Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

Anonym (Offer?)

Äldre 4 Jun 10:38
93 svar

Citera Återställ Anmäl

Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

Min historia:
Jag föddes för drygt 30 år sedan i en liten stad. Jag var ett mycket blygt barn men hade ganska många vänner. Det var dock en som inte alls gillade mig som var ganska så elak. Tex ljög om mig, spred rykten osv. Detta eskalerade i mellanstadiet. Jag var mycket rädd för denna tjej, vi kan kalla henne Malin. Jag hade en bästis som vi kan kalla Anna. På sommarlovet innan 6-an blev Malin och Anna vänner och Anna ville inte träffa mig alls utan hade alltid bortförklaringar när jag ringde. När skolan började hade Anna och Malin blivit bästisar och pratade inte med mig. De hade dessutom spridit rykten om mig och jag som var så blyg och rädd började mest gömma mig. Det blev snabbt värre och snart var jag regelrätt mobbad. Jag hade ingen vän och gömde på på toaletten på rasterna. Lärarna såg ingen men mina föräldrar blev oroliga.

Mina föräldrar pratade med min lärare och det blev möten på skolan. Mötena gjorde det bara värre och slutade med att jag fick ännu mer skit i skolan dagen efter. Jag började vara sjuk väldigt mycket och de gjorde massor med undersökningar på mig men hittade inget fel. Sjuan började och då var mobbningen fruktansvärd. Jag var rädd i skolan och fick hela tiden höra vilken looser jag var, hur ful jag var och hur illa jag luktade. Mina skolböcker blev ofta förstörda och det stod ofta fula saker skrivna på min skåp. Lärarna kunde inte längre blunda men det blev inte bättre. Jag blev erbjuden att byta skola men i den lilla stan jag bodde i fans bara två högstadium och mina mobbare hade lika mycket vänner där så jag trodde inte på en sån flytt. Eller rättare sagt jag vågade inte då jag blivit hotad att jag skulle få så mycket stryk om fula jag vågade visa mig i den skolan.

På skolavslutningen i 7-an försökte jag ta mitt liv. Jag var naiv och okunnig och svalde en ask Alvedon. Jag fördes till akuten och magpumpades. jag fick prata med en psykolog och hon förklarade hur farligt det var att svälja tabletter och att jag inte skulle göra så flera gånger. Jag fick komma hem dagen efter och var nu förändrad. Jag blev sluten , klippte och färgade mitt hår svart och började lyssna på dödsmetall. Jag klädde mig bara i svart och var kraftigt sminkad. Jag blev nu kallad för psyko av alla och jag började aldrig i 8-an. dagen innan skolstarten försökte jag ta mitt liv igen, denna gång med mycket mer tabletter. Jag magpumpades och skickades sedan till ett behandlingshem för struliga tonåringar i en helt annan del av Sverige. Här träffade jag 8 missanpassade ungdomar där de flesta hade drogproblem. Här blev jag varmt mottagen och ingen mobbade mig, tvärtom hyste flera respekt för mig och jag blev tillsammans med en kille på hemmet. Han tog de flesta droger han kom över och introducerade mig ivrigt till dessa. Jag kände det som en väg ut, jag var 14 år men övertygad om att mitt liv var slut. Min självkänsla var så låg att vem som helst kunde ta vad de ville av mig.

När det kom fram att jag provat droger på hemmet så flyttades jag till en fosterfamilj. De var varma men stränga, Jag fick börja nian i en ny skola. Många var nyfikna på mig men jag låste in mig på toaletten varje rast. jag gick inte många dar i veckan i skolan utan var mest sjuk. Jag fick några vänner på skolan men jag vågade ofta ändå inte gå dit. jag fick sedan börja på en specialskola för barn med problem.
Där fick jag slutligen avgångsbetyg och kunde börja gymnasiet. Jag började i en gymnasieskola med internat och där festade vi hela tiden. Alkoholen hade blivit min bästa vän. Med den var jag inte blyg och osäker och jag strulade men vem som helst.

Jag åkte hem till min familj ibland men satt då hela tiden hemma i huset, vågade aldrig gå utanför.
Min familj önskade så att jag skulle vilja flytta hem igen men jag vågade inte ens vara i trädgården.

Efter gymnasiet var en tid av supande, ströjobb och olika pojkvänner som jag flyttade in och ut hos. Jag bodde kvar i den stad där jag gått gymnasiet, långt från min hemstad. När jag var 22 år blev jag deprimerad och orkade ingenting. Det slutade i självmordsförsök och inläggning på en psykiatrisk avdelning. Jag fick berätta min historia och många förfasades över det jag gått igenom. jag fick terapi och medicin och fick diagnosen GAD (generaliserat ångestsyndrom).

Efter det blev det bättre. Jag skaffade mig en utbildning och träffade min sambo och vi fick barn. Mitt liv är ganska bra men demonerna finns kvar. Så fort jag är på nya ställen vill jag helst låsa in mig på toaletten för säkerhets skull. Jag litar inte på någon egentligen och jag är livrädd för att mina barn ska gå igenom samma sak. Värst är det att hälsa på mina föräldrar. Jag kan fortfarande inte gå runt i min hemstad utan att må dåligt trots att så många år har gott. Jag mår dåligt bara staden nämns på nyheterna. Jag undrar om jag någonin kommer att kunna gå runt i min hemstad och må bra. Det tog länge innan jag ens berättade sanningen om någon frågade var jag kom ifrån, förut ljög jag om vilken stad det var.

Ni andra som blivit mobbade. Hur mår ni idag? Hur ser ert förhållande ut till orten där ni bodde?

Tack för att du läste!
- «
- ‹
- Sida 1 av 1
- 1
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?
Anonym (Offer?) Trådstartaren

Äldre 4 Jun 11:23

#3

Citera Återställ Anmäl

Tack för era svar! Så hemskt vad mobbning gör.

Jag känner igen det där med sociala situationer, jag orkar inte heller långa stunder och tror jämt att folk pratar illa om mig. Jag överanalyserar ofta situationer på ett destruktivt sätt.

Vad starka ni är!
Anonym (Offer?) Trådstartaren

Äldre 4 Jun 14:14

#13

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Tess) skrev 2012-06-04 12:53:36 följande:
Jag var från början en utåtriktad glad och sprallig tjej
älskade livet och att vara social med alla

från första klass i grundskola så blev jag mobbad ev en handfull personer i olika klasser
pga. mina öron... hade ganska stora utåtstående öron
försökte koncentera mig på annat och strunta i det, men varje gång så gjorde det otroligt ont att höra orden..

i mellanstadiet blev det både lite värre (då min 1år yngre syster började mobba mig och dessutom berättade för klassen om saker som hände hemma, bland annat att jag hade fått mens..) men samtidigt så hade jag en bästa vän och många vänner och vi hade en superbra lärare som försökte hjälpa lite grann iaf..

i 7an så blev det värre, tjejer på en grannskola började ropa elaka saker till mig när jag var i centrum (hade aldrig träffat någon av dom innan) ofta saker så som : Fetto, elefant, troll, "titta på öronen!" ful m.m
i 8an så eskalerade det mer och mer, jag började bli osocial, umgicks bara med min bästa vän (ibland så hittade jag på ursäkter för att få vara hemma istället för att vara med henne, för jag orkade inte)
fick en rejäl depression och var borta från skolan i 2 månader vårterminen, men ingen brydde sig, inte mamma, inte skolan och inte min bästa vän.. när jag kom tillbaka var det som att jag aldrig hade vart borta, allt fortsatte..
(i 8an så opererade jag även öronen, och mobbingen pga det slutade men dom hittade snabbt annat..)

i 9an så råkade jag bli förälskad i en ny kille i klassen.. ett stort misstag! han uppmuntrade mig, och sa att han gillade mig med.. men så blev han populär och ratade mig helt plötsligt en dag, och spred rykten om att jag trakasserade honom och vägrade låta honom vara ifred, många tjejer i klassen "försvarade" honom mot äckliga jag.. jag fick en massa mail på lunarstorm om hur äcklig, värdelös, tjock och ful jag var..
min bästa vän försvarade mig inte.. min mamma förstod ingenting och skolan gjorde inte heller något..

en dag på tekniken så stod jag och min bästa vän i ett sidorum och hamrade på något
plötsligt så hör vi någon prata högt och säga mitt namn i klassrummet, jag går mot dörren och tittar dit
där sitter den värsta mobbaren på en bänk  med dom andra i en halvring runt sig, hon pratar om hur värdelös, äcklig, psyko och ful jag är..!? och alla nickar och håller med..
jag går förbi mot dörren och hon pekar på mig och alla andra fnissar och hånler.. jag kom inte tillbaka till skolan förren 1 vecka innan skolavslutningen.

första året på gymnasiumet blev jag utfryst totalt.. hoppade av efter bara 3 månader..

sen dess har jag alltid haft en känsla av att alla hatar mig, pratar bakom ryggen på mig..

efter mobbingen, problem i familjen och övergrepp.. så mår jag helt okej

har sambo, hund och önskan om barn nu, men är fortfarande osäker och har både depressioner, panikångest och socialångest..
Vad stark du är som klarat dig igenom allt detta! Tack för att du delade med dig.
Anonym (Offer?) Trådstartaren

Äldre 4 Jun 14:18

#14

Citera Återställ Anmäl

Jag fick under tiden jag var mobbad höra så ofta att jag var ful att jag själv började se mig som riktigt ful. Jag minns en när en av tjejerna som var överviktig kom fram och sa att hon tyckte så synd om mig som var så ful eftersom hon som var överviktig kunde banta men jag som var ful kunde inte göra någonting åt det. En kille hakade på och sa att inte ens den bäste plastikkirurgen kunde göra nåt åt ett så fult ansikte.

När jag långt senare tittade på foton från den tiden blev jag själv förvånad över hur söt jag faktiskt var och hur mycket mina mobbare påverkade min självbild.
Anonym (Offer?) Trådstartaren

Äldre 5 Jun 14:19

#25

Citera Återställ Anmäl

Anonym (utfryst) skrev 2012-06-04 22:40:48 följande:
Hm, mycket hemska historier som delats med av här. Min historia ser lite annorlunda ut. Jag var inte utsatt fö den här öppna mobbningen som många skrivit om. För min del handlade det om den här dolda, den som är svår att se, under majoriteten av grundskolan var jag utfryst, osynlig, endast en kille som ibland gav sig på mig verbalt och fysiskt ( men det var en speciell kille som var aggresiv mot de flesta..). De flesta dagar när jag kom hem från skolan grät jag, vi bodde på landet så jag brukade sätta mig ute hos djuren och gråta ut. Jag var som ett litet spöke som gick omkring i korridoren, alltid tyst och osynlig för alla..Det hela späddes på av att min äldre bror och yngre syster var väldigt elaka mot mig. Verbalt och även fysiskt ibland, de slutade inte att vara på mig förrän nån av våra föräldrar gick emellan, eller tills jag lyckades låsa in mig nånstans och hålla för öronen för att inte höra hur de fortsatte utanför dörren med att säga en massa saker till mig.
I åttan separerade mina föräldrar, min mamma flyttade 80mil dagen efter och in hos sin nya. Ingen av mina föräldrars respektive var alltför bra gentemot mig. i och med separationen eskalerade situationen med min bror, han la ex ut häftstift i min säng, tryckte upp dem genom underlakanet med några cm mellanrum för att vara säker på att jag skulle lägga mig på nån av dem.

situationen i skolan blev bättre när jag började gymnasiet och flyttade från det lilla samhället där vi bott från det jag var 6 år till 15. I skolan blev jag äntligen sedd, jag förstod inte att de andra pratade med mig, att någon faktiskt hälsade på mig i skolan osv. Jag fick en pojkvän, vet inte om jag egentligen var så kär som att han faktiskt var den första kille som faktiskt "såg" mig. Hemma sög situationen, mina föräldrars respektive tryckte ner mig i skosulorna, beskyllde mig för att vara problemet till att mina föräldrar mådde dåligt och att annat hemma gick fel.. jag var anledningen till att mina föräldrarsrespektives barn inte ville umgås med mig, anledningen till all ondska kändes det som ibland..

Nu är jag 20, har inte varit i det lilla samhället sen jag var 15 och flyttade därifrån. Har inte någon kontakt med någon därifrån heller. Åren som osynlig och allt som jag som barn/ungdom blev verbalt utsatt för av mina föräldrars respektive har gjort att jag är väldigt rädd för att vara ivägen för andra, att jag är anlednigen till att det uppstår ett problem och jag klankar ner väldigt mycket på mig själv. Jag reflekterar mycket över konversationer jag haft med andra för att analysera så jag inte sagt nått fel.. men tack vare en underbar pojkvän har jag börjat inse att allt inte alltid enbart är mitt fel, jag börjar ta mig förbi en våldtäkt som skedde för ett år sen nä jag var utomlands och allt börjar bli bättre. Utom att jag itne har så mycket kontakt med min pappa, mycket pga hans fru. me vågar bli mer utåtriktad och jag litar mer och mer på att människor gillar mig för den jag är.
Vad du har kämpat!
Anonym (Offer?) Trådstartaren

Äldre 5 Jun 17:50

#27

Citera Återställ Anmäl

LaYa01 skrev 2012-06-05 17:13:35 följande:
Okey, here's my story...

Det började redan första dagen. En flicka började jävlas med mig. Hon var ständigt elak och sedan fick hon resten av gänget med sig. Hela tiden var det mig det var fel på. Om hon sa något elakt till mig och jag kanske svarade lite elakt tillbaka så ansåg lärarna att det var jag som fortsatte bråket och därefter vr det mitt fel. Lärarna letade hela tiden fel på mig eftersom ingen ville ha med mig tt göra. Däremot försökte de kontakta mig då de visste att jag inte var anträffbar. Exempevis när jag var nyopererad, då hade jag ingen större lust att ta emot besök då jag mestadels låg och sov.

Ju äldre vi blev ju värre blev det, i samma vev kom de på att använda internet så det var då det öppnades en ny värld. De kokade ihop en massa falska rykten om mig och skrev till andra jämnåriga i kommunen för att de också ska tycka illa om mig. I sjuan blev det helt ohållbart så jag bestämde mig att börja pendla 10 mil per dag bara för att komma undan mobbarna men lika förbaskat nådde ryktesjävlarna den nya skolan också.

Jag kämpade igenom högstadiet med ganska bra betyg ändå trots det jag har gått igenom. Idag har jag flyttat till en annan kommun och ska snart gå ut andra året i gymnasiet. Jag tål inte att vara hemma hos mina föräldrar då jag ofta ser henne och varje gång har jag lust att plåga henne och göra henne lika illa som hon gjorde mot mig. Det gör ont och se att hon inte har några problem med vare sig vänner eller killar. Jag har ringt och konfronterat föräldrar till några av de som bara stod och höll med, och såklart ska ju föräldrarna lägga skulden på mig. Lärarna, rektorn och kuratorn ser mobbaren som stark person medan jag sitter där och kämpar för mitt liv att inte sticka mig med kökskniven.

Jag kan knappt hålla tårarna borta nu när jag skriver då jag mår så inihelvetes dåligt. Jag kämpar emot att ta mitt eget liv, men kniven i lådan känns så lockande. Mina föräldrar har gjort mycket, men de fick inte skolan att göra ett jävla skit. Nu tycker många att jag är patetisk som inte kan släppa det jag har varit med om, men de skulle inte överleva ens en dag i mina kläder.

Det här var en liten liten del av min story. På köpet är jag adopterad och fått höra en jäkla massa elakheter när det gäller mitt ursprung som mitt land, så jag förnekar gärna mitt ursprung. Dock är min mobbares ena förälder flykting från ett land, men det verkar tjejen ha glömt.

Men kort och gott så är det mitt eget fel att jag har blivit utsatt och nu när jag mår förjävligt och tänker ta livet av mig, då ärr jag patetisk. Fine, då är jag väl det!
Det gjorde ont att läsa ditt inlägg eftersom det ligger så nära i tiden. Fortsätt kämpa! En dag vänder det.
Anonym (Offer?) Trådstartaren

Äldre 16 Jun 22:26

#70

Citera Återställ Anmäl

tack för alla era berättelser. Känns så fruktansvärt att så många behövt uppleva den hemska mobbningen. Det gör mig så arg!

Jag kommer ihåg en händelse i årskurs 6 som förföljt mig sedan dess. Vi hade empatiövningar eller vad de kallade det och en och en av oss elever skulle ställa sig längs fram i klassrummet framför klassen. De andra i klassen skulle säga positiva saker om personen som tex söt, duktig på matte, en bra vän, snabb på att springa osv. När jag ställde mig längst fram i klassrummet blev det knäpptyst då ingen hade något positivt att säga om mig. Läraren försökte lite tafatt om verkligen ingen kom på något som var bra med mig men klassen förblev knäpptyst. Då sa läraren till klassen att alla kunde fundera och säga till om de kom på något och sedan fick jag sätta mig igen och nästa elev gick upp och fick höra positiva saker om sig.

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

INNEHÅLL