Vågar jag lämna henne?

har du möjlighet att vara borta från henne några timmar /en hel dag lite då och då fram tills du ska åka så gör gärna det. 

är hon trygg i sig själv som barn så fixar hon det alldeles utmärkt.   

Tyvärr är det så att barn knyter inte an för att du lämnar dem själva, detta sker när du är närvarande och det är i så fall på det sättet ni måste få dem närmare varandra. Så länge han är borta så här mycket kommer hon ju aldrig knyta an till honom, men ser han till att vara ledig och hemma from nu och tills ni ska fara så att ni är hela familjen tillsammans kan ni förhoppningsvis jobba lite mer aktivt med att han får sköta henne så mycket som möjligt nu innan du åker.

Du skriver detta i AP-forumet men dina åsikter är inte alls förenligt med förhållningssättet, då skulle du inte kalla dig själv "mesig" för att du reagerar helt normalt eller tycka att ni behöver "distans" eller att det skulle vara "bra" att hon är med en person hon inte ens står nära eller känner sig trygg med. Det är väldigt snedvridna resonemang i mina öron.

I ditt läge skulle jag aldrig åka ifrån en så liten under så lång tid, i synnerhet inte i den åldern då de är mitt i närmandefasen och är ovanligt mammiga och faktiskt har mer separationsångest än vanligt. Då skulle jag ta med barnet, eller stanna hemma.

Vad svårt det känns, vill inte på något sätt skada henne. Kanske bäst att avboka resan då, blir för dyrt att ta med henne.

Närheten till henne är otroligt viktig för mig, därför jag känner sån ångest över att vara ifrån henne och sån stark oro. Vill inte att en nöjesweekend för mig skall göra henne till ett osäkert barn och senare vuxen. Hon är mycket viktigare än så.

Lade tråden här, trodde det passade in, men är inte påläst vad som gäller AP så den hamnade nog kanske fel då.

Egentligen tycker jag nog inte själv att jag är mesig även om jag kan känna att min ångest ibland är ohälsosam för mig och jag är rädd att MITT behov av att ha henne nära hela tiden skall begränsa HENNE. Om du förstår hur jag menar. Rädd att jag skall göra henne osäker iom att jag alltid finns där men det är tydligt att jag skulle behöva läsa på lite mer om ämnet. Vet att man inte kan ge ett barn för mycket närhet och hon har fått väldigt mycket sen hon föddes.

Hon är absolut inte lika nära sin pappa som hon är mig. Om jag är i närheten är det bara mamma som gäller oftast även om hon ofta frågar efter pappa och blir glad när han är hemma. Är jag inte där är hon dock trygg med pappa. Jag försöker få dom att knyta an mer, har sagt att han måste ta mer ansvar för henne när vi är hemma alltihopa, byta blöja, ge mat, bada osv. Att det är viktigt för oss alla. Dock har jag svårt att släppa taget riktigt och släppa in honom då det som sagt oftast är hon och jag. Känns som vi lever lite i symbios, vet inte om det är hälsosamt...eller om jag begränsar henne genom att göra så.

Kan du ge mig råd? Hur ska jag göra när hon tex gråter om han ska lägga henne och jag är hemma. Om jag är sjuk och behöver ligga i sängen men hon bara vill vara med mig och gråter om han tar henne? Om hon gråter när jag går ut för att gå på bio tex, ska jag gå ändå eller? Jag lämnar henne ytterst sällan utöver förskolan. Varit på bio två ggr sen hon föddes och hon har sovit borta hos mormor utan oss båda en gång sen hon föddes.

Jag vet tyvärr inte hur man ber dom flytta trådar så sorry att den hamnade fel...

Jag tycker det låter helt naturligt att du känner ångest över att lämna henne så länge, det skulle nog de flesta ha gjort. Jag tycker att du kan vänta på den där nöjesresan tills hon blivit lite äldre och inte är så beroende av dig längre, i ert läge så är ju du onekligen den främsta tryggheten som hon har och även om det känns jobbigt så är det ju nu en sådan här situation ni faktiskt har och då måste ni ju utgå ifrån den.

Du behöver inte oroa dig för att begränsa henne, hon är alldeles för liten för att kunna "begränsas" du gör helt rätt som ger henne närhet och trygghet. På så sätt kommer hon själv att ta avstånd ifrån dig när tiden är mogen, och därmed bli mer självständig

Om hon gråter när han ska lägga, så testa att natta tillsammans. Om hon gråter när han tar henne så testa att han är i samma rum eller sitter intill dig när han har henne. Om hon gråter när du är på bio så gå inte på bio, stanna hemma. Öva när det går att inte bara ta över om hon blir ledsen utan försöka hitta det avstånd som blir en tillräcklig trygghet för henne. Dvs om han byter blöja på henne och hon protesterar så testa att samtidigt stå bredvid och prata med henne medan han byter, eller så gör ni tvärtom. Hans tillvaro med henne ska inte präglas av gråt och separationsångest efter dig utan han ska ha henne när hon är nöjd och trygg, det är då hon knyter han (även om du står bredvid).

Så fort närmandefasen är över (brukar ske innan de blivit 2 år) så kommer ni garanterat märka att hon är mycket mindre mammig, det kommer bli en stor skillnad redan då och ni kommer märka att hon är betydligt mer självständig och mindre beroende av dig än vad hon är nu så tillvida att det också kommer gå lättare för henne att tröstas av tex pappan.

Min pojke har också alltid varit riktigt mammig. Nu är han 2,5 år och plötsligt så är det pappa som duger bäst. Det känns nästan lite snopet, men samtidigt jätteskönt . Jag kan lätt åka iväg på en weekendresa utan ångest idag, men det hade jag inte kunnat för bara ett halvår sedan. Nu får jag istället nästan lite ångest över att småbarnstiden har gått så snabbt. Var har min mammiga, klängiga lilla pojke tagit vägen? Aldrig är man nöjd .

Att din dotter är mammig betyder inte att hon är otrygg med sin pappa. Bara så att du vet. 

Jag har två pojkar, varav den ena ALLTID har varit mammig och den andra ALLTID pappig. Den som är pappig är inte otrygg med mig, och den som är mammig är inte otrygg med sin pappa.

Mammighet och pappighet är inte så enkelt som det verkar. 

Min son kommer vara 22 månader när jag åker iväg på en veckas jobbresa. Jag känner mig helt trygg med att lämna honom med pappa. 

Jag ammar sonen och jag räknar med att fortsätta amma när jag kommer hem. Det är ett perfekt sätt att återknyta till varandra