Nyfiken på detta med anknytning.. Hur tänker ni?

Jag har aldrig forsokt sakerstalla anknytningen eller forsokt gora nagot for att forbattra den.

Tills sonen var 2-3 ar hade jag aldrig hort talas om anknytning, samsovning, AP etc.
Sen laste jag lite om detta och upptackte att det ar det jag haller pa med, och att jag ar AP-light eller sa.

Jag har alltid tyckt att lyhordhet, respekt, intressera sig for vad barnet tycker och upplever ar viktigt.

Det innebar tex att validera (enl. inlagg #7), ta funderingar och fragor pa allvar, ha "riktiga" konversationer om allt mojligt, visa forstaelse och halla koll pa favoritfigurerna (tex namn pa Pokemons!). Vi gor mycket tillsammans som tex bakar, tvattar etc tillsammans, och bast ar det nog med utflykter nar man upptacker saker tillsammans, bara vi tva (mot varlden!). Hitta pa busiga, tokiga saker tillsammans och konspirera ar alltid bra, typ komma till dagis med monstermasker bada tva och forsoka skramma personalen.

Mina tankar var fran borjan att bebisen skulle sova i sin sang, och ammas i sex manader. Men det visade sig att bebisen hade andra planer, han var (ar) som ett plaster och ammades skandalost lange och vi samsover for det mesta fortfarande, 6 ar senare. Jag var lyhord och ville att han skulle ma bra, sa mina planer andrades. Det finns sakert bebisar som mar bra eller battre av att sova i egen sang, man far vara lyhord.    

Och, min son har alltid haft langa dagar pa dagis sedan har var valdigt liten, bytt dagis och blivit omhandertagen av manga olika personer, men vi har hittat pa roliga saker pa helger och kvallar, och jag har ibland tagit ledigt en halv eller hel dag lite spontant for att vi ska fa vara tillsammans och ha trevligt. Jag har fatt hora flera ganger fran dagis/fritids/skolpersonal att vi verkar ha ett speciellt tight band.

Jag har ammat länge (2 år), vi har samsovit, burit mycket, varit hemma mycket (max 3 dagar/vecka på förskola), delat på föräldraledigheten, alltid svarat på barnets behov, inga sömnmetoder eller liknande, mycket fysisk kontakt, massor av bekräftelse och trygghet.

Vi har gjort några medvetna val:
Jag har läst mycket om anknytningsteori och barnpsykologi och jag och min man har diskuterat ämnena för att hitta vår grundläggande syn på det hela.
Vi har utgått från signalerna vårt barn gett. Det har resulterat i att han ammar fortfarande vid 19 mån ålder, sover i vår säng, äter själv utan mattjat från vår sida. Han vill inte pott-träna än så det avvaktar vi med. Han kommer att börja förskola i augusti vilket jag tror att han är redo för (25 h). Som nyfödd låg han nästan alltid i famnen.
Vi har prövat oss fram och trott på de signaler vi får. Vi uppmuntrar att barnet själv säger när det är dags att sova (inom ramen för rimlig läggtid) osv.

Utmaningen nu är att förena hans behov med våra behov. Strävan är att ge hela familjen det som var och en behöver. Mår mamma och pappa bra så ökar sannolikheten att barnet mår bra tror jag.

Vårt barn har i perioder varit väldigt mammig men vi har försökt att inte forcera att tex pappan ska lägga utan erbjudit. Vi upplever att vi fått ett gott utbyte. Vårt barn upplevs som trygg av andra. Jag som mamma upplever också att han är trygg och nöjd för det mesta. Det märks att han förväntar sig att bli lyssnad på.

Slänger in en fråga i denna tråd då det kändes som rätt "område". Vad har ni för litteraturtips till någon som inte vet/kan något om anknytning? Vad är liksom en bra första bok på området tycker ni?

Lyhördhet för barnets behov, fysisk närhet, lång amning, mycket samvaro med föräldrarna i stället för långa dagar på förskola och hos barnvakt är saker som vi tror på och har prioriterat.

jag tror att a och o är att man är trygg i sin roll som förälder, inte lyssnar så mycket på vad andra tycker och tänker. Jag har alltid fått höra att jag har så trygga och lugna barn, vi har en superbra relation och nu när vi väntar den tredje så har vi så många gånger fått höra "åh va roligt, ni är så fina föräldrar och har så fina och väluppfostrade barn" vi har alltid fått kommentarer om hur duktiga barnen är, hur självständiga och orädda dom är och hur snälla, hjälpsamma och tacksamma dom är, och hör nu och häpna ;

Jag har valt bort amningen för jag gillar inte att amma,
Jag har valt bort samsovning för jag vill inte, kan inte samsova. 
Jag har från dag ett som vanligt varit i stallet osv, utan bebi,s och lämnat pappan som det han faktiskt är PAPPA. 
Jag har tidigt börjat med fasta rutiner vad gällande sovning, mattider osv.
Jag har valt bort sja och bärselel och väljer hellre vagn eller ett täcke på golvet.   

Jag är inte den där mamman som bär sin bebis jämt och som knappt kan åka hemmifrån och lämna bebisen hos sin far, jag(vi) är trygg i min(vår) roll och det tror jag man kommer långt på för jag(vi) har aldrig haft något problem med anknytningen och jag har aldrig upplevt mina barn som osäkra eller ledsna på något vis.

såå.. man ska lita på sig själv sin magkänsla och kärleken man känner för sitt barn, ej på vad folk tycker man ska göra respektive inte göra. Är du trygg och lugn och bekväm i din roll får du ett barn som blir trygg oxå! Och jag tror att anknytningen främst bygger på trygghet och det finns många sätt att nå trygghet på, men det skall funka för just dig och ditt barn!          

missade att det gällde äldre barn oxå, men jag tycker ändå det samma, är man en trygg förälder så får man trygga barn och därigenom en god anknytning. Jag tror på att ställa krav, naturligtvis i relation till barnets ålder jag lär barnen klä sig själv i tidig ålder och städa sina rum. Säger jag att nått skall göras förtsätter jag att det görs, utan gnäll, säger jag att dom skall gå och lägga sig så skall dom göra det utan tjat och bokläsning.

 Jag tror på frihet under ansvar jag vaktar inte på allt dom gör när dom börjar komma upp i några år, och jag låter dom vara ute själv, gå hem från skolan själv i tidig ålder osv
jag tror på tydliga gränser för vad som är ok respektive inte, bryter dom regler så får dom tydligt veta att det var fel inget mjekande eller velande i rollen som förälder i de situationerna!

Det förutsätter ju att barnen från tidig ålder förstår att gränsöverskridning för konsekvenser för att dom skall kunna få större frihet och därefter ökad mognad och förståelse.  

När det kommer till barnomsorg så är jag en sån som inte skulle kunna ha barnen 7-17 fem dagar i veckan utan jag ser till att jobba på ett sådant sätt så att dom inte behöver vara hos dagmamman mer än ett snitt på tre till fyra dagar i veckan och helst inte innan halv åtta eller efter halv sju. Nu jobbar jag inom vården så det är ganska lätt att lösa.. Jag tror att hemmatid med föräldrarna är viktigt, men jag tycker det är minst lika mycket att barnen kan vill och vågar leka självständigt , ute och inne utan en förälder i omedelbar närhet.

Allt ovan bygger på trygghet och ömsesidig respekt och kärlek och det i sin tur en bra och trygg kontakt mellan barn och förälder