Fifty Shades Of Grey - Reflektioner?
Jag började läsa den, men jag kunde helt enkelt inte fortsätta. Blev illamående.
Det var helt sjukt! Jag gillar inte heller att man - tillsammans med den unga collegetjejen som berättar historien - liksom FÖRLEDS in i det. För först trodde i alla fall jag (visste inget om boken i förväg) att det skulle bli den vanliga Harlequin-Askungesagan. "Fattigt skilsmässobarn som anser sig själv fult, förvandlas till en vacker svan då hon älskas och uppvaktas av den Äldre, Snygge och Omåttligt Rike mannen, som gifter sig med henne och därmed ändar alla hennes problem för resten av livet". Vilket hade varit illa nog, för sådana historier är rätt fåniga...
Men sedan förleds man i stället in att nästan tycka att mannens onaturliga sexuella preferenser kanske inte är så farliga ändå. Eftersom HON går med på det. Och eftersom han är så omtänksam mot henne i början...
Nej, det här gillade jag inte alls, och jag fattar inte hur det kunnat bli en sådan storsäljare. (Jag lånade mitt exemplar!)