Det är ok att mitt barn svär!

Låt mig gissa på att samtliga som tillåter sina barn svära saknar akademisk utbildning, bor i hyresrätt och kanske eventuellt röker och har en förkärlek till Foppatofflor?

Natulciel: är det verkligen en subjektiv värdering att det blir hack i golvet av klossarna?
Att man inte slåss för att man inte gör folk illa är för mig självklart. Jag förstår att jag säger emot mig skälv där eftersom moral också kan vara subjektivt.
För mig är det skillnad på att göra saker som gör andra illa eller att säga ett "fult" ord som inte skadar någon.

Jag tror inte att mitt sätt är mer rätt än ditt. För min del finns det ingen anledning att lära sitt barn att man inte får krydda språket med svordomar sålänge det inte skadar någon. Jag kan bara inte förstå varför det är så provocerande för många (inte riktat mot dig personligen) när de flesta inte har några bra argument utan påstår att det visat på dåligt ordföråd eller att man är WT.
Jag set hellre att mitt barn svär än har en så bristande argumentationsförmåga som många i tråden.

Ja gissa kan man ju alltid göra men det är inte rätt alla gånger. Röker gör jag visserligen men jag har universitetsutbilning bor i bostadsrätt och äger inga foppatofflor. Jag kommer inte från nån socialt utsatt bakgrund alls. Men svär och pruttar det gör vi. Hur kommer det sig att du har ett behov av att göra så kraftiga förenklingar av tillvaron? Är det för att du bor i hyresrätt saknar utbildning och har missbrukande föräldrar? ;)

Nix, jag har mer än 400 högskolepoäng, bor i BR och  har inte ens tjuvrökt. Trivs inte i plastskor heller. Inte ett rätt alltså.. Jag varken tillåter eller förbjuder mina barn att svära. Men jag blir inte upprörd om mina barn svär när de slår sig eller tappar något. Däremot har vi haft många och långa diskussioner om hur man pratar med andra om ord som sårar en annan person. Jag tycker att t.ex.  "idiot" är ett värre ord att använda än "fan" helt enkelt.

Det pratas endel om A-, B- och C-korgar inom vissa uppfostringsteorier. Jag har "språkliga" korgar. För mig ligger svärorden i B-korgen, de är inte förbjudna ord men de passar inte i alla sammanhang, vi pratar om vilka tillfällen det inte passar att använda svärord. Att kalla andra människor nedvärderade tillmälen däremot är aldrig OK det hamnar i A-korgen och uppmärksammas så fort det sker. I C-korgen hamnar ord som "fett", "typ", "bah" som jag tycker är meningslösa, orkar jag kanske jag kontrar med alternativ men oftast bryr jag mig inte.

Ja, det är subjektivt hur man värderar hack i golvet. Det finns ju många som inte bryr sig om det. Och det skadar ju inte heller någon. Jag kan inte se skillnaden, faktiskt. Men kanske är jag bara trög..?
Och du skrev att om din dotter skulle säga "fitt-sko" så skulle du använda en nedvärdering av könet som argument emot det...men det skadar väl ingen heller, om hon säger det i sin ensamhet..?

Jag tror inte heller att mitt sätt är mer rätt än någon annans sätt. Jag försöker bara förklara hur jag tänker kring det hela. Och att jag tycker att subjektiva argument också är tillräckliga i vissa fall.

Och jag ser inte ner på folk som svär på något sätt, eller tror att de har bristande språkförråd. Jag tycker bara att det låter illa och torftigt, men det är ju ingen värdering mot personen som uttalar dessa ord, för den personen vet jag ju ingenting om.

Jag kommer låta mitt barn svära, men inte kalla andra för svordomar. De kommer få säga fitta men de får inte kalla någon för fitta, om ni förstår vad jag menar.

Alltså jag svär och sambon med, dottern har gjort det nån gång och sonen svär väldigt mycket. Jag tycker inte det är ok när han kallar mig fitta, hora, horkärring eller liknande och heller inte när han blir hysterisk på tv-spelet och svär värre än en full sjörövare. Men om det kommer vanliga svordomar ibland så är det inte hela världen.

Vem vet, så kanske det generellt sett är. Jag stämmer dock inte alls in på den beskrivningen. Jag är nykterist, ickerökare, bor för tillfället i studentkorridor men jag har bott själv i bostadsrätt stora delar av min ungdom då min familj har det gott ställt, har aldrig ägt ett par Foppatofflor (men jag har hört att de ska vara sköna!) och jag pluggar på universitetet på ett femårigt program.

Min släkt är väldigt sekulariserad och kommer från Sveriges nordligare delar, och det kan definitivt spela in. Min far har aldrig lagt någon särskild vikt vid svordomar och svär väldigt friskt själv, trots att han är en framgångsrik egenföretagare. Min mor, som är hemmafru, tycker inte om när kvinnor svär, men hon kan själv undslippa ett litet "helvete" när hon tappar saker i golvet.

Bor i villa på landet. Jag och sambon har en hel del högskolepoäng tillsammans, jag har dock valt att mest flumma runt på folkhögskolor med konstinriktning och ett par universitetskurser, medan sambon har läst ett fyraårigt program. Anser oss vara både belästa och beresta och ingen av oss brukar nikotin för tillfället då vi slutade när vi fick barn. Men då slutades det med snus.
Tror min sambo fick ett par foppatofloflor av sin mamma som står och skräpar i hallen, så där fick du oss allt ;)

Kan ju även tillägga att jag inte tycker det svärs så väldans mycket här hemma (men vissa skulle säkert säga annorlunda), och jag drar mig ofta från att dra mig med svordomar i skrift. Men så är det ju så att iaf jag gör stor skillnad på tal - och skriftspråk.

Och så måste jag bara säga åter igen att jag tycker det är rent trams att dra likhetstecken mellan svordomsanvändande och dåligt ordförråd, som många i debatten hävdar vara tätt förankrade. Det förefaller mig bara vara ologiskt. Att vissa som svär mycket har ett dåligt ordförråd förnekar jag förstås inte, men jag har svårt att se att det beror på valet av förstärkningsord :P

Jag är disputerad.