Min bästa vän har precis fått barnbesked och då sköljer det över henne. Hon är så djupt olycklig och osäker på sig själv i denna situation, jag är rädd att hon är på väg in i en depression. Egentligen tror jag att det är sorgen med den biologiska barnlösheten som kommer över henne.
Hur får jag henne att få kraft att fullfölja adoptionen? Alla tips tar jag gärna emot!
Nu har jag ingen erfarenhet av adoption men det kan väl knappast vara ovanligt att en presumtiv adoptivförälder får panik eller liknande efter barnbesked, det är ju en jättegrej. Finns ingen samtalsterapi erbjuden via organisationen?
Jag är själv adopterad från Sydkorea när jag var under 1 år. Tyvärr tror jag inte att det är ovanligt, även om få erkänner det, att saknaden alltid kommer att finnas efter ett biologiskt barn, få bli gravid, likheter, gener, arv. Har alltid upplevt skillnader mellan min pappas två äldre brn som är hans egna barn dvs. genetiskt arv.
Det behöver absolut inte vara biosorg. Tvärtom kan det vara oro för att man faktiskt äntligen får BARN och plötsligt blir ansvarig för ett liv som man skall vårda och älska.
Det samma har hänt mig i slutet av båda mina graviditeter (man kanske inte får jämföra men nu gör jag deg isllafall) man vet att allt kommer ändras drastiskt inom kort och man vet inte exakt hur det kommer bli, jag har gråtit, ångrat mig, varit skitledsen osv.. Jag tror det är en ganska normal reaktion på att hela livet faktiskt ställs på ända när man får barn, oavsett hur man får dem. Älskar såklart ungarna, och jag ville ju ha dem, det handlar inte om det.. Hon är isf knappast den första föräldern som känner och reagerar så.
Det samma har hänt mig i slutet av båda mina graviditeter (man kanske inte får jämföra men nu gör jag deg isllafall) man vet att allt kommer ändras drastiskt inom kort och man vet inte exakt hur det kommer bli, jag har gråtit, ångrat mig, varit skitledsen osv.. Jag tror det är en ganska normal reaktion på att hela livet faktiskt ställs på ända när man får barn, oavsett hur man får dem. Älskar såklart ungarna, och jag ville ju ha dem, det handlar inte om det.. Hon är isf knappast den första föräldern som känner och reagerar så.
Låter ganska rimligt att man får lite panik när det blir verklighet. När man slås av att det inte finns nån återvändo, hur ska man nu klara det här osv. Det händer ju även kvinnor som blir gravida med planerade barn.