Nyfiken på detta med anknytning.. Hur tänker ni?

Jag tror att rent fysisk närhet är viktig, inte bara för spädbarn, utan även för större barn. Samsovningen har alltid varit självklart för oss, liksom bärande framför vagnputtande. Vi har använt barnvagnen, men haft barnet vänt mot oss tills han var dryga två år. Alltså, allt som gör att föräldrarna är både fysiskt och psykiskt närvarande för barnet. Omvänt är ju att överge barnet fysiskt och psykiskt, alltså att lämna det ensamt när det ska sova och ignorera barnets behov av närhet och tröst i andra sammanhang. Korta dagisdagar är ju väldigt bra, men även att se till att lämnande och hämtande fungerar bra, att man som förälder inte ignorerar barnet de gånger man behöver stanna längre vid lämningen och lyssnar in barnet när man hämtar, så man respekterar barnets behov av att visa vad det jobbar med tex. Vi har en fyraåring som går 30 timmar på förskolan i veckan, då jobbar både jag och pappan heltid med omlottider, jag lämnar och han hämtar.

Något som varit viktigt för oss vid anknytningen var att se till att vi båda var helt delaktiga från början. Vi var nio veckor på neo tillsammans och sedan fortsatte vi vara hemma båda två i ett halvår för att verkligen se till att ge vårt barn trygghet hos oss båda två. När amningen inte fungerade tog vi av oss kläderna på överkroppen när vi matade hemma, för att få fysisk närhet.