Är ni tillsammans med ert livs kärlek?

Varför? Vad har hänt?

Nej. Vi har känt varandra väldigt länge, men det är något med våra känslor som alltid skrämmer oss, antingen den ena eller den andra eller bägge samtidigt. Vi dansar runt vårt förhållande på något vis.

Vi är dock ruskigt duktiga på att prata och är överens om att vi båda inte är redo att våga ta ansvar för känslorna, just för att de är för starka för att hantera, och att den dagen med säkerhet kommer, och det känns fint :)

Han var min första kärlek men det tog ändå fem år innan det blev vi och under tiden hann några andra komma och gå,men det kändes aldrig riktigt likadant. Men nu är det vi och vi är gifta Visserligen var jag bara en skitunge när jag föll för honom men jag visste iaf att det var han som var den för mig och fast jag blev kär i andra pojkvänner(under de fem åren det inte var vi) så kändes den kärleken annorlunda. jag tror att jag aldrig kommer kunna känna på samma sätt igen även om vi går skilda vägar, han är något speciellt och kommer alltid vara även om vi inte tillbringar livet tillsammans.

Träffade mitt livs kärlek när jag var 14, han var 18. Vårt förhållande har som de flesta andra gått upp och ner och vid flera tillfällen har jag känt att det inte finns några känslor kvar, men har då valt att luta mig mot beslutet vi tog den dag vi sa ja till varandra. Trots att vi har haft det kämpigt till och från finns ingen annan jag hellre skulle dela mitt liv med. Han är pappa till våra tre barn och jag skulle känna mig halv utan honom... Han är utan tvekan mitt livs kärlek!

Nej, jag lämnade honom för ett par månader sedan.

Jag kan inte beskriva varför eller hur, men jag vet att han är mitt livs stora kärlek. Jag kommer älska honom för alltid och han var min bästa vän. En enorm förlust.

Ja, definitivt, men vägen hit har varit jobbig! Jag och min sambo träffades när jag var 14 och han 16, och det slog gnistror mellan oss redan då. Tyvärr fick vi träffas i hemlighet ett tag och sen bryta då han var tillsammans med en annan tjej. Men det fick bara ett år tills vi började träffas igen. Då skulle han ha barn med den andra tjejen. 15 år gammal valde jag att vara tillsammans med någon som skulle ha barn med någon annan, bara för att det var han. Det höll ca sex månader tills jag var 16 sen gick det inte längre. (de var inte tillsammans) under fem års tid träffades vi som vänner när tillfälle gavs, jag hade ny pojkvän och han hade flickvän, jag vet åtminstone att med den pojkvännen kändes det bara som "vanlig" kärlek, även om jag ganska glad för honom också. Vi var tillsammans i tre år och två månader och jag trodde att det var honom jag skulle vara med. Tills en dag, när jag var 19 då den andra killen hörde av sig igen och ville träffas. Sen dess har det varit vi, vi flyttade ihop efter en månad och fyra månader senare valde vi att skaffa barn. Idag är jag 22, har en underbar dotter, och ett underbart liv med min sambo. Igår förlovade vi oss. Vi har många gånger pratat om hela vår resa, han känner likadant och har alltid vetat att det var mig han skulle vara med. :). Ursäkta den dåliga styckeindelnigen, skriver från iphone.

Ja! Jag som tidigare har haft en väldigt bitter inställning till män och kärlek blev totalt överkörd vid vårt första möte. Det var absolut kärlek vid första ögonkastet, jag kunde knappt tro det eftersom jag inte trodde på kärlek.

Det tog dock två år utan att vi hördes men nu har vi varit tillsammans i tre år, har fått en dotter och vi gifter oss 8 december.

Det känns när man hittat rätt. Det finns ingen människa som någonsin berört mig som han, det finns ingenting som någonsin kommer få mig att tvivla på oss.

Ja. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom, och jag vill inte göra det. Vi är lika på många sätt och olika på andra, men olikheterna gör att det blir så bra.

Vi har varit tillsammans i strax över tre år, vilket inte är så länge men vi har ett barn och hus och har hunnit uppleva så mycket tillsammans.

Jag tror inte att man har en människa som är den enda rätta i världen utan att man har flera, och jag vet definitivt att jag hittat en av dom männen som är perfekta för mig. Jag hoppas det är vi för alltid. Vi brukar ibland sitta och prata om allt vi ska hitta på när barnen är vuxna :)

Yes, I am.