Separationsångest bebis 8 månader
Jag har varit ensam med min dotter ganska mycket av olika anledningar. Det har varit hon och jag dygnet runt i princip. Nu har hon börjat få separationsångest, vilken säkert blir jobbigare för oss då vi spenderat så mycket tid tillsammans. Hon gråter inte enbart om jag lämnar rummet, hon gråter även när vi sitter bredvid varann vid köksbordet om jag så mycket som reser mig upp! Jag kan inte få någonting gjort såvida jag inte bär runt henne hela tiden, vilket inte fungerar. Sen tror jag man bäst visar barnet att det inte är någon fara att se mamma på avstånd, genom att just INTE lyfta upp och trösta. För vad är det man tröstar för? Det är ju ingen fara att sitta själv på golvet eller i sin matstol. Borde det inte vara så att man förstärker barnets ångest genom att svara när hon han/hon blir nojig genom att bära?
Det är inte bara så att hon är ledsen eller orolig när jag reser mig eller går iväg (tex på toa) utan hon gnäller, gråter och verkar väldigt missnöjd HELA tiden. Hon sparkar och fäktas vid blöjbyten, kan sitta i mitt knä och gnälla, hon skriker i bilstolen trots att hon ser både mig och sin pappa. Håller mormor henne går det bra- tills hon ser mig! Då gallskriker hon tills jag tar henne.
Hon har också en tand på g, biter och tuggar. Det kan säkert bidra till hennes irritabilitet.
Vad sjutton ska man göra för att överleva den här fasen?! Hon är ju inte nöjd mer än 20 minuter per dag, och då är jag med henne 07-19, dvs 12h. 
Det där med avlastning är ju svårt nu som ni säkert förstår. Men jag undrar om jag ändå ska lämna henne korta stunder med tex mormor, visst hon skriker kanske hela tiden, men ju fler gånger det inträffar, så borde hon ju börja förstå att jag kommer tillbaka?
Hur gjorde ni, eller hur gör ni?
Det är kanon! Men jag undrar om man inte lite grann gör barnet en otjänst genom att bära mycket? Vissa går i taket och menar att man inte kan skämma bort dem genom att bära, det är inte riktigt så jag menar. Jag menar att det kanske är bra för barnet att få sitta själv korta stunder för att inse att det inte är farligt? Jag tänker att börjar hon skrika när hon sitter i sin stol 1m från mig, så kanske jag inte ska trösta henne utan försöka prata lugnt och glatt för att hon ska förstå att det inte är någon fara. Ahh så himla svårt! Det som känns rätt är ju såklart att trösta!
