Är ni tillsammans med ert livs kärlek?

Jo jag vet, vi har försökt att göra slut, men ingen av oss vill ju det så vi kommer ingen vart. Men jag vet inte, jag vill ju vara tillsammans med honom så länge som det går också. När han känner att han vill ha barn så får vi bryta då helt enkelt. 

Sedan så tycker jag det är hans sak att göra slut om han bestämmer sig för att barn verkligen inte går att kompromissa bort.

Jag lutar nog at asikten att riktig akta karlek ar besvarad.. Som jag skrev tidigare sa visste jag ju tex efter 30 min att han var "the one" och jag kande mig helt javla knapp i skallen arligt talat.. Sedan fick jag veta att han kande exakt samma sak! Och han kande sig lika knapp han ocksa :D Varat forhallande har dessutom varit valdigt annorlunda motfor vara tidigare, kommunikationen fungerar battre, det finns en helt annan sorts arlighet och respekt for varandra och han kanns verkligen som min familj och har gjort det sedan forsta gangen vi sags..

Jag offrade allt for att vara med denna man och varenda sekund sa gor han det vart det och tillsammans sa har vi blivit battre manniskor bada tva.. Det ar verkligen helt fantastiskt! Klart vi har brak och tjafs som alla andra men det ar valdigt sallan och nar vi brakar sa kallar vi aldrig den andra for idiot eller liknande utan tar tur att forklara hur vi kanner och varfor och sedan forsoker vi kompromissa :) 

Jag har haft stora passionerade karlekar som jag trott varit akta men som inte fungerat, varit olyckliga, omstandigheter har slitit isar oss osv.. Bland annat en som varade i 8 ars tid.. Det kandes da i alla fall som akta karlek men nu i efterhand sa vet jag att det inte var sa :) Men det ar klart att den mannen alltid har en speciell plats i mitt hjarta, men jamfort med min make sa ar han ju ingenting :)

Jag vet inte riktigt. Har haft två stora kärlekar vet inte riktigt vilken som är störst. En är en man jag känt i 20 år och som fortfarande får mitt hjärta att bulta men vi gick hela tiden om varandra fast vi båda hade starka  känslor för varandra och förblev vänner. Den andra är min man jag levt med i 15 år och har barn med.  

Jag tror det

Träffade min make när jag var 16, blev tillsammans med honom när jag var 17.

Nu, 12 år senare har jag fortfarande fjärilar i magen då jag tänker på honom. Den här känslan av att vara upp över öronen förälskad har liksom inte gått över.

Vi håller handen när vi är ute och går eller när vi strosar på stan. Vi pussas och kramas fortfarande på kalas, bio, hemma osv.

Vi nyper varandra i rumpan spontant och flirtar med varandra.

Självklart har vi även våra svackor och duster. Men jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan honom.

Jag hoppas och tror att han känner att jag är hans livs kärlek. Jag tror verkligen att jag är det. Under de första 5 åren av vårt förhållande var jag väldigt deprimerad och inte särskilt lätt att leva med när jag ser tillbaka. Säg den kille i 18-23-års åldern som orkar fånga upp och agera slagpåse åt sin självdestruktiva flickvän...

Det är svårt att beskriva vad det är som gör att det känns som att han är mitt livs kärlek.

Det känns bara i hela kroppen. Vi har haft ordentliga bråk och tanken att leva utan honom känns som att jag skulle bli av med en kroppsdel...

Jag vet att han älskade mig, han ville dela livet med mig, och jag skulle inte känna så starkt om det inte varit så. Var han står nu vet jag inte, men jag tror och hoppas att han känner samma så klart.

Utan tvekan. Och det är besvarat. :)

Min make är min bästa vän, min själsfrände för att använda en klysha. Han SER mig, och gör allt han kan för att ta hand om mig. Jag är otroligt tacksam för att vi har varandra och kan inte föreställa mig livet utan honom.  

Det tände till direkt mellan mig och min man, men eftersom jag var upptagen cirklade vi runt varandra i 2-3 år. Det var ganska uppenbart att vi var intresserade av varandra (vi fick faktiskt höra ngr äntligen när vi väl blev ihop) och nu är vi gifta. 

Att det är mitt livs kärlek är det ingen tvekan om, men jag kan inte förklara det på ngt annat sätt än att det känns som att det är menat att vara. Han är som en i familjen, som att vi känt varandra hela livet. Vi gör varandra glada, skrattar ihop varje dag, tycker om samma saker.    

Åh, det lät roligt! Det är sant att man vet vad man vill ha vid det laget, men desto svårare att hitta rätt. Ofta har man ju hunnit bli trist och realistisk dessutom, så jag har alltid trott att ny kärlek efter 35 bara är en blek kopia av vad som en gång var. Men då kanske det finns en liten mikrochans även för mig att hitta någon annan än min ungdomskärlek..

Men du är du säker på att det han säger inte är sant då? Jag har också såna sidor som jag är reggad på just av samma anledning som din man säger, jag tycker det är jätte intresant att kolla på hur folk håller på där och vilka som är där, är det folk man känner, är det bara puckon, är det förståligt m.m, så har du inte mer än så så skulle jag rekomendera dig att tänka om, speciellt om du känner att han är ditt livs kärlek