• Brumma

    Tatuerade förksollärare - ja/nej?

    Fick denna kommentaren av en mamma till ett barn jag haft ett år ungefär på förskolan. Föräldrarna i fråga hade själv inga tatueringar/piercingar eller "avvikande" kläder..
    - "Det är så bra, min dotter (fast hon sa såklart barnets namn) får lära sig att människor kan se annorlunda ut. Att alla inte behöver vara likadana. Igår sa hon (dottern) att hon också ville ha fina bilder på armen och pärlor i naveln :) "
    Jag blev glad och förvånad för jag hade varit lite orolig. Jag var på den tiden klädd i extremt färgade/mönstrade strumpbyxor till kjol, kort hår i små spikes, ring i näsa, smycke i naveln (ja, jag visade det för barnen då de tyckte det var roligt att prata om tatueringarna och ringen i näsan) och tatueringar på armar och rygg.

    Dock finns det, som i alla brancher, människor som kommer att ta illa upp, som inte förstått att tatueringar inte har ngt att göra med missbruk, fängelsestraff eller prostutition (japp, den fördomen hade en vän till mig, hon var då 25 år!!!). Men de människorna får tycka vad de vill ;)
    Numera arbetar jag inom en branch som är dominerad av 50åriga män i slips o kavaj.. Fast yngre människor tar mer och mer plats. Jag diskuterar ganska ofta tatueringar och klädstil på arbetet, ofta dessa män som tar upp ämnet och är intresserade. Det slutar inte sällan med att de släpper fram att de själva funderat på en tatuering, eller att de kan tycka det är snyggt men inte vågar för att de är rädda för att ångra sig. Några få gånger har jag stött på folk som "surt" påpekat att det är fult, man kommer tröttna eller att de tänker att det bara är kriminella som tatuerar sig. Då brukar jag berätta vad jag känner, varför jag tatuerar mig (det är ett sätt att smycka sig och uttrycka sig tycker jag). De flesta av dessa har ändå accepterat MIG, även om de i början inte gillat mina tatueringar.

    Är du orolig så ta på dig en långarmad tröja (om de sitter på armarna) under intervjun. Det brukar jag göra när jag är på möten eller liknande med nya kontakter. Sedan när de lär känna mIG, så har jag kläder som visar mer av mina tatueringar ;)

  • Brumma
    Deborah skrev 2012-08-18 19:57:37 följande:
    Ja. Precis så. Mina barn har inte tatueringar. Min sonhustru har inte tatueringar. Faktum är att ingen i deras umgängeskrets har tatueringar. Ja, det är klass det handlar om. Utbildning och socioekonomisk situation. Måste man verkligen skrika ut att man är lågutbildad ? Måste man klassmärka sig själv och därmed sina barn? Vad tjänar det till?

    Men varför ignorerar du konsekvent flertalet högutbildade med akademiskt yrke som säger sig ha tatueringar? Det är som att du väljer att inte se.. Eller missar du helt enkelt de inläggen. Dina barn har inga tatueringar - fine.. Men alla ur deras "klass" som du envisas med att kalla det är inte dina barn?? Även jag har en högre utbildning. Jag har ett sk "fint" yrke med bra betalt. De flesta inom mitt yrke går klädda i kostym och slips och har inga SYNLIGA tatueringar. Men det finns också flera som klär sig mer ungdomligt och väljer att visa sina kroppssmyckningar. De är inte "lågutbildade" utan det är högskoleutbildningar på flera år, chalmerister, forskare mm. Tatueringar i sig idag har inget med klass att göra. Däremot kan MOTIVET visa vilka grupper du tillhör. Tex gäng eller fängelsetatueringar. Folk från "bättre klass" som du vill kalla det, med högre utbildning, väljer helt enkelt andra motiv. Fråga vilken seriös, etablerad tatuerare som helst, deras kunder finns i alla yrket råden, kommer från alla samhällsklasser och är i alla åldrar, från arton till pensionärer..
  • Brumma
    Anonym (A. Nonym) skrev 2015-03-23 20:00:21 följande:

    Mina observationer = fördomar? Dina observationer = fakta?


    Skillnaden är väl snarare att du uttrycker dig som att dina iakttagelser är fakta och gällande för alla - att vi andra som upplevt annorlunda har fel.
  • Brumma
    Anonym (A. Nonym) skrev 2015-03-30 17:42:13 följande:

    Nja, för 30 år sedan var jag ett litet barn och tatueringar förkom knappt alls på den tiden. Visst förekommer tatueringar i alla grupper i samhället, men jag förstår inte varför det är så känsligt att konstatera att det är vanligare i vissa grupper.

    Jag arbetar på en stor arbetsplats med till stor del yngre akademiker (mest civilingenjörer). Av dessa har jag sett ungefär 50 kollegor i badkläder i olika sammanhang. Jag har inte sett en enda med tatueringar. Därav drar jag slutsatsen att max några procent har tatueringar.

    Jag äter ofta lunch på en lunchrestaurang där många hantverkare äter. Bland dem har var och varannan många och stora tatueringar.

    För mig talar observationerna sitt tydliga språk. Men jag är väl bara fördomsfull!?


    Kanske.

    Antingen det eller så har du väldigt svårt att inse att alla inte har samma erfarenheter som du.

    För mig är det inte "känsligt" att konstatera att det är så. Däremot är det inte sant enligt mina erfarenheter.

    Och konstatera ngt som inte är en sanning (för mig) är naturligtvis inte ett alternativ...

    Som gökel tex vittnar om så ser situationen helt annorlunda ut på hans/hennes arbetsplats.

    Eftersom jag i mitt yrke byter arbetsplats med jämna mellanrum och träffar många olika människor (alla akademiker) på arbetsplatserna så har jag fått erfara att det helt enkelt kan se väldigt olika ut på olika ställen.

    Så - kanske inse att du inte ensam sitter på "sanningen" och att du inte får mothugg för att det är "känsligt" utan för att flera inte håller med dig.

    Det är inte svårare än så ;)
  • Brumma
    Anonym (von Fiin) skrev 2015-03-31 21:45:56 följande:

    Sant.

    Eftersom jag kan stava så kan jag aldrig "dömma" någon, möjligtvis kan jag "döma" vederbörande. Fast det tjänar inte precis något syfte, på det stora hela.


    Däremot verkar du ordentligt duktig på att döma ngn pga stavning..
Svar på tråden Tatuerade förksollärare - ja/nej?