Om ingen av föräldrarna vill vara föräldralediga hur gör man då?

Men nu handlar det ju om att ingen av barnets anknytningspersoner är intresserade av att vara med barnet så mycket som möjligt! En sak om man inte kan men att inte vilja?

Jag tycker att ha varit hemma med lillen så är mitt självförtroende i botten. Man fyller ingen mer funktion än övervakare över lilla, du försörjer inte familjen, utvecklas inte kunskapsmässigt, träffar inga andra vuxna människor förutom andra insnöade nyblivna föräldrar och du är inte med i något självklart socialtsammanhang. 

vill ni ens har barn då ts? vad ska ni med ett barn till om ni är beredda att båda 2 uppoffra de första viktiga anknytningsåren med barnet?????

 

Jag trodde innan jag fick barn att jag skulle vilja jobba så snart som möjligt. Har universitets-utbildning och har längtat efter att få starta en karriär! Nu när lillen är här så vill jag spendera all tid i världen med honom, älskar att vara mamma på heltid!! Men efter 5 års studier och studielån så är inte det möjligt... Du kanske ändrar dig när han/hon är här.

fy ni borde inte skaffa barn!!!!!

Jag och min man delade föräldraledigheten från dag 1. Vi var hemma bägge två i 8 veckor - mha sparad semester och föräldradagar.
Sedan började jag jobba heltid - men jag var ungefär 5-6 h om dagen på jobbet och sedan jobbade jag resten hemifrån  på kvällen. När jag kom hem vid 13.00 gick min man och jobbade i 5-6 h.

Nu hade vi en bebis som somnade klockan 19.00 varje kväll och sov i 12h nästan från början. Han sov också middag mellan 12-15 varje dag och då brukade jag passa på att jobba lite hemifrån.  Ibland när jag behövde åka på tjänsteresa över natten, så fick hjälp av morfar.

Det funkade utmärkt och det gjorde att vi behövde inte dagis förrän vår son var nästan 3 år. Tyvärr var omgivningen inte alls särskilt positiv - jag fick höra de mest otroliga saker   

Hade jag bott i Stockholm hade jag gärna hjälpt till, bedriver spädbarnsdagis vid sidan om. 

Lycka till TS! 

Har läst igenom hela tråden nu och hade inte haft några som helst problem om TS hade velat börja jobba 10 dagar efter förlossningen (förutsatt att hon inte får några större fysiska problem såklart). MEN det är INTE det denna tråd handlar om. Denna tråd handlar om att ingen av föräldrarna vill stanna hemma och ta hand om barnet! Inte konstigt att man blir upprörd då. Att TS pratar så lätt om att lämna bort barnet 8 timmar på en dag känns otroligt naivt då hon inte verkar förstå hur fäst hon och hennes man kommer bli vid barnet. Det är knappast kul att komma hem och få höra från barnflickan "Idag sa lillplutten sitt första ord och det missade ni båda två!".

För att inte tala om hur mycket närhet barnet behöver från de personer som den bör stå närmast, dvs sina föräldrar. Är väl lagom kul för TS och hennes man om barnet känner sig mest trygg med sin barnflicka istället för med sina egna föräldrar. Det min poäng är, hur kan man välja bort en sådan viktig och formativ del i sitt barns liv? Jag som jobbar på förskola ser framför mina ögon hur barnen går från att vara 1 år gamla till 6 år gamla.. det går så fruktansvärt fort! Ena dagen säger dem inte något alls och nästa pladdrar dem på som att de aldrig har gjort något annat. Och man blir SÅ glad för deras skull. Man blir SÅ glad när dem lyckas sätta på sig strumpan rätt för första gången. Det är den glädjen jag tror TS inte förstår sig på ännu.

Men då hade ju bebisen alltid en av er hos sig! Det är ju toppen! Spelar ju igen roll om det är mamma eller pappa som är hemma!

Om ingen av er vill ta hand om ert barn så kanske det bör omhändertas av sociala myndigheter?