närhet när man sover

Definitivt!

Nej

Ja absolut. Antingen positivt eller negativt. Själv vill jag helst ha eget rum, medians min unge helst vill sova på mig.

Ni som tro ja: antar ni att det påverkar tryggheten hos barnen om de får sova på er, snarare än i vagn eller egen säng?

Och anknytning?

Absolut!
Positivt för de flesta barn, varierande för vuxna.
Jag avskyr att vara ensam både dagtid och nattid, sonen vill fortfarande sova bredvid oss också, de flesta barn vill sova nära någon annan, det är naturligt.

Det beror på i Sverige talar vi bara pm samsovning och menar då att sova i samma säng. Internationellt så skiljer man dock på cosleeping (samsovning) och bedsharing (dela säng) cosleeping är mycket bra för barn , anknytning och trygghet, men behöver inte innebära attman delar säng. För att det ska betraktas som samsovning/cosleeping krävs att man delar rum och att barnets säng ska stå i nära anslutning till föräldrarnas så att barnet kan känna närheten, känna doften och höra andetagen. På det viset får man alla fördelar med samsovning och undviker riskerna med att dela säng. Det är en spridd missuppfattning att samsovning måste innebära att man sover i samma säng.

Självklart, det är väl ingen tvekan om den saken?!

Det beror ju på om barnet behöver det eller ej.

Japp

Det beror helt på barnet.

Ja, det tror jag. Det känns naturligt.
Om man ser till våra närmaste släktingar så sover/ bär dom alltid nära. Vi är trots allt väldigt lika.

Sedan finns det så många olika sätt att sova tillsammans på vilket Queenie 70 tar upp. Det finns många mellanvägar. Vi samsov med våra barn i perioder och de kommer ibland och kryper er också idag. På oss har de bara sovit  som nyfödda. Du har lagt tråden under AP och där handlar det om att se till det enskilda barnet och inte utgå från någon mall. Det är ingen tvekan om att barn behöver närhet men det kan visa sig vid andra tillfällen eller olika mycket och barn är också individer som trivs med olika saker.

Är föräldrarna lyhörda och barnet sover bra i egen säng ser jag inte hur anknytningen skulle påverkas negativt.

Anknytningsteoretikerna menar att anknytningen främjas av samsovning (t ex A Broberg). det betyder ju inte att den skadas om man inte samsover. Finns så mycket som spelar roll...

Vad undrar du över?

Precis min tanke. Låter ungefär som att TS tror att bara för att man menar att något främjar anknytningen så skulle det innebära att anknytningen skadas bara för att man inte gör så... så är det naturligtvis inte. Dock kan det skada anknytningen om bebisen verkligen har ett starkt behov av närhet men tvingas att ligga ensam och övergiven ändå, då brukar dock bebisen protestera i skrik och det är detta som är så illa med skrikmetoder. Först då kan man tala om att något blir skadligt, när man ignorerar behovet som bebisen har istället för att tillgodose det (på ett lämpligt sätt som fungerar för hela familjen).

Självklart påverkar det, både fysiskt och psykiskt. Om man ser det vetenskapligt så ändras ju kemikalier i hjärnan vid beröring. Spädbarns andning stabiliseras när de sover bredvid föräldern.

Trygga barn är barn som sedan vågar mer. De kommer att somna själva i sina egna sängar när de blir äldre och inte vandra in mitt i natten som många andra barn som inte har den här tryggheten. Det kan man säga generellt sett, om det inte finns något annat problem bakom såklart.

Bara vad ni funderar på kring det här.