• Anonym (Offer­?)
    Äldre 4 Jun 10:38
    18069 visningar
    93 svar
    93
    18069

    Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

    Min historia:
    Jag föddes för drygt 30 år sedan i en liten stad. Jag var ett mycket blygt barn men hade ganska många vänner. Det var dock en som inte alls gillade mig som var ganska så elak. Tex ljög om mig, spred rykten osv. Detta eskalerade i mellanstadiet. Jag var mycket rädd för denna tjej, vi kan kalla henne Malin. Jag hade en bästis som vi kan kalla Anna. På sommarlovet innan 6-an blev Malin och Anna vänner och Anna ville inte träffa mig alls utan hade alltid bortförklaringar när jag ringde. När skolan började hade Anna och Malin blivit bästisar och pratade inte med mig. De hade dessutom spridit rykten om mig och jag som var så blyg och rädd började mest gömma mig. Det blev snabbt värre och snart var jag regelrätt mobbad. Jag hade ingen vän och gömde på på toaletten på rasterna. Lärarna såg ingen men mina föräldrar blev oroliga.

    Mina föräldrar pratade med min lärare och det blev möten på skolan. Mötena gjorde det bara värre och slutade med att jag fick ännu mer skit i skolan dagen efter. Jag började vara sjuk väldigt mycket och de gjorde massor med undersökningar på mig men hittade inget fel. Sjuan började och då var mobbningen fruktansvärd. Jag var rädd i skolan och fick hela tiden höra vilken looser jag var, hur ful jag var och hur illa jag luktade. Mina skolböcker blev ofta förstörda och det stod ofta fula saker skrivna på min skåp. Lärarna kunde inte längre blunda men det blev inte bättre. Jag blev erbjuden att byta skola men i den lilla stan jag bodde i fans bara två högstadium och mina mobbare hade lika mycket vänner där så jag trodde inte på en sån flytt. Eller rättare sagt jag vågade inte då jag blivit hotad att jag skulle få så mycket stryk om fula jag vågade visa mig i den skolan.

    På skolavslutningen i 7-an försökte jag ta mitt liv. Jag var naiv och okunnig och svalde en ask Alvedon. Jag fördes till akuten och magpumpades. jag fick prata med en psykolog och hon förklarade hur farligt det var att svälja tabletter och att jag inte skulle göra så flera gånger. Jag fick komma hem dagen efter och var nu förändrad. Jag blev sluten , klippte och färgade mitt hår svart och började lyssna på dödsmetall.  Jag klädde mig bara i svart och var kraftigt sminkad. Jag blev nu kallad för psyko av alla och jag började aldrig i 8-an. dagen innan skolstarten försökte jag ta mitt liv igen, denna gång med mycket mer tabletter. Jag magpumpades och skickades sedan till ett behandlingshem för struliga tonåringar i en helt annan del av Sverige. Här träffade jag 8 missanpassade ungdomar där de flesta hade drogproblem. Här blev jag varmt mottagen och ingen mobbade mig, tvärtom hyste flera respekt för mig och jag blev tillsammans med en kille på hemmet. Han tog de flesta droger han kom över och introducerade mig ivrigt till dessa. Jag kände det som en väg ut, jag var 14 år men övertygad om att mitt liv var slut. Min självkänsla var så låg att vem som helst kunde ta vad de ville av mig.

    När det kom fram att jag provat droger på hemmet så flyttades jag till en fosterfamilj. De var varma men stränga, Jag fick börja nian i en ny skola. Många var nyfikna på mig men jag låste in mig på toaletten varje rast. jag gick inte många dar i veckan i skolan utan var mest sjuk. Jag fick några vänner på skolan men jag vågade ofta ändå inte gå dit. jag fick sedan börja på en specialskola för barn med problem.
    Där fick jag slutligen avgångsbetyg och kunde börja gymnasiet. Jag började i en gymnasieskola med internat och där festade vi hela tiden. Alkoholen hade blivit min bästa vän. Med den var jag inte blyg och osäker och jag strulade men vem som helst.

    Jag åkte hem till min familj ibland men satt då hela tiden hemma i huset, vågade aldrig gå utanför.
    Min familj önskade så att jag skulle vilja flytta hem igen men jag vågade inte ens vara i trädgården.

    Efter gymnasiet var en tid av supande, ströjobb och olika pojkvänner som jag flyttade in och ut hos. Jag bodde kvar i den stad där jag gått gymnasiet, långt från min hemstad. När  jag var 22 år blev jag deprimerad och orkade ingenting. Det slutade i självmordsförsök och inläggning på en psykiatrisk avdelning. Jag fick berätta min historia och många förfasades över det jag gått igenom. jag fick terapi och medicin och fick diagnosen GAD (generaliserat ångestsyndrom).

    Efter det blev det bättre. Jag skaffade mig en utbildning och träffade min sambo och vi fick barn. Mitt liv är ganska bra men demonerna finns kvar. Så fort jag är på nya ställen vill jag helst låsa in mig på toaletten för säkerhets skull. Jag litar inte på någon egentligen och jag är livrädd för att mina barn ska gå igenom samma sak. Värst är det att hälsa på mina föräldrar. Jag kan fortfarande inte gå runt i min hemstad utan att må dåligt trots att så många år har gott. Jag mår dåligt bara staden nämns på nyheterna. Jag undrar om jag någonin kommer att kunna gå runt i min hemstad och må bra. Det tog länge innan jag ens berättade sanningen om någon frågade var jag kom ifrån, förut ljög jag om vilken stad det var.

    Ni andra som blivit mobbade. Hur mår ni idag? Hur ser ert förhållande ut till orten där ni bodde?

    Tack för att du läste!

  • Svar på tråden Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?
  • LaYa01
    Äldre 5 Jun 23:11
    #31

    Är jag den enda som är bitter och olycklig som önskar mina mobbare olycka som utan vara satan?

  • Anonym (Kille­, 40 år)
    Äldre 6 Jun 09:48
    #32
    LaYa01 skrev 2012-06-05 23:11:22 följande:
    Är jag den enda som är bitter och olycklig som önskar mina mobbare olycka som utan vara satan?

    Jag har ju haft fler r att bearbeta det på. Det hjälper.
  • Anonym
    Äldre 6 Jun 18:04
    #33
    åh vad jag lider med dej.Både jag och min dotter blev mobbade i skolan.Tror aldrig man kommer över det.Inte jag i alla fall.Lärarna väljer fortfarande att blunda fast det är över 25 år sedan jag gick ut nian.Gymnasiet började jag aldrig på.orkade inte helt enkelt.Du är duktig som orkade med gymnasiet.
  • Anonym (Hatis­k)
    Äldre 6 Jun 23:37
    #34

    Är en man på 33 år som känner igen sig. 
    Jag var väldigt öppen med min sexuella läggning i skolan och det var förmodligen mitt livs största misstag. 
    I högstadiet så fick jag handlederna brutna, blen piskad med ett bälte, misshandlad upprepade gånger och kissad på.
    Men det jobbigaste var att polisen inte tog emot anmälningarna, de hade bortförklaringar som att det var bara ett pojkstreck som gick överstyr, att JAG måste förstå att det är väldigt provocerande med att någon går ut med sin homosexualitet i skolan, speciellt i tonåren.
    I gymnasiet så blev jag upptryckt mot en vägg och fick ekniv slagen i bröstkorgen, några meter därifrån står en polis och tittar på. (Jag fick ögonkontakt med honom), återigen så görs ingen anmälan. Det var då som jag fick reda på att han som höll ikniven hade en pappa som jobbade som polis.
    Jag har försökt att få någon fom av återupprättelse men utan framgång. Senast som jag pratade med polisen om det här så var svaret att det är preskiberat så de kan itne göra något åt det utan jag får helt enklt lära mig leva med det.

    Så ärren sitter kvar och jag perosnligen skulle intetveka på att köra över dom med bilen om jag fick chansen. 

  • LaYa01
    Äldre 6 Jun 23:40
    #35
    Anonym (Hatisk) skrev 2012-06-06 23:37:19 följande:
    Är en man på 33 år som känner igen sig. 
    Jag var väldigt öppen med min sexuella läggning i skolan och det var förmodligen mitt livs största misstag. 
    I högstadiet så fick jag handlederna brutna, blen piskad med ett bälte, misshandlad upprepade gånger och kissad på.
    Men det jobbigaste var att polisen inte tog emot anmälningarna, de hade bortförklaringar som att det var bara ett pojkstreck som gick överstyr, att JAG måste förstå att det är väldigt provocerande med att någon går ut med sin homosexualitet i skolan, speciellt i tonåren.
    I gymnasiet så blev jag upptryckt mot en vägg och fick ekniv slagen i bröstkorgen, några meter därifrån står en polis och tittar på. (Jag fick ögonkontakt med honom), återigen så görs ingen anmälan. Det var då som jag fick reda på att han som höll ikniven hade en pappa som jobbade som polis.
    Jag har försökt att få någon fom av återupprättelse men utan framgång. Senast som jag pratade med polisen om det här så var svaret att det är preskiberat så de kan itne göra något åt det utan jag får helt enklt lära mig leva med det.

    Så ärren sitter kvar och jag perosnligen skulle intetveka på att köra över dom med bilen om jag fick chansen. 
    Fyfan, jag har inga ord för det du har blivit utsatt. Blir så förbannad så jag inte har några ord. Vadå fel att gå ut med sin sexuella läggning? Man ska ha rätt att vara homosexuell, det är inget fel alls. Hatar sådana föräldrar som inte lär sina barn allas lika värde och lär dem att alla är vi olika. vadå pojkstreck? Vadå ronårng? Fyyyy!

    Egentligen så borde du få tillåtelse att få köra över dem bara fö-r att bli kvitt dessa idotiska saker. Usch!
  • Anonym (Hatis­k)
    Äldre 6 Jun 23:59
    #36

    Jo, det tog ganska många år innan jag ens slutade försöka med tjejer, (tror attag an ha sårat ganska många tjejer under den perioden). Men i dagens läge så är jag bara arg, vilket tar ut sin rätt på mitt privatliv. Jag är ganska svår att leva med eftersom att jag blir så jävla arg över småsaker. 

    Men som polisen sa, jag får lära mig att leva med det, (Vilet då innebär att jag inte har dejuridiska rätten att gå ut offentligt utan att blimisshandlad). Undrar om jag saknar skyldigheter då också? 

  • Anonym
    Äldre 7 Jun 00:35
    #37

    Tänk vad mobbning kan göra. Jag hade det jättejobbigt i mellan- och högstadiet. Blev slagen och hånad. Falska rykten gick om mig också, fick jag veta. 

    Precis som några av er så kände jag mig så otroligt ful och äcklig men när jag tittar på kort från den tiden ser jag hur söt jag var.

    Jag hade så mycket fantasi och var från början så öppen, social och positiv, men allt det tappade jag. Jag tappade kreativiteten och min egen identitet. Är fortfarande ledsen inuti och socialt ängslig.

    Har blivit så överkänslig, när jag konverserar tänker jag mer på hur andra uppfattar mig än på vad jag faktiskt säger.. Vilket bäddar för att det blir fel och klumpigt. Jag vågar inte visa vem jag själv är för när man blivit bestraffad för just det förr så sitter rädslan i kroppen, kan man någonsin bli av med det?

    Fortfarande idag på arbetsplatsen kan jag ha otroligt svårt för att äta tillsammans med mina arbetskamrater till exempel. Ibland drabbas jag av panikångest, det finns alltid en rädsla för att bli utdömd, att inte duga. Man ödslar en massa energi på att leta efter tecken på att man inte blir accepterad.

    Jag önskar verkligen att jag kunde komma över detta. En kort period i min ungdom kom jag undan till ett annat land i ett utbytesprojekt och då lossnade allting. Jag hade så otroligt roligt och fann en riktig gemenskap där jag blev accepterad för den jag var och passade in. De människorna var betydligt roligare och intressantare än de därhemma så det stärkte mig otroligt. Senare hade jag också väldigt roligt i olika grupper. Tyvärr var det ett kort undantag i mitt liv, nu är jag i ett yrke och på en arbetsplats där jag inte passar in igen... har väldigt svårt att ta mig därifrån. Men som tur är är man vuxen nu och kan ta sig ur jobbiga situationer på ett annat sätt, så nog går det att lösa :)

  • Anonym (MsSil­entSho­ut)
    Äldre 7 Jun 23:03
    #38

    Jag var egentligen inte "mobbad" men väldigt osynliggjord i skolan. Ingen hade något intresse för mig som person, jag blev aldrig inbjuden att hoppa hopprep eller gå på kalas. Alltid, alltid ensam om inte lärarna tvingade klass-"kamraterna" att vara lite bussiga mot mig. Så fruktansvärt förödmjukande... Jag är blyg och tyst och tog väl ingen plats, men det är svårt att ta plats när ingen är villig att ge en lite plats eller ett leende.

    Detta har resulterat i att jag är i det närmaste rädd för barn trots att jag är vuxen, ofta drömmer mardrömmar om min grundskola, alltid förväntar mig att folk är ointresserade av mig eller direkt ogillar mig vid första anblick, att jag kan inte öppna mig, inte ha ett förhållande, visar upp min "normala" fasad men är innombords en rödgråten unge som bara vill vara med och hoppa hopprep. Svårt att leva ett vuxenliv när man inte är "klar" med barndomen.

    Fruktansvärt tragiskt att vi är så många som bär på liknande erfarenheter, men skönt att inte vara ensam om det.

  • Anonym (lyckl­iga nu)
    Äldre 8 Jun 18:28
    #39

    Jag och min fästman har båda blivit mobbade. Känns fortfarande overkligt att jag är förlovad för när jag var yngre var jag inställd på att jag skulle vara ensam resten av livet, att ingen skulle kunna älska mig för den jag är. Jag blev mobbad för att jag är blyg, tillbakadragen och folk sa att jag var för smal, anorektisk. Fast jag har aldrig haft nån ätstörning. Fick ta mycket skit för min personlighet, fick höra att jag måste ändra på mig. Detta resulterade i att jag började hata mig själv och livet. Drabbades av psykisk ohälsa som social fobi, depression, panikångest och fick självmordstankar. Jag blev som en zombie, en levande död. Jag var helt avtrubbad, känslomässigt död i många år. Efter jag fick gick ut skolan, kommit ifrån helvetet så sökte jag hjälp inom psykiatrin. Jag klarade inte av att släppa nån in på livet, höll alla på avstånd och litade inte på nån. Men för 4 år sen vände det, jag träffade den stora kärleken, min själsfrände. I början av vårt förhållande var det svårt för jag höll han på avstånd, var jättetystlåten. Jag var livrädd för att han skulle lämna mig, tröttna på mig så som f.d. pojkvänner gjort. Men han sa att han kommer stanna kvar hos mig. Sakta började jag inse att man verkligen kan lita på hans ord och då började jag sakta släppa han in på livet. Jag började i långsam takt prata mer och komma tillbaka till livet, började känna mig levande igen. Han har hjälp mig mer än nån inom psykiatrin kunnat göra, förstår sig på mig bättre än någon annan för att han själv varit mobbad. Min fästman var mobbad i låg och mellanstadiet för att han han har utländsk bakgrund, är adopterad, dom kallade honom för massa elaka saker. Till skillnad mot mig som höll allt inom mig. berättade inte att jag var mobbad för någon så skrek han efter hjälp. Men han fick ingen hjälp, hans föräldrar och bror vände honom ryggen när han behövde dom som mest. Dom ansåg att han fick skylla sig själv, att det var hans fel att han blev mobbad.
    Jag försökte alldrig begå självmord men min fästman försökte begå självmord flera gånger när han var tonåring. Vid sitt sista självmordförsök så förlorade han 2,5 liter blod men när han inte lyckades med det så såg han det som ett tecken på att det var meningen att han skulle fortsätta leva. Han bestämde sig för att lämna orten där han är uppväxt och sina föräldrar, bror bakom sig. Han började mår bättre när han började planera för att lämna orten och familjen. Tog körkort, gick utbildning och började jobba som väktare, idag jobbar han fortfarande som väktare. Han såg till att få jobb lång bort från orten och familjen för att bli fri från dom, för dom fick han bara att mår dåligt. För över 10 år sen så bröt han helt kontakten med sin familj, han ser dom inte som sin familj. Hans familj är jag och våra djur och hans bästa vän.
    Idag är vi så himla lyckliga tillsammans i vårt hus på landet som vi och våra djur flyttade till för 1 år sen. Vi har båda social fobi, jag har inte varit deprimerad, haft panikångest på många år nu. Jag har aldrig jobbat pga min psykiska ohälsa men min fästman klarar av att jobba heltid trots att det sociala är jobbigt ibland, han trivs jättebra på sitt jobb. Nu mår jag så pass bra att jag söker deltidsjobb, känner att jag aldrig kommer klara av heltid pga sociala fobin. Jag mår mycket bättre än vad jag gjorde när jag var yngre men känner att jag aldrig kommer bli helt fri från sociala fobin. Så jag ska söka  sjukersättning på 50% och hitta ett jobb på 50%.
    Idag bor vi på en ort där ingen av oss bott innan, vi ville bygga upp vårt liv tillsammans på ett helt nytt ställe. Vi trivs jättebra och drömmer om att gifta oss, skaffa barn och skaffa hund igen, vår förra hund dog pga sjukdom i början på året. Men vi har fått pausa våra drömmar för jag har bara aktivitetsersättning pga nedsatt arbetsförmåga att leva på. Jag vill ha en stabil ekonomi först, vill hitta ett jobb. Är orolig för att skaffa barn för tänk om dom bli mobbade när dom början skolan. Fast risken för mobbning kommer inte avskräcka oss från att skaffa barn. Vi kommer vara medvetna föräldrar som känner igen signalerna på att nåt inte står rätt till, när nån inte mår bra. 

  • Anonym (Kvinn­a30+)
    Äldre 8 Jun 21:25
    #40

    Hej TS,

    Jag kände igen din historia från början, det här med att bli utfryst, mobbad och annat bullshit. Jag hade ångest och var deprimerad innan jag blev utfryst på gymnasiet pga min pappa har varit alkoholist i hela mitt liv. Min bror började även missbruka droger och dricka i tonåren.

    Jag måste tyvärr åka till min gamla hemstad när jag ska besöka mina föräldrar (bara när pappa är nykter). Det har blivit lättare att åka dit ju äldre jag blivit och gått i terapi mot socialfobi, depression, GAD och äter medicin sen några år tillbaka.

    När jag var yngre var jag väldigt blyg, sluten och en "duktig flicka". Idag är jag mer social men har problem med ilska för att allt gammal skit kommer till ytan, ganska ofta. Jag vet inte vad jag ska göra för att det ska gå över. Alltid när jag blir arg så tänker jag på bitcharna från gymnasiet. Jag kan inte ha kontakt med någon från skoltiden eftersom jag associerar ALLA personer med tiden i gymnasiet. Det är tråkigt för alla var inte elaka mot mig. 

    Som jag nämnde innan så har jag problem med ilska idag och jag kan inte lita på nån 100%. Alla mina pojkvänner jag har haft klagar på att jag är kall och öppnar inte mig för dem.  

Svar på tråden Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?