Min tonåring slog mig i helgen.

Jag förstår dej TS. Klart du inte ger upp din son, men att inte träffas på ett tag är inte fel. Tills allt lugnat ner sig. Min dotter var inte fysisk när hon var tonåring. Men hon ljög, skolka, stal, luntade mm. Och var så otrevlig helt oprovocerat, att klockorna stannade. Man bara stod där med öppen mun. Vissa saker tillhör väl tonåren. Men, vissa saker ska man som förälder bara inte behöva ta.

En normal förälder vill ens barn bara väl, och man försöker prata med dom, men det går inte alltid. När min dotter o jag tjaffsade, och jag kände att det får vara bra nu, då sa hon;- nu blev du tyst, nu har du inget mer att säga... Man blev ju inte lite provocerad:/

Nu är hon 22 och har flyttat hemifrån. Dom enda gångerna hon ringer mej är när hon vill ha nåt. Tex låna pengar eller bli körd någonstans.  Känns lite trist. Nu idag var det en grej som hände, ingen stor grej, men såpass att jag känner att jag håller mej undan nu ett tag.

Inte så att jag kapar kontakten, utan håller mej undan ett tag bara. Tråkigt att hon tar mej för givet. Känns otroligt trist att man blir dissad för att hon har kommit till en ålder när hon klarar sig själv, och bara behöver mej när det krisar. När hon var som värst, tänkte jag alltid- det är bara en period och det går över- Men det kan bli längre än vad man tror... Bara att hålla ut. Lycka till TS.