Hur förhåller man sig till människor med annat synsätt/bristande kunskap?

R

Jag har en bekant som provat 5-minutersmetoden. Barnet hade skrikit i timmar flera kvällar när vi sågs. Nästa gång vi träffades berättade hon att han ofta blev arg. Jag misstänkte att det hängde ihop med 5-min att han blivit besviken på omvärlden. Hon undrade om vår son var likadan (de är i samma ålder) men det är han inte alls.

problematiken kan ju ibland ligga lite i att vi med SÄKERHET inte VET hur metoderna egentligen påverkar barnet, för i många fall finns ingen lång undersökning på det, utan det handlar om personlig uppfattning och egen upplevelse mestadels.

det vi oxå vet är att barn reagerar och blir olika även när vi uppfostrar de exakt likadant. syskon som växer upp med samma uppfostran blir ju trots allt inte likadana och reagerar inte likadant på samma saker som systern/brodern. där kan man ju heller inte svära på att man agerat EXAKT likadant...men dock ungefärligt.

den här frågan är ju galet komplex. men det man nog måste vara extremt försiktig med är att påstå att nån har fel och att man alltid själv har rätt. för VET man med säkerhet verkligen det? den andra sidan av myntet är väll att det alltid är svårt att få nån att ändra åsikt gm argumentationen "du är okunnig och gör fel". den vanliga reaktionen är taggarna utåt i det fallet.

Vad som är rätt och fel handlar i grund och botten om värderingar, dvs ingen absoluta, vetenskapliga sanningar (om ens sådana finns . Vi kan inte säga att varje enskilt barn får fysiska eller psykiska men av att exempelvis utsättas för en CIO-metod som spädbarn, lika lite som kan säga att varje enskilt barn får psykiska eller fysiska men av att agas. Det är helt enkelt inte möjligt.

För mig handlar det i grund och botten väldigt lite om huruvida barnet får påvisbara fysiska eller psykiska men av CIO-metoder eller aga. För mig handlar det om att det är kränkande och ovärdigt. Jag tycker att det är pinsamt att vi överhuvudtaget år 2012 ska behöva diskutera huruvida det är rätt eller fel att lämna ett totalt hjälplöst spädbarn övergivet i sin gråt, eller huruvida det är rätt eller fel att örfila eller knäppa sitt barn på fingrarna. 

Och ja, jag håller med dig att det utan tvekan är en rätt korkad ingång att tala om för den andra parten att hon/han är okunnig och gör fel, men likt förbaskat anser jag att det utan tvekan är fel - det kan aldrig blir rätt att kränka en annan individs integritet eller att överge ett barn när det behöver den vuxnes närvaro som allra mest oavsett sammanhang.

Så tänker jag också och jag använder det som argument för att aldrig i hela livet överväga någon metod. Jag tycker verkligen att jag har rätt men är ändå tveksam att uttrycka mina åsikter starkt. De flesta vill inte diskutera sina val i såna här frågor fast jag undrar egentligen varför om man är säker på sin sak skadar det väl inte att argumentera lite för vad man tycker? Jag vet exakt varför jag valt  som jag gjort och kan gärna bemöta frågor eller funderingar om det. 

Det stora problemet är inte t.ex. när man sitter i föräldragruppen och folk säger knasiga saker utan det är när det är gamla vänner som fått barn och plötsligt uppenbarar sig en milsvid skillnad i synsätt. Det är faktiskt jobbigt att se vissa som är extrema åt andra håll än man själv. Ett par av mina vänner känner jag verkligen att de skulle behöva stöd av någon professionell för de försummar nästan sitt barn. Jag kommer inte säga nåt men jag önskar att någon annan plockade upp dem och gav en hjälpande hand.

Det blir säkert enklare när barnen blivit lite äldre och jag fått lite mer distans till föräldraskapet. Just nu är det fullt upp med att skapa identiteten som förälder och då tror jag det är lättare att förfasa sig över sånt man inte vill ha i sin familj.

Ja, tänk om. Jag säger inte att det inte ligger någonting alls i teoribildningen. Samtidigt blir i alla fall jag alltid misstänksam när jag stöter på väckelserörelser. Lärljungarna måste så att säga ta i så att de nästan spricker på grund av att substansen i läran är misstänkt tunn. 

Fast forskning och vetenskap är ju inget som bara har med AP att göra. All vetenskaplig bevisning tyder på att CIO är skadliga liksom allt sunt förnuft, hur i hela friden får du det till något sektliknande att man är påläst om forskningens utveckling de senaste decennierna?

Väckelserörelser!?
Vilken teoribildning menar du? Forskningen kring barns utveckling innefattar en hel uppsjö av olika teoribildningar...

Den fysiologiska utvecklingen i hjärnan (som också påverkas av tex CIO) har ju inget med anknytningsteorin att göra tex. Även om man i allra högsta grad ser samband mellan de olika utvecklingsteorierna och därigenom kan få fram en helhet så är det ju olika teoribildningar och det är naturligtvis helheten man måste beakta. Inte bara en enda teori, eller en enda utvecklingsaspekt.

Att vara påläst om forskning är inte det minsta sektliknande.
Det som är sektliknande (märk ordet liknande) är exempelvis den intolerans som visas mot de som kallas "oliktänkande". Du har rätt i att det finns olika forskningsområden och forskningsresultat. Man skall dock vara mycket försiktig med att själv göra kopplingar mellan olika forskingsresultat och på så sätt skarva ihop en egen "helhet". Då är man inne på tro (väckelsrörelse) och har lämnat vetenskapens metoder bakom sig.
 

Kan bara hålla med. Jag har en svärmor som vet allt och är expert på det mesta. Och hennes åsikter om hur barn fostras blir jag pådyvlad hela tiden. Min mans uppfattning om sin barndom är helt annorlunda än svärmor. Han var mycket ensam. Och hon tycker att vi kan lämna våra barn ensamma för att hjälpa henne. Hon förstår inte heller att jag inte lämnat nån av våra bebisar till henne. Jag har bara sagt att jag är mammaledig nu och har all tid i världen till min lilla.