Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

Fy fan, vilka människor det finns! Jag blir så fruktansvärt arg och upprörd när jag läser era historier. 

Jag har inte blivit mobbad, men har trots en "välpolerad yta", alltid lidit av extremt dålig självkänsla. Jag har aldrig trott jag varit värd något, för någon, och har ingen aning om varför jag känner så. Mycket underligt.
Nu plöjer jag igenom Mia Törnbloms böcker och de hjälper mig faktiskt. 

Kram till er alla!

 

Hm, mycket hemska historier som delats med av här. Min historia ser lite annorlunda ut. Jag var inte utsatt fö den här öppna mobbningen som många skrivit om. För min del handlade det om den här dolda, den som är svår att se, under majoriteten av grundskolan var jag utfryst, osynlig, endast en kille som ibland gav sig på mig verbalt och fysiskt ( men det var en speciell kille som var aggresiv mot de flesta..). De flesta dagar när jag kom hem från skolan grät jag, vi bodde på landet så jag brukade sätta mig ute hos djuren och gråta ut. Jag var som ett litet spöke som gick omkring i korridoren, alltid tyst och osynlig för alla..Det hela späddes på av att min äldre bror och yngre syster var väldigt elaka mot mig. Verbalt och även fysiskt ibland, de slutade inte att vara på mig förrän nån av våra föräldrar gick emellan, eller tills jag lyckades låsa in mig nånstans och hålla för öronen för att inte höra hur de fortsatte utanför dörren med att säga en massa saker till mig.
I åttan separerade mina föräldrar, min mamma flyttade 80mil dagen efter och in hos sin nya. Ingen av mina föräldrars respektive var alltför bra gentemot mig. i och med separationen eskalerade situationen med min bror, han la ex ut häftstift i min säng, tryckte upp dem genom underlakanet med några cm mellanrum för att vara säker på att jag skulle lägga mig på nån av dem.

situationen i skolan blev bättre när jag började gymnasiet och flyttade från det lilla samhället där vi bott från det jag var 6 år till 15. I skolan blev jag äntligen sedd, jag förstod inte att de andra pratade med mig, att någon faktiskt hälsade på mig i skolan osv. Jag fick en pojkvän, vet inte om jag egentligen var så kär som att han faktiskt var den första kille som faktiskt "såg" mig. Hemma sög situationen, mina föräldrars respektive tryckte ner mig i skosulorna, beskyllde mig för att vara problemet till att mina föräldrar mådde dåligt och att annat hemma gick fel.. jag var anledningen till att mina föräldrarsrespektives barn inte ville umgås med mig, anledningen till all ondska kändes det som ibland..

Nu är jag 20, har inte varit i det lilla samhället sen jag var 15 och flyttade därifrån. Har inte någon kontakt med någon därifrån heller. Åren som osynlig och allt som jag som barn/ungdom blev verbalt utsatt för av mina föräldrars respektive har gjort att jag är väldigt rädd för att vara ivägen för andra, att jag är anlednigen till att det uppstår ett problem och jag klankar ner väldigt mycket på mig själv. Jag reflekterar mycket över konversationer jag haft med andra för att analysera så jag inte sagt nått fel.. men tack vare en underbar pojkvän har jag börjat inse att allt inte alltid enbart är mitt fel, jag börjar ta mig förbi en våldtäkt som skedde för ett år sen nä jag var utomlands och allt börjar bli bättre. Utom att jag itne har så mycket kontakt med min pappa, mycket pga hans fru. me vågar bli mer utåtriktad och jag litar mer och mer på att människor gillar mig för den jag är.

Hej! Skriver från mobilen men återkommer när jag har dator då jag också har en story och även kan läsa era stories också.

Okey, here's my story...

Det började redan första dagen. En flicka började jävlas med mig. Hon var ständigt elak och sedan fick hon resten av gänget med sig. Hela tiden var det mig det var fel på. Om hon sa något elakt till mig och jag kanske svarade lite elakt tillbaka så ansåg lärarna att det var jag som fortsatte bråket och därefter vr det mitt fel. Lärarna letade hela tiden fel på mig eftersom ingen ville ha med mig tt göra. Däremot försökte de kontakta mig då de visste att jag inte  var anträffbar. Exempevis när jag var nyopererad, då hade jag ingen större lust att ta emot besök då jag mestadels låg och sov.

Ju äldre vi blev ju värre blev det, i samma vev kom de på att använda internet så det var då det öppnades en ny värld. De kokade ihop en massa falska rykten om mig och skrev till andra jämnåriga i kommunen för att de också ska tycka illa om mig. I sjuan blev det helt ohållbart så jag bestämde mig att börja pendla 10 mil per dag bara för att komma undan mobbarna men lika förbaskat nådde ryktesjävlarna den nya skolan också.

Jag kämpade igenom högstadiet med ganska bra betyg ändå trots det jag har gått igenom. Idag har jag flyttat till en annan kommun och ska snart gå ut andra året i gymnasiet. Jag  tål inte att vara hemma hos mina föräldrar då jag ofta ser henne och varje gång har jag lust att plåga henne och göra henne lika illa som hon gjorde mot mig. Det gör ont och se att hon inte har några problem med vare sig vänner eller killar. Jag har ringt och konfronterat föräldrar till några av de som bara stod och höll med, och såklart ska ju föräldrarna lägga skulden på mig. Lärarna, rektorn och kuratorn ser mobbaren som stark person medan jag sitter där och kämpar för mitt liv att inte sticka mig med kökskniven.

Jag kan knappt hålla tårarna borta nu när jag skriver då jag mår så inihelvetes dåligt. Jag kämpar emot att ta mitt eget liv, men kniven i lådan känns så lockande. Mina föräldrar har gjort mycket, men de fick inte skolan att göra ett jävla skit. Nu tycker många att jag är patetisk som inte kan släppa det jag har varit med om, men de skulle inte överleva ens en dag i mina kläder.

Det här var en liten liten del av min story. På köpet är jag adopterad och fått höra en jäkla massa elakheter när det gäller mitt ursprung som mitt land, så jag förnekar gärna mitt ursprung. Dock är min mobbares ena förälder flykting från ett land, men det verkar tjejen ha glömt.

Men kort och gott så är det mitt eget fel att jag har blivit utsatt och nu när jag mår förjävligt och tänker ta livet av mig, då ärr jag patetisk. Fine, då är jag väl det!

Kanske! Men det värsta är ju att jag känner mig nertryckt och ignorerad hela tiden. Känns jävligt! Sen har jag inga kompisar eller ens någon jävla kille.

Mitt dåtida liv som mobbad ter sig idag genom:

* Blir osäker i större grupper.

* Har svårt att tala inför grupper, tror att alla tycker jag är dålig.

* sätter mitt värde i prestationer. Vilket gör att jag kan göra något tills jag stupar eller tills någon tvingar mig att sluta.
Tack och lov har jag ett bra jobb med kollegor och en bra chef som tar mitt välmående före allt annat, jag kan inte mina egna gränser för jag är så rädd att vara dålig eller faila att jag inte kan be om hjälp för då ser jag mig som dålig.

* Är inte nöjd med mitt utseende, har haft ätstörningar en gång i tiden. Och kan ibland ha en knepig relation till mat. Kan straffa mig själv genom att inte äta eller att tröstäta.

* Är känslig för kritik. Ältar sånt länge.

* tror ofta att folk har något emot mig.

Men i stor utsträckning har mobbningen också hjälpt mig lite, jag är fruktansvärt målinriktad, både för min egna vinning men också för att jag på något sätt vill bevisa att "titta, jag kan!" och jag har ett väldigt öppet sinne. Läser av folks signaler väldigt lätt.
Jag kan vara dominant och bestämmande, som en slags säkerhet att ingen kan sätta sig på mig. Är en ganska bra ledare som också bryr sig om andra.

Finns det fler som "tack vare" en tuff barndom med mobbing fått något positivt från det negativa så att säga??

Jag har också blivit bra på att läsa av andras signaler bra, ibland för bra för jag anpassar mig lite mycket efter det, men tränar på att inte anpassa mig så mycket.. Samtidigt som man snabbt märker ifall något inte står rätt till.

Min bakgrund har fått mig att alltid vara rak och säga till så tidigt som möjligt ifall någon gör/säger nått som sårat/stör mig, framförallt i förhållanden. För om man ej tar upp sånt snabbt blir man lätt en tickande bomb eller så blir man snäsig och det blir lätt missförstånd. Är iaf min erfarenhet (men man kan ju ha dåliga dagar och man får ju sortera vad som bör sägas och sånt som är småskit..)

Är säkert mer som man "lärt" från jobbiga åren men är svårt att säga positiva saker om sig själv och framförallt att se dem, iaf i mitt fall. Kommer jag på nått positivt vänder jag det alltid till nått negativt..