förstår att din dotter pratade väldigt mycket bättre än så, precis som min äldste gjorde, men jag har svårt att föreställa mig att hon pratade RENT så som jag menar när jag säger rent, när hon var 2-2,5 år. Men såklart KAN det vara så som du säger, fast då kan du inte säga emot att det är sensationellt, för det ÄR det i så fall!
Vad gäller ordet "mamma" så sa jag inte emot dig alls. Jag drog bara ett exempel. Jag tror mycket väl att hon sa mamma på riktigt. Det gjorde min äldsta också när han var 5 månader gammal (jollret mamamamama kom betydligt tidigare än så). Första ordet sa han vid 3 månaders ålder, men det går inte att skriva på familjeliv, för DET är nämligen omöjligt, så jag har gett upp att folk skulle tro på det. Han var också väldigt tidig motoriskt de första åren (ålade vid 3,5 månad, kröp på knä vid 5 månaders ålder och gick vid 8 månaders ålder, för att nämna några exempel så du vet vad jag menar med motoriskt tidig), men har varit väldigt sen med en del annat och är fortfarande. Jag blev överlycklig när han gjorde sin första huvudfoting vid 6 års ålder (något en normal 2-3 åring gör). Han har Aspergers och en del andra neuropsykiatriska funktionshinder. Vissa problem har han kunnat kompensera genom att han är väldigt överintelligent (enligt BUPs utredningar), men en del saker är han mycket mycket långt efter i och kanske aldrig kommer ikapp i.
Det finns, som jag ser det, inga som helst fördelar att vara tidig, lättlärd och intelligent om man bor i Sverige. Den svenska skolan har inte plats för dessa barn, vilket Pigeon här ovanför också har erfarenheter av.
Jag hoppas att mina andra två barn INTE kan läsa och räkna när de börjar skolan. Annars har de liksom inget att göra de första åren i skolan. Min erfarenhet med första barnet. Tyvärr är just bokstäver, ord och siffror bland det roligaste min 5-åring vet
