Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

Hej! Lånar din tråd lite. Men är nyfiken. Har någon av er fått ursäkt av mobbarna? Att de har insett hur elaka de varit? Jag har inte fått det, varken av lärarna eller eleverna.

Verkligen inte! De har försökt att ta kontakt med mig på Facebook flera gånger och de skickar sina FB inbjudningar samtidigt eftersom de delar på hjärna och de vågar aldrig göra något själv :)

Känner samma sak. Alla tänker med samma hjärna (läs: chefens hjärna). Det hon hatar, hatar de andra också.

Så är det.. Jag vågar gå min egen väg, efter att ha blivit behandlad illa så har det gjort mig självständig och modig.

Jag har alltid gått min väg och stått vad jag tycker. Därför tror jag att jag blir mobbad.

Den mobbning jag blev utsatt för hörs kanske inte till vanligheterna, för det var min egen far som mobbade mig ända fram tills jag flyttade hemifrån vid 21 års ålder.
Jag kände mig alltid värdelös, dum, ful, korkad och ovärdig att bli älskad, omtyckt och behandlad med respekt.
Det har tagit många och kämpiga år för att ändå komma en bra bit på väg.
Jag har låtit folk behandla mig mycket illa och trott att det varit ok, att jag inte förtjänat bättre.
Men för några år sen insåg jag för första gången hur fruktansvärt mycket han har påverkat mitt liv negativt även sen jag flyttade hemifrån eftersom hans åsikter om mig bankats in i min skalle och stannat kvar där LÄNGE.
Jag har gått hos psykolog för att gå igenom det som hänt. Jag har svåra psykiska problem och äter mediciner för detta sen ett par år tillbaka.     

Fy fan vad bra du är! Samma här. Jag går oxå min egen väg, tar inte skit, är tuff, självständig och modig pga (eller kanske tack vare) det jag utsattes för

Jag blev mobbad hela skoltiden men jag hade en nära vän och några mer ytliga som oxå var längre ner på skalan men inte lika utsatta som mig.. Jag trode aldrig heller att det var mitt fel och det var så mycket problem hemma så det överskuggade problemen i skolan och så slutade jag även gå i skolan men aldrig att någon anmälde, gick ut högstadiet med IG i nästan allt. När jag började gymnasiet så blev det bättre jag fick börja om och sen har jag haft ett ganska normalt liv jag träffade min man och vi flyttade hem till hans hemtrakter efter skolan och jag jobbar med ett socialt yrke och har inga problem med det men jag har bara en handfull nära vänner och nästan inga ytliga jag orkar inte slösa tid på folk jag inte vet jag kan lita fullt ut på och jag behöver inte fler vänner än jag har nu.

Hejsan. Skoltiden var det värsta jag någonsin varit med om. 

Det började i tvåan eller trean på lågstadiet. Jag var den ända med brillor och jag var blyg men jag hade mina vänner. Söderblind blev mitt namn. Hela låg och mellanstadiet bestod av gråt på toaletten och en massa hemspringande och skolvägran. Och de va massa möten men allt förblev densamma.

När slutet av sexan så fick jag chansen att slippa den högstadieskola som resten av klassen skulle gå. Jag valde en skola i staden bergundaskolan.. Men där blev det bara värre.. Jag försökte få vänner men det gick inte. Folk drev med mig när jag väl blev tilltalad. Jag hade vissa som jag prata lite strött med på lektionerna men dom ville inte synas inom samma femmeters radie som mig. Samtidigt som detta så spelade jag fotboll jag var ganska duktig men hade utvecklats sent så innan sjuan sög jag. Men då var det med tjejerna som jag hade gått med i mellanstadiet men jag valde det att fortsätta med detta eftersom jag fick ett komplex att jag kanske var för tjock så jag slutade äta ordentligt. åt bara grönsaker i princip. Så jag var väldigt tanig. 

Samtidigt i skolan så fick jag tuggummi i håret hamnade ofta i bråk för jag började snäsa tillbaka osv Det gick inte en dag utan att jag grät inne på toaletterna.

Men på sommarlovet mellan åttan och nian så blev jag av med oskulden så det kändes som en stor vinst faktiskt. Vat inte varför men de va så. Men jag kom ihåg en av tjejerna jag hatade frågade mig inför alla i klassen om jag hade legat med ngn men jag valde att svara att jag inte hade lust att svara ärligt på de så jag sa inte för att jag förstår vad du ska med det svaret till  men nej de har jag inte. Och i den klassen va det två stycken som visste faktiskt då denne killen som jag med kände dessa.

Men så kom äntligen skolavslutningen i nian och jag tänkte att så fort vi va klara ska jag bara dra fort som fan därifrån!!!!! Och det gjorde jag.

I gymnasiet så valde jag samhäll ekonomi men det var helt fel. eller de va inge fel på kursen men människorna. Dom ignorerade mig och dom va ett pack med höns orkade fan inte med dom och sedan dessa tårar för varje mvg man inte fick blev tokig. Så jag bestämde mig att fan tänkter inte genomlida detta igen så jag bytte till det estetiska programmet och de va det bästa beslut som jag gjort fick hålla på med det jag var intreserad av och jag fick vänner som jag fortfarande har kontakt med! 

När gymnasietide va slut pluggade jag en kort period på 20 veckor och sedan fick jag jobb i stockholm och flyttade direkt. Nu bor jag med min sambo som jag träffade under den glada gymnasietiden och är i full fart med bebisbak !

Kan säga att jag får fortfarande dömande blickar när jag är i byn jag växte upp men jag är stolt och går upprätt. Tycker faktiskt att jag ser så mycket bättre ut en resten av min jämnåriga och det är jävlar i mig en skön kännsla!  

tack för alla era berättelser. Känns så fruktansvärt att så många behövt uppleva den hemska mobbningen. Det gör mig så arg!

Jag kommer ihåg en händelse i årskurs 6 som förföljt mig sedan dess. Vi hade empatiövningar eller vad de kallade det och en och en av oss elever skulle ställa sig längs fram i klassrummet framför klassen. De andra i klassen skulle säga positiva saker om personen som tex söt, duktig på matte, en bra vän, snabb på att springa osv. När jag ställde mig längst fram i klassrummet blev det knäpptyst då ingen hade något positivt att säga om mig. Läraren försökte lite tafatt om verkligen ingen kom på något som var bra med mig men klassen förblev knäpptyst. Då sa läraren till klassen att alla kunde fundera och säga till om de kom på något och sedan fick jag sätta mig igen och nästa elev gick upp och fick höra positiva saker om sig.