Forum Attachment Parenting - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Blir anknytningen otrygg eller på annat sätt skadad av detta?

    Fre 28 sep 2012 21:43 Läst 4189 gånger Totalt 23 svar
    Fre 28 sep 2012 21:43

    Umgås ganska mycket med min kusin då vi är nära varandra både geografiskt och i ålder. Självklart trivs vi bra ihop också!

    Han har en son och jag har märkt att vi har väldigt olika syn på det här med barn, anknytning och uppfostran. Vi har pratat lite löst om det men då vi tycker så olika är det svårt att diskutera det då framför allt jag är rädd att han ska känna sig påhoppad eller kritiserad. Tänkte därför fråga här till en början!

    Lite bakgrundsfakta:
    Pojken är 15 månader gammal, inga syskon. Bor tillsammans med sin pappa (min kusin) och mamma. Blev buren mycket som spädbarn och fick väldigt mycket fysisk kontakt. Det var väl egentligen när han var några månader och vaknade ofta på nätterna som han ibland fick skrika 10-15 minuter innan någon kom. Han ville då egentligen ha bröstet (tror inte det var hunger, snarare närhet/trygghet) men fick låta sig tröstas i famnen utan bröst. På dagarna ammade han mycket och ofta på egen signal, och gör fortfarande.

    När han var runt 8 månader började sömnen krångla ganska mycket. Han kunde vakna 20-30 gånger varje natt. För föräldrarna blev detta ohållbart och de började sömnträna honom. Han fick då skrika sig till sömns några kvällar (uppemot 45 minuter) utan att någon kom in alls (typ som 5mm men utan några minutrar om ni förstår vad jag menar). På nätterna när han vaknade var det inte heller någon som kom (sover i eget rum) om han vaknade och skrek. Har varit på detta vis sedan dess.

    Ganska nyligen började han på dagis på halvtid. Under inskolningen var han ganska ledsen och har sedan den "riktiga" starten gråtit vid varje lämning tills för bara några dagar sen. Har sen dagisstarten börjat krångla med sömnen igen. Kan skrika i upp till en timme innan han somnar på kvällarna och sömnen på dagarna har blivit oregelbunden och oförutsägbar. Är annars som vanligt och äter bra. För övrigt tröstas han när han är ledsen, det är just när han ska sova och på nätterna som ingen kommer.

    Min fråga är nu, kan detta ge en otrygg eller på annat sätt skadad anknytning? Eller är det lugnt? Hur vet man att anknytningen inte är som den ska? Deras son får ju mycket fysisk närhet och tröst annars, förutom just vid vissa tillfällen.

    Tänkte först kolla här och beroende på vad ni svarar så kanske jag ska prata med min kusin. Vill ju inte såra honom, eller på annat sätt få honom att känna sig som en dålig förälder, för det är han inte.


    The struggle to free myself of restraints, becomes my very shackles.
  • Fre 28 sep 2012 21:45 #1

    Man ska absolut INTE låta ett så litet barn ligga och skrika ensam så där länge!!!

  • Fre 28 sep 2012 21:51 #2

    Jag skulle utan tvekan prata med min kusin. Man låter inte ett litet barn vara så ledsen ensam! Aldrig någonsin! 

  • Fre 28 sep 2012 21:51 #3
    Hur får man ett tryggt barn? Tja, genom att ständigt gång på gång visa att man alltid finns där för barnet och att barnet kan lita på en. Utöver det gäller det att ha tur. Olyckor, sjukdomar och en massa annat kan ändå ställa till det.

    Hur får man ett otryggt barn? Det finns några enkla sätt, och din kusin har använt sig av ett av dem. Föräldrarna har visat redan från start att barnet inte kan lita på dem. I bland finns föräldrarna där men oftast inte. När barnet är som mest ledset och behöver dem som mest, så kommer de inte.
  • Fre 28 sep 2012 21:54 #4
    lövet2 skrev 2012-09-28 21:51:43 följande:
    Hur får man ett tryggt barn? Tja, genom att ständigt gång på gång visa att man alltid finns där för barnet och att barnet kan lita på en. Utöver det gäller det att ha tur. Olyckor, sjukdomar och en massa annat kan ändå ställa till det.

    Hur får man ett otryggt barn? Det finns några enkla sätt, och din kusin har använt sig av ett av dem. Föräldrarna har visat redan från start att barnet inte kan lita på dem. I bland finns föräldrarna där men oftast inte. När barnet är som mest ledset och behöver dem som mest, så kommer de inte.
  • Fre 28 sep 2012 22:08 #5

    Nej, fy vad sorgligt...
    Visst kan det vara känsligt att lägga sig i hur andra behandlar sina barn, men för barnets skulle så hade jag definitivt försökt prata med föräldrarna. Fråga dem varför de gör som de gör, och vad de tror att det leder till, etc?
    För skadar barnet gör de ju.

  • Fre 28 sep 2012 22:10 #6

    Gud vad sorgligt :(
    Tycker du skall prata med din kusin om att det inte är ok på ett lugnt och sansat sätt så han tar det till sig. Det finns andra sätt att tackla sömnproblematik som är hundra gånger bättre. Lägg fram det som förslag i samma veva så det blir lite konkreta tips och inte bara kritik. Gör det så lätt som möjligt för honom att ta åt sig utan att känna sig sårad och arg då det kan få honom att inte vilja ändra sitt beteende.
    Du kan ju hoppas på att det är sambon som har lurat i honom att det är ett bra sätt att ta hand om sömnlösa barn, kanske känner han själv innerst inne att det inte är rätt. Han behöver kanske bara någon som bekräftar de känslorna på ett snyggt sätt.

    Lycka till

  • Fre 28 sep 2012 22:13 #7
    lövet2 skrev 2012-09-28 21:51:43 följande:
    Hur får man ett tryggt barn? Tja, genom att ständigt gång på gång visa att man alltid finns där för barnet och att barnet kan lita på en. Utöver det gäller det att ha tur. Olyckor, sjukdomar och en massa annat kan ändå ställa till det.

    Hur får man ett otryggt barn? Det finns några enkla sätt, och din kusin har använt sig av ett av dem. Föräldrarna har visat redan från start att barnet inte kan lita på dem. I bland finns föräldrarna där men oftast inte. När barnet är som mest ledset och behöver dem som mest, så kommer de inte.
  • Fre 28 sep 2012 22:29 #8

    Herregud så hemskt, jag blev alldeles kall när jag läste din trådstart :( hur kan man svika sitt barn så, genom att totalt ignorera det, lämna det alldeles ensamt och inte komma vid gråt? Nej det överstiger mitt förstånd. Jag vet inte om jag hade pratat med min kusin för jag är nog tyvärr för feg. Men hade inte pallat umgås med dessa människor mer!

  • Fre 28 sep 2012 22:33 #9

    Ja givetvis kan detta skada anknytningen allvarligt.

    Detta barn verkar ovanligt envis och ger sig inte i första taget, med andra ord är det något positivt och han kämpar in i det sista för sin trygghet och sin anknytning.

    Men om inte föräldrarna omgående tar tag i och förändrar sitt förhållningssätt rejält så kommer han obönhörligt att utveckla en undvikande otrygg anknytning. Han kommer så småningom sluta skrika och sluta gråta. Och är det riktigt illa. Då är det redan för sent.

  • Fre 28 sep 2012 22:37 #10
    Antilopen skrev 2012-09-28 22:29:03 följande:
    Herregud så hemskt, jag blev alldeles kall när jag läste din trådstart :( hur kan man svika sitt barn så, genom att totalt ignorera det, lämna det alldeles ensamt och inte komma vid gråt? Nej det överstiger mitt förstånd. Jag vet inte om jag hade pratat med min kusin för jag är nog tyvärr för feg. Men hade inte pallat umgås med dessa människor mer!
    Nej jag fattar inte heller. Föräldrar som gör detta mår inte själva bra, utan saknar fundamentala instinkter. Oftast har de själva en otrygg anknytning, och förmår inte se och/eller bemöta barnet så som sig bör.

    Att just dessa föräldrar inte förmår bemöta sitt barn endast när det gäller vid sömnsituationer tyder ju på att det finns en risk för att föräldrarna själva inte fick sina behov tillgodosedda just när det gäller sömnen. Deras inlärda mönster talar om för dem att de ska ignorera istället för att svara, det är helt omedvetet för dem. Eftersom de inte vet annat. På så vis förs otrygg anknytning vidare i generationer, tills någon aktivt bryter mönstret.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll