Att bli oskyldigt dömd för ett brott som du inte begått
Ibland när jag läser trådar här på familjeliv om vad folk tror om svenska myndigheter blir jag mörkrädd. Många verkar tro att myndigheterna bara sitter och väntar på att få ställa till det för människor och att reglerna är till för att göra det krångligt och svårt. Det skriks efter undantag och det menas att individen aldrig själv har gjort något fel. Efter mina snart fem år inom Kriminalvården har jag stött på kanske 1500 klienter sammanlagt. Antalet som hävdat sin oskuld av dessa uppgår ju till en klar minoritet, men procenten fällande domar talar trots allt sitt tydliga språk. Det finns ALLTID minst två sidor av en historia och allt är inte svart eller vitt. Jag är övertygad om att det finns en eller annan oskyldig stackare som sitter och avtjänar ett straff på anstalt just nu, men samtidigt har jag hört så många skryta om vilka brott de kommit undan med (trots övertygande bevisning) att jag aldrig kan tänka mig att de är särskilt många. Och okunskapen om svensk lagstiftning är ju skrämmande. Hur någon, trots att brottsbalken är kanske två musklick bort, hävdar att en villkorlig dom inte skulle innefatta två års prövotid är inget annat än korkat.