• Äldre 28 May 09:54
    9771 visningar
    33 svar
    33
    9771

    Nyfiken på detta med anknytning.. Hur tänker ni?

    Jag är intresserad av detta med ankytningsteori e.c.t. Jag skulle vilja veta hur du som förälder anser att du "säkerställer" (hittar inget bättre ord..) anknytningen till ditt barn? Vad gör du för att påverka att ni får en bra kontakt? Och vad tror DU är grunden för en god anknytning? T.ex. korta dagar på dagis, samsovning, hemmaföräldrar o.s.v. Gärna er med lite större barn också, inte bara bebis-anknytning. 

    Jag vill inte ha en hätsk diskussion, snäll kan vi hålla god ton utan personllga påhopp så vore jag tacksam! Jag vet att detta ämne är rena rama dynamiten i vissa kretsar.. 
    Jag tror de allra flesta av oss föräldrar verkligen vill det bästa för våra barn så det finns ingen anledning till pekpinnar.. Jag är bara nyfiken hur ni andra tänker! Kanske man kan ta till sig tankar och tips av andra kloka föräldrar! 

  • Svar på tråden Nyfiken på detta med anknytning.. Hur tänker ni?
  • Äldre 28 Jul 22:53
    #21

    haha "efter halv sju" ska igentligen vara efter halv fyra

  • Äldre 3 Sep 23:10
    #22

    Jag ammade länge (20 mån), vi har alltid samsovit, uteslutit sömnmetoder, valt bort att ha barnvakt, burit mycket, sonen började hos dagmamma först vid 3,5 och har aldrig behövt gå heltid utan enbart 15 timmar då jag valt att plugga hemma, vi är lyhörda, mycket fysisk närhet, mycket trygghet och bekräftelse, sonen är nu 6 år å sover fortfarande i vårat sovrum, dock i egen säng, vi har även valt att låta honom börja 6 års efter jul istället för i aug för att få mycket tid med sitt nya syskon och slippa stress och nu när barn nummer två anlänt kommer vi köra på samma tro med henne

  • Äldre 18 Sep 09:47
    #23

    Jag försöker (läs jag har alltid dåligt samvete och tycker att jag kan göra mer, vara bättre) lyssna på barnen och ställa ledande frågor om hur deras dag varit och på så vis är jag "delaktig" i det som händer utanför hemmet.

    Jag kramar, pussar och bekräftar med ord hur mycket jag älskar dom.

    Vi har sen födseln aldrig lämnat barnen "själva" utan har funnits synliga för dom under hela deras vakentid. När dom sover på dagarna så gör dom det i vagnen när dom är små så man kan ta med sig dom till det rummet man är i.

    Jag har ammat länge med båda barnen och ska även göra det med min 3månaders.
    Vi samsover med barnen tills dom själva inte vill.

    Vi bär mycket på våra barn och vi sitter i en stor hög i soffan när vi kollar tv :)

  • Äldre 26 Sep 09:00
    #24

    Att vara lyhörd för barnets behov, fysisk kontakt, bekräfta känslor, pussa krama m.m allt detta är väl självklara saker som man ska göra som förälder?

    Man får inte bättre anknytning för att man sover i samma säng eller ammar tills hen är två år.

  • Äldre 30 Sep 20:45
    #25

    Jo, anknytningen främjas av samsovning.

  • Scandi­navian­Mom
    Äldre 30 Sep 21:19
    #26

    Jag samsov med min son, ammade tills han var 7 månader. Han sov i vagnen och lekte på golvet vi kramades och skrattade.

    Med nästa barn har jag tänkt att göra annorlunda. Jag vet att allt kommer inte att fungera men jag ser det som ett roligt experiment, vad fungerar för oss och för bebisen. Jag vill vara säker att anknytning sker direkt efter att bebisen kommer ut. Att bebisen har börjat amma innan navelsträngen är klippt och jag vill amma så länge bebisen vill (self led weaning). Jag vill bära i bärsjal, samsova, amma på kommando och sen vill jag testa EC (elimination communication).

    Jag tror att varje föräldrapar måste välja det som passar dom och det säger inget om hur bra föräldrar de är vilken metod de väljer. Anknytning kommer att hända på olika sätt för alla. Kanske har man planer men allt går åt skogen för att bebisen är inte intresserad eller något annat händer. Då får man backa ett steg och hitta ny strategi som passar alla.

    Kramar och pussar till äldre barn, samtal, bokläsning, be böner och allt sånt som styrker och ger närhet och trygghet.

  • Paradi­gm
    Äldre 30 Sep 21:29
    #27
    Anknytningens framgång: Består av ett ömsesidigt samspel mellan barn och förälder, och där bekräftelsen från föräldrarna är huvudnyckeln för dess framgång.
  • Äldre 30 Sep 23:53
    #28

    Jag har svarat på signaler, helt enkelt. Är hon ledsen i vagnen så är det självklart att jag lyfter upp henne och knyter fast henne på mig istället. Vill hon amma i ett dygn så får hon det, jag kommer att fortsätta svara på detta genom att låta henne sluta amma själv. Hon får bröstet då hon känner att hon har det behovet, oavsett vart vi befinner oss. Hon är inte redo för att lämnas bort längre stunder till någon, alltså lämnar jag inte bort henne på det viset. Däremot är hon gärna ensam korta stunder med mormor just nu (ett år), så då får hon vara det. Hon skiner dock upp de gånger jag kommer tillbaka, men är inte ledsen då jag är borta typ i 20 minuter för att fixa med något, eller att mormor helt enkelt säger: "jag tänkte gå till affären, kan jag ta med henne så får du göra ... istället". Mormor går nämligen bra, men ingen annan, men mormor träffar hon i princip dagligen och jag är ensamstående.

    Jag har klurat för att kunna vara hemma i två år med henne då hon fortfarande vill ha mig i närheten jämt. Jag låter heller ingen annan ha henne i famnen om hon inte vill. Började hon gråta hos någon annan tog jag tillbaka henne omedelbart och vill hon inte gå till någon annan från min famn så talar jag om att hon tyvärr inte vill, att folk tjatar om att vänja skiter jag i, hon har inget behov att vänjas vid saker, det kommer när hon vill. Hon har aldrig velat sova ensam, så därför samsover vi, hon får också bröstet då hon vaknar nattetid för att hon vill och känner sig trygg med det.

    Är hon ledsen tröstar jag henne, men jag har även nu börjat säga att "jag vet att du vill krama katten, men katten vill vara ifred" osv. Jag bekräftar henne när jag kan alltså, men försöker förklara att man inte kan få allt.

  • Äldre 11 Oct 21:57
    #29
    Fattig student skrev 2012-09-30 21:29:16 följande:
    Anknytningens framgång: Består av ett ömsesidigt samspel mellan barn och förälder, och där bekräftelsen från föräldrarna är huvudnyckeln för dess framgång.
  • Lindse­y Egot the only one
    Äldre 11 Oct 22:33
    #30

    Tror att är man trygg som person och som förälder i sitt föräldraskap så ger det trygga barn. Tryggheten avspeglar sig i barnen och har barnen en bra trygghet så ger det en bra anknytning även om barnen inte vill samsova, ammas, bäras osv. Tror inte att anknytningen har så mycket med just de specifika sakerna. Även senare i livet vågar de vara ärliga och berätta saker som hänt dem, när de behöver hjälp och stöd om de har trygga föräldrar.

  • Äldre 12 Oct 08:42
    #31

    Anknytning går absolut i arv, risken är väldigt stor att de som själva vuxit upp med otrygg anknytning också för över detta till sina barn. Helt omedvetet naturligtvis. Många med otrygg anknytning tycker dessutom själva att de är trygga... i synnerhet de med ett otryggt undvikande anknytningsmönster. Signaler som är typiska för otrygga anknytningsmönster tenderar de att tolka som trygga.

    Så den subjektiva uppfattningen om sin egen person, sitt eget föräldraskap och tryggheten i detta är faktiskt väldigt vanskligt att gå efter.

  • Äldre 14 Oct 18:04
    #32

    Det är superviktigt att se till att man mår bra och be om hjälp/avlastning när man mår dåligt. Deppiga föräldrar är den garanterat största boven i anknytningsstörningar. 

    Förutom detta:


    Ge barnet sin odelade uppmärksamhet en stund varje dag. Ett bra sätt att hålla sig själv medveten om vad man gör tillsammans är att berätta en lite vad-som-hänt-under-dagen-saga vid läggning.  Visa förtroende för barnet. Visa sina egna svagheter.
    Amning och samsovning kan visst vara bra, men kan lika gärna vara dåligt. Om en mamma mår kasst, har ont, sover illa (och mår dåligt av det) eller så, då får man hitta alternativ som funkar. Jag vet att inte alla håller med mig dock, och självklart menar jag inte att man ska sätta sig själv i första rummet jämt för "bara jag mår bra mår mina barn bra". Så enkelt är det inte. Men mår jag dåligt och låter känslorna gå ut över barnet, då mår mina barn dåligt, så enkelt är det.
  • Äldre 15 Oct 10:00
    #33

    För det lilla barnet, bebisen, tror jag att fysisk närhet är det allra viktigaste. Amning om möjligt tills barnet själv vill sluta, samsovning och att bära och vara nära. Tror även att lungt, glatt småprat och sång förstärker bandet. Och såklart att vara väldigt lyhörd för barnets alla signaler och snabbt tillgodose behoven.

    När barnet blir lite större, 1-3 år tror jag fortfarande att fysisk närhet är viktigt. Om möjligt fortsatt amning och samsovning. Även mycket närhet under dagen med att bära lite, sitta i knäet, kramar, gos osv. Sen tror jag här att kommunikationen genom ord börjar bli allt viktigare. Att man är noga med att prata tydligt och på barnets "nivå" och lyssnar på barnet och ger det möjlighet att uttrycka sig. Att ta stor del av barnets lek tror jag hjälper att knyta an. Att vara lyhörd för barnets alla signaler och snabbt tillgodose behoven är också fortfarande viktigt!
    Förskola tycker jag man ska vänta med fram tills 2 årsåldern om det går (och beroende på hur barnet ligger i utvecklingen förstås) och helst inte allt för långa dagar. Fem, sex timmar för ett litet barn är lång tid.

    Barn i 4-6 års ålder börjar bli mer självständiga men fysisk närhet anser jag fortfarande vara viktigt! Samsovning om möjligt. Mycket kramar och gos. Men nu börjar vikten av en fungerande kommunikation bli allt större. Att barnet får komma till tals och få uttrycka sina tankar och känslor och känna sig hört och sett. Att hen känner att man lyssnar och förstår. Att prata med varandra gör att man kommer närmre. Att delta i barnets lek, att busa och skoja och att rita, sjunga, dansa osv tillsammans förstärker banden. Att spendera så mycket tid tillsammans som möjligt helt enkelt.

Svar på tråden Nyfiken på detta med anknytning.. Hur tänker ni?