Mina barn mår dåligt

Vilken trist situation, verkligen.

Jag upplevde liknande situation i barndomen gällande min farfar som min pappa tog avstånd från när jag som äldst i syskonskaran var ca tio. Vi barn träffade honom aldrig mer eftersom han gick bort några år senare. Farmor (som levde ihop med honom) kom på besök lite då och då, men pappa valde att inte vara hemma i någon högre utsträckning vid de tillfällena. Besöken blev konstlade och inte särskilt givande för oss barn även om det inte alls var frågan om bråk och så. Men vi hade inte heller haft någon supernära relation innan heller. Som jag minns det så var det nog bara vid något tillfälle vi i familjen pratade om orsaken till avståndstagandet (farfars tyranniska uppfostran av sina barn), och ämnet som sådant har i alla fall jag alltid upplevt som känsligt och svårt att prata om med min pappa.

Man saknar ju inte en relation man aldrig haft, så för oss barn var det nog ingen större skada skedd i och med ovan nämnda situation. Men eftersom våra morföräldrar redan var döda så hade vi egentligen ingen nära relation alls till den äldre generationen, och jag fascineras ofta av vänner och bekanta som verkligen älskar sina mor/farföräldrar!

Jag tror att det bästa är om man som förälder kan vara öppen och utan större omsvepningar tala även om svåra saker med sina barn. Tassar man på tå och drar till med vita lögner/överslätningar, så märker barnen det. Visst får man anpassa det man säger efter barnens ålder, men definitivt inte undvika ämnet eller så. Och kanske försöka finna någon orsak till att farfar valt att ta avstånd, typ "han har lätt för att bli arg, det kanske beror på att han är ledsen inombords" eller liknande. Dvs inte skuldbelägga den avståndstagande parten mer än nödvändigt i och med att barnen trots allt hyser varma känslor för personen i fråga.

Jag tror att det bästa är om man som förälder kan vara öppen och utan större omsvepningar tala även om svåra saker med sina barn. Tassar man på tå och drar till med vita lögner/överslätningar, så märker barnen det. Visst får man anpassa det man säger efter barnens ålder, men definitivt inte undvika ämnet eller så. Och kanske försöka finna någon orsak till att farfar valt att ta avstånd, typ "han har lätt för att bli arg, det kanske beror på att han är ledsen inombords" eller liknande. Dvs inte skuldbelägga den avståndstagande parten mer än nödvändigt i och med att barnen trots allt hyser varma känslor för personen i fråga.

Jag försöker vara så öppen & svara så ärligt som möjligt... Har talat om för barnen vad min kurator berättade för mig, att personer som gör så inte mår bra i sig själva & så har jag pekat på huvudet.

Skönt med kuratorkontakt mitt i alla dessa konflikter. Jag tycker det låter som att du kan stötta dina barn bra. Och jag tänker att man får finna ett lugn även när barnen är ledsna under en period. Det är ju en sund och normal reaktion att de sörjer en försvunnen relation, och det får ju självklart ta tid! Under den tiden finns du för dem och bekräftar deras känslor.