Forsta gangen jag pratade med min make sa kandes det som att jag fatt en spark i magen, sa starka kanslor kom over mig, sedan kande jag lattnad. Det var som att allt i hela universum helt plotsligt foll pa plats och jag hade antligen hittat hem.
Jag kande mig totalt galen eftersom vi bara pratat i kanske en halvtimme och det var helt vanskapligt (jag hade sambo sedan 7 ar och snackade endast med denna karl pga att min kompis bad mig hjalpa honom med en grej) men jag visste pa en gang att detta var den man som jag ska spendera mitt liv med, att det var honom jag saknat alla ar som jag kant det som att det fanns ett hal i mitt hjarta.
Jag satt vaken hela natten och forsokte fa ordning pa tankarna, for sa fort den dar kanslan kom over mig sa visste jag att jag - oavsett vad denna frammande man tyckte och tankte - att mitt forhallande med min sambo var over, och efter det dar samtalet sa klarade jag inte ens av att kyssa honom. Det kandes som otrohet mot denna man jag endast pratat med i 30 minuter.
Dagen efter ringde jag min kompis som presenterat oss for varandra och jag var halvt hysterisk och sa helt arligt att jag tror att denna man ar mitt livs stora karlek aven om det lat helt javla galet. Min kompis svarade "Jag visste att ni var perfekta for varandra! Och vet du.. Jag pratade med honom for 20 minuter sedan och han sa att du ar hans livs stora karlek ocksa, han var helt till sig!".
Jag lamnade min sambo omedelbart och flyttade in med denna man pa en gang, 7 veckor senare var vi gifta och nu 2 ar senare ar vi fortfarande nyforalskade med en bebis pa vag. Det ar utan tvekan det basta forhallandet jag nagonsin haft - alla kategorier.
Sa jag sager sahar: When you know, you KNOW! 
