Är ni tillsammans med ert livs kärlek?

Självklart hoppas jag att jag är ihop med mitt livs kärlek. Han är en människa som jag kan föreställa mig själv få barn med och åldras med.

Ja det är jag! Han är mitt livs kärlek:)))

Jag har träffat min andra hälft:) jag var bara 15 när vi träffades och visst har vi haft våra upp och ned gångar men vi har alltid hittat tillbaka till varandra och nu är vi gifta och snart får vi vårar andra barn jag är så otroligt lyckligt lottad att jag har min man i december har vi varit ihop i 12 år:) jag får fortfarande fjärilar i magen när jag tänker på honom:)

Det jobbiga tycker jag är att acceptera att det förmodligen inte är rimligt att tro att man kan vara tokkär i samma person i flera decennier.
Jag är ihop med den bästa personen jag någonsin mött. Han är snällast av alla, hederlig, framgångsrik, intelligent, attraktiv, har bra värderingar och samma intressen som jag, lång, bra i sängen, stark och ansvarstagande. Vi kan umgås dygnet runt i månader i sträck utan att ledsna det minsta på varandra. Vi pratar om precis allt och är aldrig oense. Men efter 10 år är jag inte sådär intensivkär som jag var de första 5-6 åren. Och jag har svårt att se hur det skulle kunna komma tillbaka.
Den där nykära fasen kan jag sakna så himla mycket, men jag fattar ju att det skulle bli vardag med alla förr eller senare, oavsett hur bra de var i början. Och när vardagen kickar in har jag svårt att se hur någon på hela planeten skulle kunna vara bättre än min sambo.
Betyder det att han är mitt livs kärlek?

Jag är definitivt tillsammans med min livs kärlek! Vi blev ett par för 5 år sedan (när jag var 16) och det har bara gått som på räls sedan dess.

Kan inte tänka mig någon bättre person att dela mitt liv med  

Nej. Den man jag är tillsammans med älskar jag men han är inte mitt livs kärlek.

Det blev inte vi för att det blev en massa missförstånd och inte trodde att den andre ville ha den andre. Han beslöt sig att gå vidare 8 år efter att vi hade gjort slut efter ytterligare ett missförstånd där jag hade bett en kompis snoka lite hur det stod till egentligen. Han tolkade det som om kompisen var intresserad av mig och bestämde sig då för att gå vidare.

Så sorgligt på något sätt. Samtidigt är jag nöjd med det liv jag lever. Jag har barn och som sagt, jag älskar min man.

Men jag kommer aldrig att sluta undra, speciellt nu när det har kommit fram i dagsljus att vi är varandras största kärlekar.

Någonstans tror jag att det kommer att bli vi en dag. 

Nej. Men han är min bästa vän.

Ja, det får jag nog säga. Han är inte min första kärlek. Inte min största kärlek. Men mitt livs kärlek. Han är mannen jag vill leva resten av livet med (vilket aldrig var aktuellt med de andra två).

Ja han är mitt livs kärlek, min stora kärlek! Det enda som petat ner honom liiiite är våra två söta killar.

9 år tillsammans nästa månad men det är ju inte klokt! Känns som vi träffades förra veckan.

Håller med någon som skrev ovan att den skulle kunna bo under en sten i skogen och ändå vara lycklig. Så är det verkligen!