Får oftare och oftare dödsångest, hur kan jag "bota" det?

Får jag fråga vad det är som du är mest rädd över, när det gäller att dö?
Är det att du kommer försvinna? Eller vad är det?

Ja, hur ego det än kommer låta, det är att försvinna, att allt stoppar, allt blir svart, allt försvinner. 
Är rädd för att "this is it" på nåt sätt. 

Men ingen vet om det är så? Jag är absolut inte troende på något vis (slänger dörren i ansiktet på Jehovas om de kommer). Men jag tror inte att detta kan vara allt, det känns så konstigt, varför skulle detta vara allt?
Jag tror att själen (energin som man har) lever vidare på något sätt.
Det är absolut inte ego att tänka "är detta allt". Men om du vill bli ihåg kommen så gör något så att folk minns dig? Skriv en bok som din familj kan läsa vidare, från barnbarn till barnbarnsbarn osv.

Om du verkligen mår sjukt dåligt av detta, så kanske det är bra att prata med någon?

Jag är precis likadan och har varit sedan min mamma blev sjuk och dog 1999. Det enda som hjälper mig är att aktivt avbryta tankarna direkt.

Börja räkna blad, sjung, hoppa på ett ben.... Vad som helst som kräver att du avbryter dina negativa tankar.

Jag tittar inte heller på sorgliga filmer då dessa triggar igång mina tankar.

Så mitt råd är att du aktivt under en längre tid avbryter alla negativa tankar.

Här är en till. Jag kan helt plötsligt slås av insikten att jag faktiskt kommer att dö, och jag får sån panik att jag nästan vill ta livet av mig (hur absurt det än låter!) bara för att liksom få det överstökat!

Tycker tanken att allt bara slutar är fruktansvärd, men tanken att leva i evighet i nån annan form skrämmer mig också!

Jag försöker göra lite som qliana och avleda tankarna, typ sätta på tv:n och se nåt roligt eller så för att komma in i nåt annat.

Nåt annat som ofta funkar för mig, är att tänka på avlidna personer som jag känt, tex mormor. Hon har ju gått igenom dödsögonblicket och på nåt sätt tänker jag att kan hon så kan jag (jag fattar såklart att man måste oavsett om man "kan" eller ej...). Kanske inte helt logiskt men det funkar faktiskt ofta för mig!

Men skräcken är fruktansvärd när den kommer, jag vet...

Jag kan också få dödsångest titt som tätt.
Beror mycket på att jag fick hudcancer som 17-åring.
Jag kunde inte riktigt ta in det då tror jag, men nu flera år efter har det kommit ikapp mig.
Jag är rädd för att åka bil och buss, tar inga onödiga risker. Inne i stan är det inga problem men så fort man ska någonstans så börjar det.
Kan få ångest över att alla jag älskar ska dö också, kan vara riktigt jobbigt ibland.
Men det enda som funkar för mig att att hålla mig sysselsatt och inte tänka på det.
Jag kan ligga sömnlös en hel natt om det vill sig illa.
Jag är också så ledsen på sjukvården att jag inte fick någon kurator att tala med efter min cancer. Den opererades bort på en gång så det var ju ingen fara så.
Men jag hade ingen att prata med, ingen frågade hur jag mådde, inte ens mina vänner.
Det är väl så när man är 17 så tänker man väl annorlunda i och med att jag själv tog det med en klackspark.
Kunder tyvärr inte ge dig något råd upptäcker jag nu.
Men tänk på allt som är underbart istället, det går att styra sina tankar!!