Blir anknytningen otrygg eller på annat sätt skadad av detta?

Självklart kan barnets anknytning påverkas av detta. Det finns inga tvivel om den saken. Ett barn utvecklar en inre trygghet om föräldrarna (eller annan vårdare som sörjer för barnet) tillfredsställer barnets behov när de visar sig. Närhet är lika viktigt som mat, om inte viktigare, men tyvärr tror många föräldrar av idag att närhet är mindre viktigt. Du kan inte krama barnet dagtid och ignorera barnets behov av närhet och tröst nattetid och inbilla dig att det är nog. Ibland vet man inte vad det handlar om när barnet gråter, det är mänskligt. Föräldrarnas närvaro skapar trygghet oavsett. Ett spädbarn som gråter behöver något oavsett vad klockan pekar på, det borde kännas i varje förälder men givetvis kan egna upplevelser eller nuvarande situation påverka men det påverkar också barnet negativt och de borde ha sökt hjälp för sig själva och barnet om behov fanns tidigare. Det är lätt att vara klok i efterhand men jag hoppas att du pratar med dem nu. Det finns hjälp och redskap att få också för dem. Du kan hjälpa dem och barnet. Risken är stor att man tar lätt på de känslor som barnet uttrycker också i framtiden när man har utsatt barnet för något liknande och där är de troligtvis nu.
 Det är så sorgligt att läsa detta så jag vet knappt vad jag ska skriva men jag kan säga att jag är väl insatt i CIO-metoder. Läser i stort sett allt jag kommer över och min förhoppning är att din kusin ändrar uppfattning. Jag länkar till lite läsning. Referenserna hittar du själv.
gulliblenewparent.blogspot.se/
www.psychologytoday.com/blog/moral-landscapes/201112/dangers-crying-it-out
www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/karlek-satter-sig-pa-hjarnan_968233.svd
Jag tror att du är en mycket viktig person för barnet i detta nu. Prata med din kusin.

Åh fy f-n, jag får fysiskt ont av att läsa detta.. Ta upp det med din kusin på ett konstruktivt sätt. Kanske lite litteratur?

Ja, det funkar inte att bara svara på barnets behov när det passar föräldrarna. Det är något man måste göra dygnet runt. Så jag tror absolut att det är skadligt för barnet att göra som de gör.

Det är såna här historier som får mig att ifrågasätta t.ex. alla svenska föräldratidningar som klappar föräldrar på axeln och säger att vi är så bra på att skapa trygga barn i Sverige. En sån här grundläggande grej borde väl gå att förebygga bättre med tanke på hur mycket man springer på ex.vis. BVC. Men nej, där får man istället tips om 5-minutersmetoden.Om nu Sveriges föräldrar är så himla välinformerade och har så bra instinkter, VAR KOMMER ALLA OTRYGGA BARN IFRÅN?

Vår sköterska som tipsade om 5 minutersmetoden kläckte ur sig att man gullar och är där hela tiden resten av dygnet så de tar ingen skada. Men för i h-e ett spädbarns dygn består ju till mer än hälften av sömn? You do the math... 

Oj vad många svar! Tack så mycket

Ja, då var kanske min magkänsla kanske inte helt fel ändå, men det är ju som Natulcien skrev, att det kan vara känsligt att lägga sig i hur andra behandlar sina barn. Nåväl, ska nog försöka prata med min kusin. Vi ska träffas idag så då kanske jag kan passa på.

Frågan är hur jag ska lägga upp det. Hur ska jag börja liksom? Och jag vill ju inte att han ska känna sig påhoppad eller som en dålig förälder, för det är verkligen inte min avsikt.

Satt och läste lite igår kväll och nånstans stod det att i Sverige har uppemot 40% av alla barn en otrygg anknytning... synd att inte MVC och BVC informerar mer om anknytning. När jag var gravid var det ingen som sa något alls och jag hade ingen aning om att det ens fanns.

Det är såklart jättesvårt att veta hur man ska ta upp en sådan här sak, man får känna av. Det beror ju väldigt mycket på hur den andra personen är, vilken sorts relation man har och hur pass man kan prata med varandra.

Du kan tex välja att formulera det som att du under en längre tid varit orolig, och att du nu läst mer om detta med att barn får gråta ohört under långa stunder och känner att du vill prata med dem om det. Förklara att man numera vet att det är något som på sikt skadar barnets utveckling. Du behöver inte krångla till det med begrepp som otrygg eller anknytning om inte den andra personen alls är insatt i sådant. Många tycker att sådana begrepp är flummiga och oseriösa. (I själva verket är det ju även hjärnans fysiologiska utveckling som skadas, så det handlar inte "bara" om anknytningen, allt hänger ihop.)

Om de försvarar sig med att de alltid annars är lyhörda, ger närhet osv så förklara att det inte spelar någon roll i längden om de konsekvent alltid ignorerar vissa signaler, de bryter sakta men säkert ner honom. Men att det kan vara anledningen till att han faktiskt är så pass "envis" och inte har gett upp ännu. Tryck på att det är något positivt att han ännu inte tystnat utan fortfarande är "bråkig" som de kanske tycker, och visa på att det därför finns utrymme för dem att här och nu skapa en förändring till det bättre (och då genom att börja lyssna på honom även kring sömnen).

Ush!pallar verkligen inte att läsa sånt här nuförtiden, sitter med tårar i ögonen och önskar att jag aldrig sett detta! Har en 13 månaders tjej och skulle hellre dö än att göra något liknande mot henne! Vill bara skicka massor av styrka till dig, prata med kusinen, detta är verkligen inte OK!!

TS, fick du någon chans att prata med din kusin i lördags..?