Lyhördhet är ju A och O för anknytning, oavsett ålder. Fysisk närhet likaså. Dock behöver fysisk närhet nödvändigtvis inte ge trygg anknytning, det kan lika gärna ge otrygg anknytning. Mönstret ligger liksom inte i huruvida barnet får närhet eller inte, utan hur samspelet sker. Om närheten de facto är ett svar på barnets behov eller ej. Samsovning osv behöver inte vara nödvändigt för en trygg anknytning, absolut inte.

Vi har jobbat väldigt aktivt med den tidiga anknytningen däremot, vår första dotter visade mycket, mycket tydligt vart skåpet skulle stå. Så det kom sig automatiskt att vi var tvungna att engagera oss i det här med att bära, samsova osv. Började plugga, och läste på allt jag kunde komma över om anknytning. Dessutom har vi inte haft de bästa uppväxterna själva och visste att vi var tvungna att aktivt bryta mönster, massor av mönster, om våra barn skulle kunna bli trygga. Allt föll på plats genom mitt plugg, ökade kunskaper och genom vår upptäckt av AP och redskapen som hjälpte oss på rätt väg.

Efter dessa år har jag trots allt insett att det inte handlar om bärandet, samsovandet eller att man är hemmaförälder. Det handlar om att se det enskilda barnet. Vi har burit, samsovit och haft äldsta dottern hemma från förskolan nästan helt och hållet. Men det är för att detta har varit vad som behövts för henne. Andra barn mår utmärkt på förskolan, i egen säng osv men har ändå lyhörda föräldrar och trygga uppväxter.

Det handlar om att se och höra barn och deras behov, just för vad de är, visa att man gör det och svara på detta på rätt sätt. De som inte gör detta tillräckligt bra är näst intill aldrig själva medveten om det, och vet inte heller vart eller varför något i samspelet med barnet brister. Vare sig man är AP-förälder med allt vad det innebär eller bara en helt svensson-mamma som följer de traditionella normerna i Sverige med barnvagn, förskola och egen säng.

Höll på att glömma, tidiga separationer har vi undvikit eller som med äldsta dottern då ett misstag gjordes, gjorde vi allt för att sedan försöka reparera den skadan efteråt. Men det var alltså just specifikt vårt barn som reagerade negativt på den separationen, och därför var vi också tvungna att reparera det. Andra barn är inte lika känsliga, även om jag generellt tycker att man ska vara mycket, mycket försiktig med att ha barnvakt. Det måste vara rätt omständigheter för barnet och inte bara att föräldrarna känner sig ok med att lämna. Självklart går missar att reparera, men det krävs ju kanske också att man ändå är medveten om att något faktiskt gick fel.

Att be om ursäkt i sådana här situationer är viktigt för att "reparera" och "säkerställa" som du skriver TS. Med de allra minsta görs det på ett sätt (fysisk närhet, bekräftelse och tillåtelse av mammighet osv) medan med äldre barn sker det på ett annat (en kram, och att i ord be om ursäkt att man gjorde fel osv).

Missade helt detta inlägg. Ja egentligen gjorde vi väl flera misstag men tänkte framförallt på en gång vi hade barnvakt till henne och det gick inte så bra den gången. Självklart går sådant att reparera och det gör man genom extra mycket närhet, extra mycket lyhördhet och en i allmänhet lugn och trygg tillvaro i övrigt. De som adopterar barn tex brukar få isolera sig i hemmet tillsammans med barnet den första tiden för att barnet ska kunna förändra en otrygg anknytning till en trygg. Så närhet gör ju underverk! Så det var framförallt det vi tänkte medvetet på, extra mycket närhet och att liksom hålla oss hemma (främst jag då som mamma givetvis) och naturligtvis undvika att ha barnvakt närmaste tiden därefter.

Vi har även reparerat en gigantisk miss vi gjorde angående hennes ätande, och det handlade då om att vi var tvungna att ändra hela vårt förhållningssätt gällande maten och bytte helt taktik vilket ledde till att vi bröt den onda cirkeln. Det har krävts väldigt mycket eftertanke och det har tagit väldigt lång tid men nu fungerar matsituationen mycket mycket bra så även där känns det som att vi faktiskt har lyckats reparera det fel vi gjorde.

Anknytning går absolut i arv, risken är väldigt stor att de som själva vuxit upp med otrygg anknytning också för över detta till sina barn. Helt omedvetet naturligtvis. Många med otrygg anknytning tycker dessutom själva att de är trygga... i synnerhet de med ett otryggt undvikande anknytningsmönster. Signaler som är typiska för otrygga anknytningsmönster tenderar de att tolka som trygga.

Så den subjektiva uppfattningen om sin egen person, sitt eget föräldraskap och tryggheten i detta är faktiskt väldigt vanskligt att gå efter.