Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

Vad är det som är jobbigt med att du evt är homosexuell? Jag rekommenderar att du går in på RFSL hemsida där finns det telefonnummer till deras hotline där du kan prata med tjejer och killar i samma situation.

Jag som hade en helt "smärtfri" outing och accepterade det helt för egen skull från början har jag svårt att sätta mig in i en situation där det är svårt att inte själv acceptera det.

jag har också svårt att förstå att de kan vara så svårt att komma ut, måste ju vara mycket lättande att äntligen få vara själv på de sättet att man själv accepterat och att nu kan andra acceptera de med. jag vill inte att någon tar illa upp, tycker man de är jobbigt, så är de ju fruktansvärt jobbigt. Det förstår jag, men folk är mycket mer öppna och förstående än man tror och sån stor sak är de ofta inte för andra ( kanske störst för en själv). självklart finns de dem som kan ha svårare att acceptera men de mesta löser sig med tiden. man får ibland tänka att tog de så lång tid för mig att acceptera så kanske vissa behöver minst lika lång tid att acceptera det med. än om jag själv inte tycker att folks sexuella läggningar ska spela någon roll eller ens behövas accepteras.

Va skönt för dig Ts att du mår mycket bättre nu och lycka till, haft tråden i favoriter och läst sen du började skriva :)  

Anledningen till att det varit så svårt för mig att komma ut med detta är att det aldrig pratades om homosexualitet när jag växte upp, varken hemma eller i skolan. Om nu någon sa något om homosexuella så handlade det om fördomar om dem eller om hur vidrigt deras umgänge är. Ingen sa till mig att homosexuella känner kärlek på precis samma sätt som heterosexuella, att deras liv kunde se ut som vilket Svenssonliv som helst. 
Bilden jag haft av lesbiska har varit att de är plattbröstade, extremt fula, klär sig i flanellskjorta och spottar snus och att enda anledningen till att de är med andra som ser likadana ut är att de inte kan få någon kille att gilla dem. Men nu vet jag att det inte är så och mina barn som inte ens börjat skolan än vet att pojkar får gifta sig med pojkar och flickor med flickor om de vill det. 

Jag har också haft väldigt svårt för att lita på mina känslor och inte velat vara annorlunda och det är nog också orsaker till att jag förträngt detta så länge.

Jo jag upptäckte också att mina rädslor för att bli utstött pga detta var just bara rädslor. Alla vännerna har gratulerat mig och är jätteglada för min skull. Nu återstår bara att berätta för föräldrarna och det blir svårare, kanske för att de är av den äldre generationen. 

Har suttit och läst igenom hela tråden och vill bara ge dig en stor kram Ts! Så glad för din skull och hoppas verkligen att du får ett härligt 2013 med en massa spännande upplevelser

Jag vet faktiskt inte varför det är jobbigt. Jag vet att de flesta enbart skulle rycka på axlarna. Vissa som jag känner har faktiskt också undrat varför jag har problem med det. Jag har verkligen ingenting emot att andra är det! Men! Det har inte varit min bild av mig själv och därför är det svårt att acceptera.. Förlåt TS att jag tog över här en stund. Verkligen härligt att du mår bättre :)

eftersom du säger att de inte varit din bild av dig och då svårt att acceptera, när började du känna första gången att du hade känslor för någon av samma kön eller började ana och förstå de? kanske lättare att acceptera om man haft sådana känslor sen man var liten och innan man börjar lära sig själv ordentligt. undrar om någon förstår vad jag menar?!  man ska nog inte skriva forum inlägg när man ny vaknat och haft en lillhuligan som hållt en vaken hela natten, men men.

Jag tror inte Ts tar illa upp att du skrev, de är nog bara skönt att andra har varit i liknande situationer :D
  

Du får mer än gärna ventilera dina tankar och känslor här, det är ju det jag hela tiden varit ute efter, att få höra andra som är/varit i samma situation som mig. Jag har ju känt mig så ensam med mina funderingar.

Jag förstår precis vad du menar med att det här inte är den bild du har av dig själv. Det här med att inse att jag är lesbisk är utan tvekan den värsta identitetskris jag varit med om. Bara att säga att JAG ÄR LESBISK har länge känts helt fel, jag är inte lesbisk jag är bara en tjej som är kär i en tjej. Det har varit mycket funderingar fram och tillbaka, t ex kan jag tycka att en man är snygg och sexig även om jag är lesbisk? Kan jag fortsätta vara så som jag alltid varit även efter att jag kommit ut? Vågar jag visa mina känslor öppet? Varför har jag inte sett tecknen tidigare?

Första minnet jag har av att ha känslor för en tjej är från mellanstadiet. Jag fick en ny klasskamrat och när hon klev in genom dörren sken hela klassrummet upp, hon var utan tvekan den sötaste tjej jag någonsin sett och jag kunde inte slita blicken från henne. Men eftersom ingen förklarat för mig hur det känns att vara kär och inte sagt att man kan vara kär i någon av samma kön så tänkte jag att jag nog bara väldigt gärna vill vara hennes kompis.
Några år senare såg jag en sångerska på TV och kände samma sak, jag kunde inte sluta titta på henne och den här gången började det pirra till. Såg Fucking Åmål filmen när jag var 14-15 och blev förtjust i den blonda tjejen. Men fortfarande förnekade jag dessa känslor, stoppade dem längst in i garderoben och glömde bort dem. Blev tillsammans med kille som jag sen gifte mig med. Vid 20-års ålder började jag bli attraherad av tjejer i min närhet, de jag pluggade eller jobbade med. Fantiserade om dem när jag hade sex. Men intalade mig att fantasierna bara fanns där för att liva upp ett tråkigt sexliv.
Tio år senare dök Hon upp och jag fick för första gången i mitt liv uppleva en äkta förälskelse. Den här gången kunde jag inte bortförklara eller förneka känslorna. Jag är så jävla kär och det är det bästa som hänt mig! Det finns ingen tvekan längre, jag är så lesbisk  
 

Tack

Är så ledsen, så olycklig.... Är så kär i en kvinna...har vetat i många år att jag kan bli kär i kvinnor. Men är gift sedan flera år och älskar min man så jag har inte tänkt på kvinnor på länge, har liksom inte varit aktuellt eftersom jag och min man har ett bra liv tillsammans. Men så är hon där en dag, HON, som får hela min värld i gungning. Hon som får mig att bli alldeles knäsvag, hon som jag längtar efter så det gör ont, hon som förändrar allt... Jag är så förälskad. Men det finns två STORA problem. Hon tänder inte på tjejer och jag är gift och har tre barn. Men det förändrar ju inte mina känslor tyvärr. Vill bara skrika ut min smärta, skrika skrika skrika. Jag vill ju ha henne, det känns så rätt. Detta får mig nu att tvivla på mitt äktenskap. Jag älskar min man men jag kan inte minnas att jag någonsin tyckt om att ha sex, inte med honom inte med någon. Jag blir kär i män och jag blev jättekär i min man när vi träffades men ändå, jag vill inte à sex.

Usch vad jobbigt det låter! Jag vet inte om hon som jag är kär i tänder på tjejer eller inte. Men jag är ändå tacksam för att hon dök upp i mitt liv och fick mig att känna alla dessa känslor som jag inte trodde jag kunde känna. Hur det än är har hon fått mig att ta tag i mitt liv och inse att jag inte kan fortsätta leva med min man. Jag trodde också länge att jag var asexuell eftersom jag inte hade något intresse för min man. 

När jag hamnade i situationen som du också sitter i började jag fundera över mitt liv, vad jag vill och behöver. Hur tänker jag mig att ett lyckligt förhållande ser ut? Hur vill jag bete mig i ett förhållande? Vilka känslor vill jag känna när jag tänker på den jag lever med och vilka känslor har jag nu? Kan jag tänka mig att ha sex och leva med denna person resten av mitt liv? Hur vill jag att min livskamrat ska vara?
Ganska fort insåg jag att relationen som jag hade med min man enbart motsvarade mina behov av ekonomisk trygghet, men något annat fanns inte där. Jag förstod också att jag hållit fast vid honom av rädsla för att bli ensam. Men efter flera år i terapi är jag nu tryggare i mig själv och känner att jag hellre lever ensam än tillsammans med honom. 

Vi håller på och ska separera även om den processen blir utdragen, men när jag väl har mitt eget hem kan jag börja utforska min lesbiska sida i lugn och ro. Jag får även tid att landa i mig själv och det är en förutsättning för att kunna hitta den rätta.