man tjänar inte på att vara snäll och trevlig

Man måste hitta en balans. Man ska vara snäll, ödmjuk och trevlig men det får inte gå för långt så att det blir på bekostnad av dig. Man ska vara medgörlig men till en viss gräns som bara du kan dra, samma sak med snäll osv. Man behöver lära sig var gränsen går för sig själv. Det tog mig tid att göra det men jag har börjat hitta och börjat säga nej när det inte känns bra. Jag var en dörrmatta förut. Folk trampade på mig, spottade på mig, slängde bort mig och ändå stod jag där. Idag har jag inga sådana personer i mitt liv. Jag har slängt ut dem. De jag kan slänga ut. Jag har haft kollegor och har kollegor som jag inte fungerar 100% med men vi har lärt oss vad vi ska prata om och vad vi INTE ska prata om osv.

Det är så sant. De där som bara bufflar på och manglar ner folk och trampar på dem blir i längden rätt så ensamma.

Jag tror att alla drivs av EGOISM. Och är man snäll och hjälpsam är det för att man själv mår bra av det eller för att man är rädd att andra ska bli arga. Varför är du snäll TS??

Det tror inte jag. Jag förstår hur du menar men det är verkligen inte min uppfattning alla gånger. Jag har sett folk ställa upp och hjälpa till i situationer som de hade haft det mycket enklare om de bara flydde ifrån och jag har själv ställt upp när jag egentligen bara velat hem och bada och sova. 

Klart man tjänar på att vara snäll, ödmjuk och trevig!!! Men man måste även ha självförtroendet att kunna säga nej och inte tillåta att folk trampar på en!!

Min man föll för mig och han anser att min bästa egenskap är just att jag är väldigt snäll. Han gör mig lycklig och glad varje dag och jag anser att han är den bästa belöningen man kan få för att vara "trevlig" Det jobb jag har just nu fick jag genom kontakter, de hade hört att jag var positiv, glad och omtycky vilket de trodde skulle vara väldigt bra för  arbetsgruppen. De vänner jag har och älskar de tycker om mig för den jag är och jag tvivlar på att jag hade fått ha så underbara människor i mitt liv om jag inte behandlat de väldigt bra. Visst, att vara snäll, trevlig och ödmjuk kaske inte ger dig en raket karriär men föredrar helt klart att ha människor i min närhet som älskar mig på riktigt och bryr sig om mig av just den anledningen! Och viktigast av allt, jag kan varje kväll se mig själv i ögonen med respekt utan att må dåligt över den jag är eller oroa mig för hur jag behandlat någon annan!!

Ja och hur kändes det efteråt??? En varm skön känsla inombords när du varit hjälpsam?? DET är belöningen.

Något jag säger till många av mina vänner, som blir sårade gång på gång på gång och är sånadär underbara personer som borde bli fridlysta och upphöjda till änglar för att de alltid sätter alla andra först och är de snällaste, ödmjukaste varelserna som jag träffat på är att det handlar om att skydda sig själv. Det är alltid en styrka att vara snäll, vänlig, ödmjuk. Men precis på samma sätt som du inte skulle utsätta dig för vissa fysiska risker, till exempel att inhalera giftig gas eller skära av tårna frivilligt, så måste man skydda sig från psykiska risker också. Man kan inte släppa in vem som helst. Man kan inte slösa energi på vem som helst. Personer som drar mer energi än vad de ger, går bort direkt. Bara att dumpa. 

Sedan är det, i ärlighetens namn, skillnad på att vara omtänksam och dum-snäll. Men det är också ett sätt att skydda sig själv och sin integritet, att inte låta folk utnyttja en. Det kommer till en punkt där man helt enkelt för övergå till att bli realist istället för att vara idealist, eller i värsta fall naiv. Att vara snäll, utesluter inte att kämpa för det man vill ha eller ta för sig. Det handlar bara om att göra det på ett sätt som inte gör någon annan illa. Kan man göra det, så är det respekt.

Förmodligen ser du andra människor som goda och snälla också??? Jag tror också att snällhet föder snällhet. GOD EGOISM tror jag är riktigt bra.

Nej verkligen inte. Jag önskade att jag sluppit se det jag såg, eller veta om det jag visste. Jag hade ont i magen och mådde dåligt. Så. Är du klar nu? Jag förstår att du lever i den sortens värld där man hjälper en gammal kärring med matkassarna för att man känner sig som en fin människa efteråt. Men en del av oss är genuint intresserade av att hjälpa andra. Och betala priset det kostar. 

VARFÖR gör du det då???? Ge mig en anledning vad det är som driver dig då??