Att bli familjehem/ fosterfamilj?
Jag vet inte så mycket om det formella men jag är ensamstående och har sökt hjälp via soc och fick då förslag på att ansöka om kontakfamilj. Det är ju inte samma sak som familjehem men jag vill gärna tala om det hela från min synvinkel, alltså den föräldern som lämnar ifrån sig sitt barn. Vår familj hade inga sociala problem, jag är högutbildad och har ett bra jobb och bra lön, bra lön och det gick bra för barnen på dagis och i skolan. Men när barnen var små hade vi nästan inget nätverk och då jag desperat behövde avlastning fick det bli den här lösningen. Alltså att vi hade kontakt med en familj som kunde ta barnen då och då, kanske en helg per månad eller så. Det funkade sådär! Hade kunnat fungera mycket bra men attityden hos handläggaren var fasansfull - hon var ganska öppen med att jag borde ha en undergiven och tacksam inställning och inte ha några egna funderingar om vad som kunde funka. Jag var absolut inställd på att samarbeta på alla sätt och att ha ett bra samtal med såväl handläggare som tilltänkt familj - men handläggarens attityd höll på att knäcka mig- jag blev satt i en roll som kunde sänkt mig totalt. Jag tackade i alla fall ja till kontaktfamiljen och vi testade det några månader. De var väl trevliga men tyvärr helt nya på det här med kontaktfamilj och det visade sig rätt tydligt att vad de ville var att ha barnen på söndagar för då kunde de ta med dem till kyrkan och visa upp hur duktiga de (de vuxna) var som tog sig an några stackars barn....nej, det kunde jag inte ställa upp på! Vi var inga offer, inga stackare utan en familj som behövde stöd under en tid - för att på sikt klara sig helt själv.
Idag några år senare har vi ett helt annat stöd och en annan situation så min utmattning finns inte längre, och nu ser jag lite mer nyktert på det hela. Skulle jag ge något råd till en blivande familjehem/kontaktfamilj så skulle det vara att behandla den förälder som lämnar ifrån sig barnet/barnen med den största respekt och med en attityd av samarbete och att man vill ha med den föräldern att göra och är lyhörd för önskemål och synpunkter från den.
En förälder som lämnar ifrån sig sitt barn för alltid eller något dygn då och då - det är inte alltid en lätt sak. För att fler ska våga be om den hjälp som faktiskt finns, borde det bli betydligt bättre klimat mellan hjälpsökande och de som ska ge hjälpen.