man tjänar inte på att vara snäll och trevlig

Nu för tiden så har jag inte dåligt samvete. Fast det har jag aldrig haft, men jag har med åren blivit bitter.
Bitter för att jag alltid har erbjudit mina tjänster, men sällan blivit erbjuden något tillbaka.
Varför ska jag ligga steget före och erbjuda mig hela tiden? Intalar mig numera att om folk vill ha hjälp så kan de be om det.
Fast det vore ju fortfarande bra om de erbjöd sig tillbaka, men det sker ju inte så ofta, tyvärr.
Har kommit fram till att jag genom åren förmodligen erbjudit min hjälp för att folk ska tycka om mig och att jag är duktig.
Det har ju inte fungerat så utan jag är som sagt numera mest arg och bitter över all tid och alla pengar jag har lagt ned för att försöka vara en god medmänniska.
Vad är det som ger andra rätt att utnyttja mig och min godhet? Inget, så därför behöver jag inte hålla på så mera.

Jag har hjälpt folk med att flytta, passa barn, låna ut bilen, ge dem saker, bjuda på fester, baka till deras kalas, låtit dem ta av saker jag har som jag kunde ha sålt, låna ut böcker som aldrig kommer tillbaka, lyssnar på folks bekymmer och problem och stöttar i svåra stunder, hjälpt till med helt andra saker än mina egna på arbetsplatser, skjutsat omkring på folk, osv.

Det värsta är nog när folk inte hör av sig förens de vill ha något av mig. DÅ ringer de, aldrig för att höra hur jag mår eller om jag vill komma på en fika eller så.

Observera att jag är för den skull trevlig mot okända människor. Jag håller så klart upp dörrar och hjälper gamla människor eller andra som ser ut att behöva hjälp. Det jag har slutat med är att vara hjälpsam mot mina "vänner".

Vad är det för hemska människor du har runt om dig?

Du att det undrar jag med!

Jobbar dock hårt på att inte ta åt mig eller bry mig om mångt och mycket kring dessa människor, men det tar tid att bryta invanda tankemönster.
En del gamla rävar är borta, men tyvärr så dyker det upp nya här och där.
Vet inte varför jag är någon form av magnet för att dra till mig folk som gillar sådana som låter sig utnyttjas.

Man kan vara snäll och ödmjuk utan att låta andra personer köra över en eller utnyttja det.  Ser dock inga fördelar med att vara motsatsen. 

 

Är man så snäll att det övergår i mesighet (jag balanserar där...) så går det åt helvete. Man ska heller inte vara för hederlig. Allt detta gör nämligen att man framstår som någon som inte tror på sig själv, och då tror andra att man är en lägre stående varelse som är ok att trampa på.

Nä, vita lögner, jävlaranamma och lätt lömskhet är bäst. Att vara snäll är också jätteviktigt bara man inte är så snäll att man kör över sig själv och som sagt blir mesig.

När jag en gång var i affären Så stod där en kvinna och plockade ner något i sin varukorg.

Jag hade inte alls bråttom och redan på långt avstånd så såg hon mig.  
När jag nästan var framme, så bokstavligen flög hon iväg 5 meter.  
Jag fattade ingenting och stod bara där förvånad. Sen uppstod en pinsam tystnad.
Hon stod och log som ett psyko.   
Jag vart riktigt rädd och trodde hon skulle mörda mig.  
Så jag grep chipspåsen och skyndade mig därifrån.  
När jag kom ut och gick hemåt såg jag mig om några gånger. Så hon inte följde efter mig
Snälla, övervänliga människor är creeepy.   

Det är klart att det är bra att vara snäll och trevlig, men man vill inte uppfattas som en menlös medhållare eller osjälvständig kappvändare.

En del är som hushållsost, accepteras av de flesta men är inte den man helst tar med på festen. Andra är som gorgonzola, det blir lite väl mycket karaktär för de flesta.

Jag har många och ganska starka åsikter och om det ger mig färre vänner så okej, då köper jag det. Huvudsaken är väl att man är medveten om hur man uppfattas av omgivningen och köper konsekvenserna av sitt eget beteende/handlande.

Människor låtsas vara snälla för att få något i utbytte eller få vissa fördelar i samhället

Även om jag ger något anonymt utan att berätta det för någon?

Då är du sympatisk och du kan ge beröm åt dig själv.
Men det krävs att någon ser att du gör något snällt, för att få ett rykte
  

Sant. Men vanlig normal hjälpsamhet ser jag inte som något som borde ge ett rykte för snällhet.

Kanske det är därför jag blir så förvånad när människor i omgivningen kan med att inte hjälpa till med det nödvändigaste när någon står med översvämmad källare, hamnar på sjukhus, akut behov av flytthjälp osv.

Människor har nog av sitt tror jag och hinner inte med. Därför finns försäkringsbolag 
 
Visst kan jag vara hjälpsam men då blir man utnyttjad. Håller man upp dörren för den där äldre tanten, så får folk bråttom i benen och slinker efter. Så får man stå där som en dörrpost och hålla upp dörren för alla andra. 
Jag hatar också när de då tackar mig, bara för de inte själva orkade öppna dörren. 
 
 
   

 
 

Har själv kommit till den insikten också. Så, jag håller bara med dig. Man måste kunna hantera sin snällhet och liksom sluta vara så snäll mot allt och alla, men det är inte lätt när man automatiskt reagerar på ett visst sätt och lätt får dåligt samvete på köpet när man känner att man kunnat vara snällare.

Velouria: tack för ditt inlägg. 
Skönt att någon förstår mig ( och inte förutsätter att jag "kräver" något tillbaka av folk) det är inte det det handlar om. Snarare en tendens hos mig att förvänta mig mer av mina vänner/ släktningar/ partners etc och sedan bli besviken.
Jag har lite askungen-tendenser ( i form av att kuvas och se till så att alla är nöjda) är så innerligt trött på detta och det är absolut inget jag koketterar med - tvärtom - jag hatar denna egenskap!

Hur fan skall man bli av med den? Det värsta är att jag har fått en depression på köpet  - men är nu sakta på väg upp ur den.

Kram  

Läs boken " Konsten att vara snäll"" av Stefan Einhorn. Att vara snäll handlar ju inte om att bli en utnyttjad som en gammal dörrmatta utan du gör handlingar/ saker för människor som du vill de gör mot dig, visst ibland kan det kännas som att kasta pärlor på svin men i långa loppet vinner man nog på sin s.k snällhet

Man ska inte vara snäll mot alla, men jag lever efter doktrinen att alla är gentlemän/fina damer tills motsatsen är bevisad. Vad jag vill ha sagt att jag personligen är en trevlig person mot alla men om någon försöker trampa på mig, förminska mig så får man smaka mitt mörka inre. Det är en balansgång man får vandra, man behöver inte vara sur och i försvarsställning hela tiden, skulle personligen inte må bra av det. Men samtidigt måste man våga stå upp för sig själv, ingen annan gör det. Spelar ingen roll om det är chefen eller en professor, skit ska skit ha.

Tyvärr "armbågar sig" många fram, åker "rygg", i samhället och beter sig som galtar

Känner samma sak!!!!!  är man snäll får man bara skit!!

Begreppet "snäll" kopplas ofta till egenskaper som dumhet, naivitet och undergivenhet. För mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta." Den snälla människan är minst av allt dum, tvärtom mycket klok, eftersom hon har förstått att det vi gör för andra gör vi också för oss själva.