• Anonym (Nyfik­en)
    Mån 11 jun 2012 14:54
    3142 visningar
    10 svar
    10
    3142

    Någon som har varit med om nära- döden-upplevelse?

    Någon som har varit med om nära- döden-upplevelse?

Svar på tråden Någon som har varit med om nära- döden-upplevelse?
  • Anonym (Boop)
    Mån 11 jun 2012 15:01
    #1

    2 gånger.. En gång när jag var c 2 år och hoppade ner i vuxen poolen i Cypern och stod på botten. Till slut räddade min pappa mig.

    Sen för ca 3 år sen blev jag drogad på krogen. Drack öl men någon hade lagt i något.

    Sov hos en kompis och hon somnade medans våran killkompis som sov där med märkte att jag försökte få luft men gick inte. Var iaf nära på att kvävas berättade han. Och han la mig i fosterställning så jag kunde andas

  • Mån 11 jun 2012 16:34
    #2

    Japp. Under min första förlossning stannade mitt hjärta i nästan två minuter. Tappade 2.5 liter blod och kände hur fruktansvärt trött jag var. Hade då haft värkarbete i ca 72 timmar. Jag kunde inte hålla mig vaken och stängde ögonen. Jag hörde fortfarande runt omkring mig allt som hände. Det pep pch personalen ropade om akutoperation och att de skulle påbörja kompressioner. Det blev jättetungt över magen och någon hade gränslat mig och börjat ge kompressioner. jag försökte öppna ögonen men det gick inte. Det nästan som på film, när personen i sängen ser sig själv utifrån. Jag hörde allt de sa under hela hjärtstoppet och kunde återge deras samtal vilket en av sköterskorna tyckte var jätteläskigt.

  • Anonym (Nyfik­en) Trådstartaren
    Mån 11 jun 2012 21:38
    #3
    sskstud3nt3n skrev 2012-06-11 16:34:00 följande:
    Japp. Under min första förlossning stannade mitt hjärta i nästan två minuter. Tappade 2.5 liter blod och kände hur fruktansvärt trött jag var. Hade då haft värkarbete i ca 72 timmar. Jag kunde inte hålla mig vaken och stängde ögonen. Jag hörde fortfarande runt omkring mig allt som hände. Det pep pch personalen ropade om akutoperation och att de skulle påbörja kompressioner. Det blev jättetungt över magen och någon hade gränslat mig och börjat ge kompressioner. jag försökte öppna ögonen men det gick inte. Det nästan som på film, när personen i sängen ser sig själv utifrån. Jag hörde allt de sa under hela hjärtstoppet och kunde återge deras samtal vilket en av sköterskorna tyckte var jätteläskigt.

    Men oj... Vad läskigt!!!!! Tur att de fick igång hjärtat. Vad läskigt att du hörde allt runt omkring dig , det var ju ändå två minuter ...
  • Tis 12 jun 2012 08:52
    #4

    Ja det var en mycket märkligt upplevelse vill jag lova :) Det var som att sova men vara vaken samtidigt. Skitskumt

  • Tis 12 jun 2012 09:35
    #5

    1. Ja var 11 år. Var ute och gick med kompisens stora hund ja nänt sedan valp. Han var nu 4år. Jag var ute och gick med van väldigt ofta då jag älskade hundar och ville så gärna ha en själv. Mi kompis pappa o hennes mamma var skilda, bodde 45 mil från varandra så när dottern var hos mamman fick ja "lön" för att jag gick ut med hunden. Jag var ute med den minst 3ggr/dag, fick alltid mellan 20-30 kr per gång. Denna hunden visade aldrig några konstigheter någonsin. Inte mot mig eller någon annan! En dag när vi var ute och gick på elljusspåret så hade vi ett sådant rött koppen på 7meter som rullar in/ut själv.. Han ställde sig mot ett träd och skulle kissa. Jag väntade på honom, när han kissat klart så skulle han fortsätta framåt, så vi började gå. Han stötte till mig i höger hand där jag hade två st tior och en femma. Vi var i en backe, jag böjde mig ner för att plocka upp pengarna då kopplet drog till, han var enda längst "ut" på kopplet, och vände sig om hastigt och tittade på mig. Jag tittade tillbaka lite snabbt. Han kom rusandes emot mig och såg lekfull ut, när jag var halvvägs upp på benen igen så tog han tag med munnen i mitt huvud, som naffs. Och slängde omkull mig. Jag fattade ingenting, började fnissa lite o trodde han lekte med mig. Han lekte inte, när jag reste mig upp igen så började han naffsa mig igen fast i högerarm. Jag blev lite fundersam då han inte bet hål och tänkte fortsätta promenaden hemåt! Då slog de slint. Han högg, högg, högg efter mig. Han tog tag i mitt huvud igen, bakhuvudet och slängde ner mig pp marken. Jag kunde inte göra något, han vägde nästan 35-40 kg och hade tänderna i huvudet på mig. När ja föll så böejade han tugga och tugga som om han åt mitt huvud!! Han bet sönder min tröja också, han bet mig på höger skulderblad och grävde och grävde som en tok. Sen fortsatte han mot mitt ansikte men jag fick "bara" ett hugg där sen la ja huvudet mot marken. Då tog han tag i huvudet igen, bet och bet och ush.. Jag la händerna på huudet för att skydda mig. Grät och grät, jag älskade ju denna hunden. :( Jag tuppade av, tror jag. För jag var inte riktigt med ett tag sen. Men jag vaknade av att hunden slickade mig på armen. Jag bad hunden gå hem till "ägarens namn". Hunden sprang då hemåt. Han tittade på mig flera gånger, glad som ingenting har hänt. Han tog den korta vägen på 150meter till huset så jag fick ta den långa vägen.. 1,5km med blodigt huvud, blodig rygg, söndersliten helt enkelt. När jag var framme så fattade ägaren ingenting, han målade ytterdörren och trodde jag blivit knivskuren av någon gubbe i skogen. Ja fick inte fram ett ord först, men tillslut kom de "hunden bet mig!!!" Jag brydde mig inte om mig själv, jag trodde inte det var så farligt- jag bad honom att hämta hunden så han inte bet några andra människor!!! Han sa "neeej du mååste till akuuuten!!?!??!!?? NNUUUU!!!" Men ja fortsätta "HÄMTA HUNDEN ANNARS HÄNDER DE FLER" Som tur var saatt hunden bara på andra husets ingång så de gick snabbt. Hunden tog han o gick förbi köket med där ja satt, och vidare mot tvrummet o källaren o stängde in. Hunden såg glad ut o viftade på svansen när han såg mig sitta där. Men ja började bara gråta, visste att hans liv snart måste ta slut. Vi kom in på toaletten, ägaren gjorde något han inte borde, klippte upp min tröja. Då kom de fullt med blod, han tvättade ur barr och smuts från mktt huvud och de rann mer och mee blod. Vi åkte till akuten. Där sa de klart och tydligt till min pappa, mig och hundägaren att vi kommer inte kunna hjälpa henne. Jag är livrädd, rädd som attans för döden så jag började gråta floder. Men lugnade ner mig. De var två bilar fulla med personer som krockat med älg och varandra som kom in samtidigt som mig- de fick fullt upp. De gav mig tabletter, ja skulle ligga sålänge ja orkade. Var 5-10 minjt bytte vi söngkläder för ja blev dygnsur av allt blod. Efter 2 timmar tuppade jag av. Läkarna trodde att "nu kommer hon dö". Jag vaknade till och sa svagt att jag inte tänkte lämna jorden på detta sättet-aldrig! De tog mig till operationssal. De gav mig sömnmedel så ja skulle sova minst 5timmars operation och så skulle de ta ca 2timmar att vakna upp efter. Operationen tog 7timmar, de trodde ja hamnat i koma eller liknande sen då jag inte vaknade förens 11 timmar senare. När jag vaknade upp blev ja helt rädd, trodde att jag hade dött. De sa att det var ett under att ja vaknade, för de hade sag till ni familj att jag troligtvis inte kommer att vakna. Så alla var där och alla var jätteledsna men vilken förändring, och så förvånade alla såg ut när jag öppnadd ögonen!! Sammanlagt hade jag 14 stygn i ansiktet. På ryggen hAde jag 5st lååånga mycket djupa 11-20 cm långa bett som såg ut som knivskurer. I huvudet hade jag 131 stygnd. Tappade nästan för mycket blod också därav att de trodde ja skulle dö. Hunden hade bitit 0,03mm ifrån mit skallben, jag kunde blivit störd och eller dött. Han missade viktiga nerver så jag klarade mig på grund av att han bara var milimeternära!! Såren på ryggen gick upp gång på gång. Men nu idag är det ju läkt alltihop. Jag har ärr på ryggen kvar. I hårbotten kan man känna mina 4jättelånga bett som hunden tuggade o tuggade sig i. De frågade mig på sjukhuset om jag ville att hunden skulle avlivas. Ne sa jag- men för hans dotter, våran och alla andras skull så måste den avlivas var mitt svar- för nästa gång kan bli värre.

  • Tis 12 jun 2012 09:41
    #6

    Glömde skriva att ja fick 87 stygn på ryggen. De som gick upp om och om igen. Jag hade bra läkekött i huvudet, men dessa var alldeles för djupa

  • Anonym
    Tis 12 jun 2012 11:13
    #7

    Men herregud izgo vilken förskräcklig upplevelse!! Att du dessutom hade sympati för hunden är ju otroligt. Personligen föredrar jag små katter...

  • Tis 12 jun 2012 23:39
    #8

    Ska jag tillägga att jag inte är rädd för hundar idag? Har en före detta problem schäfer. Jag tar endast hem föredetta problemhundar, och jag gillar att hjälpa dem. Av någon annledning är jag inte rädd för att bli biten, den gör liksom inte ens ont. Man är mer rädd för att dö än för att ha ont i den situationen.

  • Anonym (Undra­r)
    Lör 15 jan 12:57
    #9

    Jag undrar också. Dela med er!

  • Anonym (A)
    Lör 15 jan 18:22
    #10
    Anonym (Undrar) skrev 2022-01-15 12:57:41 följande:
    Jag undrar också. Dela med er!
    Undrar också
Svar på tråden Någon som har varit med om nära- döden-upplevelse?
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...