Man *kan* inte döpa någon som inte lever - varken ett barn som passerat eller inte passerat 22+0. Däremot brukar ändå präster kunna ha en namngivningsdel i begravningen/minnesstunden om man vill det.
Det första du ska göra är att begära enskilt omhändertagande (istället för det anonyma som innebär att barnet kremeras tillsammans med andra små som dött innan 22+0 och sedan urnsätts askan av dem alla på minneslund). Sedan beror det lite på sjukhus vilken hjälp man kan få med att se till att barnet tas omhand på det sätt man vill.
Jag har oerhört positiv erfarenhet att få hjälp från sjukhuskyrkan, men ofta är det kurator som kan vara till hjälp med hur man gör. Är det kuratorn kan det vara lättast att ändå ta in begravningsbyrå för att få ordning på byråkratin. Det kostar förstås, men dödens byråkrati är lite svårnavigerad.
Jag fick istället hjälp från en själavårdare från sjukhuskyrkan. Jag sa under avbrytandet att jag ville ha enskilt omhändertagande. Sedan såg själavårdaren till att rätt dokument skrevs ut så att barnet kunde begravas utan dödsattest (det var alltså ett foster - så det ska skrivas ut ett dokument från läkare om att detta hör ihop med mig). Hon beställde också kista genom Fonus (fakturan gick till mig). När han kom tillbaka till sjukhuset efter PAD (obduktion fast av "vävnad" - han räknades ju inte som ett barn) ville jag inte vara med och lägga honom i kistan utan hon gjorde det åt mig. Annars hade jag fått komma och göra det. Därefter hade sjukhusprästen kunnat hålla en minnesceremoni/begravning. Jag ville inte det heller, jag ville helt enkelt få vara med när askan kom i jord. Alltså skickades kistan direkt till krematoriet därefter. Vid det här laget var jag mer "med" i processen och fick istället instruktioner om vad jag skulle göra. Jag fick ett telefonnummer att ringa för att boka en visning av gravplatser på kyrkogården jag valt. Jag såg ut en plats och skrev under en gravplatsavi. Sedan ringde krematoriet och meddelade att kremeringen var färdig och jag bokade en tid i kapellet och att de grävde graven. På morgonen åkte jag till krematoriet och hämtade den lilla lådan, vi tog sedan hem den ett par timmar och dekorerade den (istället för att köpa en urna och lämna till krematoriet). Vi åkte vidare till kapellet, spelade musik tillsammans och sedan urnsatte vi askan. Efteråt fyllde kyrkogårdsförvaltningen igen graven.
Försök att ringa sjukhuskyrkan på ditt sjukhus och fråga om vägledning, berätta hur du har det och att du inte vet vad du ska göra. Om de har resurser att hjälpa dig kan de säkert hjälpa dig att se till att du kan få begrava ditt barn utan att kremera först. Dessutom kanske de eller kurator kan ge dig stöd i att prata om din dotter. Det är svårt att vara där du är, med tankarna om att själv ha bidragit till döden. Det är så sällan så, men tankarna finns där. Jag känner igen dem... Jag var fullständigt chockad när jag fick veta att pojken hade ett ovanligt kromosomfel och jag verkligen inte på något sätt kunde ha gjort något annorlunda. Men det tog många månader att få svar på, och jag är glad att jag fick möjlighet att prata med både själavårdare och psykoterapeut om hur jag såg på mig och mitt ansvar så att jag kunde få släppa det och istället bara få sörja barnet jag inte fick.
Vad hände om man får fråga? 
