Blir anknytningen otrygg eller på annat sätt skadad av detta?

Ja givetvis kan detta skada anknytningen allvarligt.

Detta barn verkar ovanligt envis och ger sig inte i första taget, med andra ord är det något positivt och han kämpar in i det sista för sin trygghet och sin anknytning.

Men om inte föräldrarna omgående tar tag i och förändrar sitt förhållningssätt rejält så kommer han obönhörligt att utveckla en undvikande otrygg anknytning. Han kommer så småningom sluta skrika och sluta gråta. Och då är det riktigt illa. Då är det redan för sent.

Det är såklart jättesvårt att veta hur man ska ta upp en sådan här sak, man får känna av. Det beror ju väldigt mycket på hur den andra personen är, vilken sorts relation man har och hur pass man kan prata med varandra.

Du kan tex välja att formulera det som att du under en längre tid varit orolig, och att du nu läst mer om detta med att barn får gråta ohört under långa stunder och känner att du vill prata med dem om det. Förklara att man numera vet att det är något som på sikt skadar barnets utveckling. Du behöver inte krångla till det med begrepp som otrygg eller anknytning om inte den andra personen alls är insatt i sådant. Många tycker att sådana begrepp är flummiga och oseriösa. (I själva verket är det ju även hjärnans fysiologiska utveckling som skadas, så det handlar inte "bara" om anknytningen, allt hänger ihop.)

Om de försvarar sig med att de alltid annars är lyhörda, ger närhet osv så förklara att det inte spelar någon roll i längden om de konsekvent alltid ignorerar vissa signaler, de bryter sakta men säkert ner honom. Men att det kan vara anledningen till att han faktiskt är så pass "envis" och inte har gett upp ännu. Tryck på att det är något positivt att han ännu inte tystnat utan fortfarande är "bråkig" som de kanske tycker, och visa på att det därför finns utrymme för dem att här och nu skapa en förändring till det bättre (och då genom att börja lyssna på honom även kring sömnen).