Adoption är fantastiskt!

Hen föddes på andra sidan jorden.
Hens mamma lämnade hen dagarna efter födseln. Här var inte okej att leva som ensamstående mor till ett utomäktenskapigt barn. Modern var ändå inte kapabel att ta hand om sitt barn. 
Det lilla knytet lämnades hos en släktning. Släktingen lämnade barnet till sociala. 
Det lilla barnet placerades i en fosterfamilj. Efter 6 månader ville de inte ha barnet längre. Det mycket ledsna barnet lämnades till sociala, en ny fosterfamilj valdes ut. Barnet flyttade igen.
I familjen bodde 6 fosterbarn och flera barnbarn. 
Under tiden allt detta pågick letade social desperat efter en familj till barnet. Men nu var hen över 2 år och då är det svårt att hitta någon nationell familj till det.  
När hen var 3½ år valdes jag ut till dess mamma av hens släktingar! Det största dagen i mitt liv!!!
Vi fick varandra några månader senare . 

Hur kan det vara fel?!  
       

Finns det verkligen människor som tycker adoption är negativt de måste vara mycket få?................ de enda jag hört som varit negativa är själva adopterade och känner sig rotlösa i Sverige vilket är hemskt tyvärr så tror jag inte de mått bättre om de bott kvar på barnhem i urspungslandet. Sen så kan jag som mamma biologisk bli ledsen när jag tänker på att en förälder måste ge upp sitt barn det gör nog ingen frivilligt och världen är väldigt orättvis

Bakom varje adoption finns ett trauma. Där finns en förälder som på något sätt tvingats ge upp sitt eget barn. Det är ju aldrig en positiv sak, det är sorgligt. Att bära ett barn i 9 månader för att sedan tvingas ge upp det är en katastrof. Ett barn har ryckts upp från sin tillvaro ut i ovissheten. Det är ju hemskt egentligen! Ser inte ni adoptionsförespråkare det? 

Det är klart att det är oerhört ledsamt att en mor har fått lämna sitt barn, och att barnet får tillbringa sina första månader i livet utan en mamma och pappa. Men om situationen nu är sån att barnet redan är lämnat, då är det väl bättre att nya kärleksfulla föräldrar tar hand om barnet, än att det inte får växa upp i en familj alls?

Sen tror jag alla kan skriva under på att det vore fantastiskt om alla barn fick växa upp lyckliga hos sina väl fungerande biologiska föräldrar. Men nu ser ju inte världen sån ut, och då tycker jag adoption är fantastiskt. Det blir ju win-win för barnet som behöver föräldrar och de nya föräldrarna som längtar efter ett barn.

(Själv har jag inte adopterat och har inte heller någon i min närhet som gjort det.)

Jag är själv adopterad, och är så tacksam över att ha fått det så bra som jag har fått det.
Älskar mina adoptivföräldrar över allt annat, (ser dom som mina riktiga föräldrar)

Undrar också ifall det finns många som verkligen tycker att det finns negativa saker med adoption?
Kan inte komma på något..

Så du är också medveten om att det är svårare att hitta nationella föräldrar till ett barn som är över 2 år. Tror du att det finns någon anledning till att det är så? De allra flesta vill ha barn som är så små som möjligt och helt friska.

Finns många anledningar till att det kan vara svårare att hitta adoptivföräldrar inom landet för äldre barn eller barn som inte bedöms vara helt friska. Men det finns också många som VILL göra det, både i samma land och i andra länder. Det är väl med detta som allt annat här i livet - vi har alla olika värderingar och utgångspunkter. Jag är lycklig mamma till två barn som varken var friska eller små när de kom och jag kan inte se en enda anledning till att inte vilja adoptera dem. Tvärt om, jag är evigt tacksam för att jag fick bli deras mamma - trots alla mina skavanker.

Förstår inte din fråga riktigt, är det ironi i den? Sånt är alltid svårt att tyda på nätet. 
Att så många som adopterar nationellet vill ha de yngsta barnen har nog sin naturliga förklaring, att när man först tänker sig att man vill ha barn så tänker man sig nog att det ska vara en bebis man får, men sen när man vuxit in i beslutet att adoptera så ser man andra möjligheter också.
För oss som adopterar i landet Sverige så är ofta väntan lång innan man överhuvudtaget närmar sig ett barnbesked, och under tiden så mognar besluten ofta fram att adoptera ett lite äldre barn. Jag tror att vi som adopterar i Sverige också har hört från andra om möjligheten att adoptera äldre och handikappade eller sjuka barn och på så sätt är öppnare för de barnen.
Men sen är det så att barn som adopteras som äldre än 1 år ofta har mer i bagaget som gör att det kräver mycket mer av en som förälder. Det behöver inte vara så, men det är ofta så det ser ut. 
Självklart skiljer sig inte vår (adoptivföräldrars) första önskan om ett barn sig från de som får barn magvägen, men med tiden mognar vi   . 

Jag är jätteintresserad av att veta hur du tänker dig att det skulle se ut för den barnen som finns på barnhem nu, om möjligheten att få en ny familj inte fanns?

Jag har tänkt mycket på frågan...och kommit fram till att om man inte ser något negativt med adoption så är det nog ett första bra tecken till att passa som adoptivförälder.
Jag beundrar de som adopterar.

personligen är min högsta dröm att få barn, men jag kommer aldrig att adoptera även om jag inte skulle kunna få biologiska barn. Detta beror på att jag tror att det finns ökad risk för anknytningsproblem och psykiska problem hos barnet, och då tror jag att man måste vara lite starkare som person än genomsnittet. Vilket inte jag tycker jag är.

Jag skulle själv inte vilja vara adopterad.
Men det finns massor av folk som tycker att det bara är positivt.

Jag kan förstå att man tycker det är positivt, fint, bra, men JAG skulle inte göra det.