För tidigt?

Jag blev gravid fem månader efter en sen abort. Misstänker också att jag hade ett missfall därimellan. Lyssna på din kropp och när den känner sig redo, vänta en månad till eller två så får du nog bättre förutsättningar!

jag får ju vänta minst en mens i alla fall, kanske är vi konstiga som vill bli gravida snabbt igen efter nio månaders graviditet, men längtan är stor efter en bebis

Jag beklagar så eran förlust 

Jag upplevde det som att hela jag "väntade barn". När vi förlorade sonen var jag så redo att ta emot honom. Jag var gravid drygt tre månader efter att sonen föddes död. Graviditeten var jobbig med både sorg och glädje. 

Min man ville gärna vara "färdig" med den akuta sorgen innan vi började tänka på ett nytt barn men jag uttryckte att jag inte kunde försöka gå framåt om jag inte samtidigt visste att vi skulle försöka att få ett syskon. Och eftersom min längtan var större än hans känsla för att avvakta så blev vi gravida snabbt.  

Vi kommer nog köra på utan skydd så blir kroppen gravid när den är redo och så hoppas vi att jag slipper bli sjuk.

Vi förlorade vår son den 3 april i år. Jag är/var så inställd på att bli mamma. Vi gör som ni, kör på som vanligt utan skydd och får se vad som händer. Min läkare sa att man inte blir gravid innan kroppen är redo för det... Jag har haft en mens för några veckor sen och nu sitter jag här med molande mensvärk liknande den jag hade förra gången jag blev gravid, ökade flytningar osv... Så får se vad som händer. Spännande men  är samtidigt rädd för oron en ny graviditet kommer föra med sig men jag tror inte oron kommer vara mindre bara för att man väntar. Jag menar, jag kommer ju aldrig glömma vår änglason och vad som hände under den graviditeten  

Vad spännande för dig. Själv har jag inte ens fått tillbaka första mensen, ja vi har inte ens börjat ha sex än. Men det kommer. Du får berätta hur det går.

Väntar fortfarande på mens... eller ett plus kanske det blir. Molvärken är kvar och känner mig uppsvälld i magen från och till plus att jag känner av fogarna, igen...  Hur går det för er Viljan? Hur mår ni?

Hej!

Jag beklagar verkligen eran sorg och saknad....

Jag förlorade min son Leo den 10/4-2012, vid förlossningen.Min moderkaka lossnade och han fick syrebrist i magen, blev ett ur akut kejsarsnitt men hans liv gick inte att rädda tyvärr......   
  
Jag var också såååå inställd på att bli mamma. Är sååå tomt och saknaden efter Leo är enormt stark. Känns som kroppen skriker efter ett barn.....

Jag längtar efter att bli gravid igen(fast jag är livrädd att detta ska hända igen), men pga att jag blev urakut snittad fick jag rådet att jag ska vänta 1, 5 år. Vet inte hur jag ska göra...

Men det enda jag kan tänka på är att bli gravid igen.... Känns som det är det enda just nu som kan få en att överleva detta....

Har fått tillbaka mensen och så men vet inte om vi vågar bli gravida igen eftersom jag blev snittad.

  

förlorade vårt barn i magen för 5 veckor sedan, och visst tänker man på att man vill ha barn...hela tiden, vi var ju så laddade...är vårt första barn...vi har bestämt att försöka igen, men inte nu, våra kroppar måste återrhämta sig fysiskt o psykiskt...tror det är väldigt individuellt det där med hur länge man vill vänta....någon med erfarenhet av detta sade till mig att oavsett om vi väntar 1 månad, 6 månader eller 3 år så kommer nästa graviditet efter nåt sånt här bli jobbig...psykiskt alltså...ångestladdat osv... spelar liksom ingen roll hur länge man försöker "läka", rent psykist alltså..sen kan man ju förbereda sig mentalt kanske om man väntar...jag vet inte...personligen så vill jag inte vänta för länge...är ju superladdad o få barn o hela min kropp o själ skriker efter barn...läste om en familj som råkat ut för samma som oss och jag säger som mamman i den familjen "jag vill ha revansch på livet"... jag tänker ta revansch en dag, hoppas ni kan/orkar och vill det också! kämpa på, ni är inte ensamma, styrkekramar till er andra i samma situation!

Sex veckor sen hon kom och vände igen. Ingen mens som kommit tillbaka än men mensvärk sen en vecka tillbaka dagligen, mest på kvällarna. Men inga andra tecken på graviditet :(. Vi får se. Ska väll ta ett gravtest om nån vecka eller så.

ingen mens här än, testet har visat negativt så den kommer väll... fast just nu känbner jag att jag nog gärna väntar med graviditet lite, någon månad bara så jag får vila upp mig

Hej

I november förra året plussade jag och min graviditet började krångla redan i v 6. Jag började blöda och var helt säker på att jag hade mist mitt barn. Jag bad om att få komma upp och dubbelkolla så att allt var ute och när jag ligger där så ser jag hur hjärtat slår. Hoppet och lyckan kom tillbaka och jag gick dagligen och drömde om hur det skulle va att få hålla mitt barn. Vid rul så sa hon som gjorde det att han låg fel så att hon kunde inte mäta hjärtat. Jag fick då en tid om 3 dagar och då fick jag träffa en läkare. Mina magkänsla skrek att något var FEL.
Och visst var det så =(
Jag får då veta att min son Noah har hjärtfel. Jag får göra fostervattens prov på en gång för att se om Noah hade kromosom avvikelser. Han skulle ringa dagen efter med besked.. Jag satt som på nålar hela dagen och väntade. Han ringde och berättade att det var inget kromosomfel. Fick en tid dagen efter till kardiologen för att konstatera exakt vilka fel han hade. Och det visade sig att de  var så pass extrema att han inte skulle överleva graviditeten och för att avsluta min älskades lidande så fick jag sättas i gång i v 21+2 och den 26 mars 2012 födde jag min älskade son. Idag ligger han på en minneslund strax utanför där vi bor och jag och sambon är ofta där och tänder ljus för honom<3. Och nu har vi börjat komma tillbaka till att vilja skaffa barn igen. Jag ville sörja honom klart innan jag gick vidare så att när vi försökte igen så skulle inte den bebisen bli en ersättare.

Jag är rädd att vid nästa graviditet att det ska ske igen. Jag har blivit lovad täta kontroller och mycket tidigare ultraljud m,m men oron finns där ständigt hackande.

sörja klart kommer jag aldrig göra. Det kommer alltid fattas en dotter i den här familjen och jag kommmer undra hela livet hur vårt liv sett ut om hon fått leva. Jag sörjer alla framtidsplaner vi hade och förhoppningar och sörjer att vår dotter aldrig fick chansen

Vårt tredje barn föddes stilla i mars i år. Då det tog lång tid för mig att bli gravid den gången så bestämde vi oss direkt för att blir det så blir det. Trodde inte jag skulle kunna bli gravid igen för det tog så lång tid sist och jag har bara ett par år kvar till 40.Nu sitter vi iaf här och jag är gravid i 7+0 idag

Känns läskigt för jag vågar inte lite på att det går bra denna gången eller ens lita på att jag är gravid.  Sen känns det konstigt för vi hade bestämt att 3an skulle få bli den sista men nu är jag gavid med nr 4....     Rädslan tror jag dock hade varit densamma om jag så väntat 5 år att bli gravid. För att ett barn dött i min mage är något jag alltid gått igenom och rädslan kommer alltid finnas att det händer igen.
Denna gången kommer jag gå hos spec mvc för extra kontroller. Det var inget fel på vår dotter som dog men ändå kollas man extra mycket, om inte annat för att stilla oro och för att i möjligaste mån undvika att det händer igen

Vi förlorade vår dotter i magen sommaren 2010, hon föddes fullgången och stilla i slutet av juli, hennes lillasyster är född mitten av juni 2011. Vi bestämde oss för att låta min kropp bestämma när den var redo, och det blev den direkt efter avslaget tydligen. Det var en tuff graviditet med mycket oro och tårar, men sen när lillasyster kom levande hjälpte det oss på många vis. Det går aldrig att ersätta ett barn, men att få bli förälder i andras ögon och få uppleva allt det man saknat, det har varit obeskrivligt! Kroppen tog lite stryk, mest att jag förlorade styrka i en del muskler, annars gick det finfint. Kroppen är skapad för att bära barn och klarar det galant! Lycka till!

Jag har innan min ängel även fyra barn så jag är inte så nervös inför själva barnafödandet eller graviditeten. Det handlar mest om det psykiska. Ska vi få ännu ett fint friskt LEVANDE barn. Eller kommer oturen förfölja oss.

Har i alla fall fått tillbaka mensen så vi kan börja försöken.

Jag håller tummarna för er alla att ni blir gravida och att det går vägen för er!! Själv längtar jag tills jag får det där pluset på stickan igen och lyckan. Oron kommer alltid finnas där men jag tänker inte låta den hindra mig!

3,5 månad har gått sen vi förlorade vår älskade dotter.. vi kommer aldrig få henne tillbaka, men vet ni, hon ska bli storasyster i maj.. hennes småsyskon är beräknad att föddas bara två veckor innan hennes ett års dag.. vi är lyckliga men oxå lite rädda.. min man har sagt rakt ut får jag mf nu så vill han inte försöka mer, han kommer inte orka det rent mentalt..

vi har inte berättat för de andra barnen att de ska få ännu ett syskon, vill inte oroa dem i onödan, men samtidigt tror jag de vill veta, de vill ju oxå ha småsyskon... 

Stort Grattis! Förstår att det är stor oro! Men jag hållar alla tummar och tår för att det går vägen! Vi tänkte berätta efter första UL men sen kom vi på att det är bättre att vänta till nästa och tur var det för de slapp oron och oförståelsen för vad som hänt. Dock var dem 4 & 6 år och då anser jag inte att de kan förstå hur man än förklarar. En dag när de är äldre kanske vi berättar om Noah.