Livrädd för vara gravid, fler som känt så men det var bättre än ni trodde?

En brutal men nödvändig fråga - borde du verkligen skaffa barn?

Om du tycker att graviditeten inskränker på "ditt liv", snälla du vänta bara tills barnet är fött..
Du ÄR inte nummer 1 längre.

Och missförstår jag dig rätt, eller skaffar du barn för att din kille vill?
Det låter inte som något lyckat koncept är jag rädd.

Kan bara beklaga.

Det behöver inte alls bli en massa krämpor under en graviditet. Jag har fött 4 barn 2 av graviditeterna måde jag bara lite illa i början sedan måde jag hur bra som helst under hela graviditeterna.  Jag kan säga så här när man väl sitter där med sitt barn så är det bästa som någosin har hänt. Hellre än ett liv med barn än utan tycker jag.   Vist ändras kroppen under en graviditet men det är något man kan ta tag i efter om det skulle behövas.

Båda mina tjejkompisar har mått kalas under sina graviditer! Lite tröttare och mer godissugna! De var uppe dagarna efter och promenerade! Oroa dig inte! Du kommer få ett bra resultat!

Jag är i v 27+3, jag kan fortf sova på mage och knyta skorna ;) Visst är det lite mer ansträngande men magen är inte där för alltid. Jag har inte mått särskilt dåligt alls, jag mådde lite illa mellan v 8-14 typ. Jag äter det jag känner för. Har varit ganska trött men det beror oftast på lågt blodvärde. Nu har jag foglossning visserligen men förutsätt inte att du kommer ha det fruktansvärt jobbigt i 9 månader. Att vara gravid är fantastiskt för det mesta, speciellt när bebisen sparkar :D

Alla inskränkningar i ditt liv under tiden du är gravid.. Jag tycker nog snarare att du ska tänka ett steg längre. 9 månader går fort. Ett barn (och definitivt en bebis) kommer innebära brutalt mycket mer inskränkningar än en graviditet. Du kommer hela tiden sätta ditt barn framför dig själv, t.o.m när det kommer till såna basic saker som mat och sömn..Det går aldrig föreställa sig omställningen det innebär att bli förälder innan man är där. Därmed inte meningen att få det att låta som något negativt men det är svårt att förstå vilken förändring det innebär. Tror man att det går leva på som tidigare så är det nog dags för en wake up..

menar nog mer inskränker på min kropp än liv.

:)

Kommer man någonsin i form igen? Är väl svårt att hinna med det antar jag också... Inte får att jag är i toppenform nu men jag vill inte att det ska bli värre.

och det är nog mest för min killes skull jag skulle göra det här inser jag...

Du kommer få massa svar där det påpekas att mammor minsann blir tightare o MER vältränade av sina graviditeter i förlossningar. Sanningen för mig o 99% av kvinnorna är dock att kroppen aldrig blir den samma. Inte underlivet heller. Du får väl avgöra om det är värt det för dig. Ett felsytt underliv kan du inte träna bort, inte heller sladdriga bröst eller bristningar.

Jag förstår dig till 100 %!!
Jag har alltid sett mig själv som en ganska ego människa som velat leva "mitt" liv (med min man såklart). Jag har i perioder varit bestämd på att inte skaffa barn av just den anledningen. Jag var rädd att jag inte skulle älska barnet så mycket att jag kunde göra plats ordentligt i mitt liv.
Jag är väldigt fysisk av mig både på jobbet och på fritiden, min kropp är mitt arbetsredskap liksom. Att vara gravid tänkte jag mig skulle vara otroligt hämmande och precis som du undrade jag om det någonsin skulle gå att komma i form igen.
Dessutom har jag varit paniskt rädd för förlossning sedan så länge jag kan minnas.
Men gravid blev jag, planerat. Jag jobbade på och tränade ordentligt fram till v 30, men hade inga krämpor. Drog ner på takten, men kunde absolut vara igång. Egentligen bara sista 2 veckorna som jag tyckte var riktigt påfrestande.

Förlossningen då? Jag kämpade mig till ett planerat snitt efter samtal på Aurora-mottagningen. Ingen hit det heller, men okej.

Efter 3 veckor var jag människa igen, började promenera och bygga uppmig.Efter 9 veckor (efter samråd med BM och läkare) började jag rida och jobba så smått. Nu är sonen 5 1/2 månad och jag har varit tillbaka i form sen länge!
Jag har en underbar man som tar sin del av ansvaret och jag har inte alls känt mig så bunden som jag trodde. Vi tränade tidigt sonen till att ta flaska så att jag kunde träna kvällstid och pappan lägga osv.

Så var inte rädd! Jag har haft alla farhågor man kan ha inför graviditet/förlossning/barn men det är som alla säger: Det finns inget som slår att ha barn. Jag älskar min son över allt annat och jag fattar inte att jag kunnat leva utan honom