Jag myser bara med min mamma!!!

puffar

Det var tungt att läsa ditt inlägg. Jag förstår att du är ledsen. Själv är jag skilsmässobarn och är uppvuxen med min mamma och har aldrig bott hos pappa, bara träffats sporadiskt vissa dagar då och då av olika skäl.

Men jag har några funderingar. Hur länge sen är det ni separerade? Och hur närvarande var du som förälder innan. Var du föräldraledig med ditt barn och har du vabbat när barnet varit sjukt? Eller har det varit mamma som tagit huvudansvaret även innan skilsmässan.

(För min del, så var det alltid min mamma som var närvarande som förälder. Hon var hemma när jag och min syster var små. Det var alltid hon som var hemma om vi var sjuka. Det var hon som stod för tryggheten i vår familj både före och efter skilsmässan. Jag och min mamma har en nära relation fortfarande. Min pappa lever inte längre, men jag tappade i stort sett kontakt med honom i samband med att jag blev vuxen då vi sågs allt mer sällan.)

Kan tidigare ansvarsfördelning vara en del av förklaringen eller är jag helt fel ute?

Om man bara tittar på hur er situation är nu, som du beskriver den. Så är det kanske så att ni behöver mer tid tillsammans. Små barn och kvalitetstid går inte riktigt ihop. Längre och mer kontinuerlig samvaro bygger tillit och samhörighet, är min uppfattning. Så även om avståndet till mamman är långt kanske du behöver prioritera tätare umgänge för att få en bättre relation med ditt barn.

Du träffar honom 4 dagar i månaden - och du reagerar på mamman är hela hans värld? Tycker inte det är ett dugg märkligt att ditt barn anser att hemma är hos mamman och att han bara besöker dig.

Hur långt är det mellan er? Varför bor ni med avstånd emellan?  

Hej ts, jag skilde mig från min sons mamma när han va 3 år, han har bod heltid hos henne o har varit hos mig varannan helg. Har ni vart annan helg boende då är mamman tvungen enligt lagen att skicka med allt från kläder till tandborste.
Men nu till det jag vill komma på, som en annan redan har skrivit här är vart han är mestadels hans hem. Så fungerar barn. Min son har varit likadant, mamma mamma o bara mamma som gällde då. Men nu är han 7 år o har blivit lite större o förstår situationen bättre o nu vill han absolut inte längare till sin mamma. Nu är det bråk i skrik när hon hämtar honom. Så bara vara lugnt, det löser sej ju

Vill bara rätta att det finns ingen lag på att man som boendeförälder måste skicka med kläder..
Umgängesföräldern skall också kunna bidra med kläder, tandborste etc..

Jag var väldigt trött på att asa med kläder när sonen skall till sin pappa så jag köpte ett gäng kläder på tradera som min son har hela tiden hos sin pappa, sen har han nått plagg som vi byter om till han på morgonen innan dagis som han har på sig ner till sin pappa, sen om han kommer tillbaka i dem kläderna eller dem kläderna jag skickat ner spelar ingen roll, dem tvättas upp och sen får han ha samma på sig nästa gång när han åker ner

Min sons pappa är väldigt ego när det gäller kläder till sonen samt pengar...
Han menar att han inte alls skall behöva köpa kläder till sonen för jag får ju underhållet..

har pratat med min jurist på familjerätten om detta och enligt henne skall även umgängesföräldern kunna bidra med kläder...

 

Jag tänker spontant "flytta närmare". Så.kunde ni träffas oftare. När han blir ännu äldre kommer han vilja träffa kompisar på helgerna.

Men det kanske inte går. Du får stå ut tills han blir så stor att han kan värdesätta att ha en egen, speciell relation till dig, som inte ingår i det vardagliga lunket. Det kommer han göra en dag, om du kämpar så spm du gör nu.

En sak till, pratar ni i telefon? Det är också rn form av umgänge.

Hej, tack för ditt svar!

Jag och mamman var unga när vi fick sonen, hon 17 och jag 18. Hon valde att hoppa av skolan helt och jag valde att gå kvar. Mamman lurade in mig i graviditeten, men jag valde att ta mitt ansvar ändå liksom. Mamman var inte direkt intresserad av sonen när han var liten, utan hade honom mest för att hon var tvungen. Nu är hon tack och lov mer engagerad. Så hon var ju hemma med honom mycket när han var liten och jag fick jobba så vi kunde försörja barnet.  Från att sonen vart nyfödd tills han var 4 bodde mamman och sonen hemma hos sonens mormor och morfar. Jag och mamman separerade när sonen var 8-9 månader efter att hon "rymt" med sonen, för att vara otrogen, utan att tala om för någon.

Jag har inte sagt att det är så konstigt att mamma är hela världen.

Det är 13 mil emellan. Jag fick jobb i en annan stad och därför fick jag flytta.   

Tack för ditt inlägg, gjorde mig faktiskt lite gladare =)

finns det någon chans att du skulle kunna flytta närmare sonen? Om du gör det skulle ni kanske kunna ha varannan vecka eller liknande? Lycka till Ts!