Vi har aldrig lyckats bli gravida, trotts hjälp, på alla de år som har gått sedan vi bestämde oss för att skaffa barn. Strax efter hemkomst med vårt adoptivbarn blev vi spontant gravida. Vi har inte alls kunnat glädjas åt denna graviditeten på samma sätt som då när vi var gravida via adoption. Känns lite ledsamt att känna så...
Kanske det blir mer verkligt när vi varit på ultraljud, hoppas det! Någon som känner igen sig?
Men det är ju super spännande! Det kommer att ta några månader (då ni kan smälta det) och sedan får ni ju ett litet syskon till ert andra barn :) stort grattis!
Jag är själv adopterad och tror att miljö präglar otroligt mycket och sedan kan arv bidra till en annan del av personligheten.
Grattis till att ni väntar barn igen! Så klart är ni chockade. Jag är inte i er situation men jag kan tänka mig att jag skulle ha känt likande. Jag har först ett biologiskt barn o sedan ett adopterat och om vi skulle vilja få ett tredje barn så skulle jag absolut om jag fick möjligheten välja adoption igen. Jag har flera gånger efter hemkomsten kännt mig gravid och till skillnad mot innan vi fick vårt sista barn (det adopterade) då jag inget hellre önskade än att stickan skulle visa gravid har jag nu varit livrädd o hjärtat har tickat av oro, tänk om jag är gravid, det vill jag inte!
Jag vill inte så lite att jag skulle göra abort men min hjärna mitt hjärta känner att jag mycket hellre skulle vilja adoptera igen. Jag hoppas att jag, om jag skulle bli gravid, under tidens gång skulle ändra mig och knyta an till barnet i magen och vara tacksam för att det denna gång gick enkelt att få ett barn. Men jag är inte säker...
Jag vill som min signatur och inledning ändå gratulera, ni kommer ju att få ett syskon till ert barn och ett barn till att älska o älskas av men jag förstår verkligen chocken!
Man får väl inte bli gravid för snabbt efter en adoption? Av adoptionsbyrån, var nån disskution om det för ett tag sen här på fl..
En av mina barndomsvänner är adopterad och hennes syster blev också till spontant efter att de hade fått hem henne. Jag har hört att det är ganska vanligt =) Lycka till =)
Jag förstår precis din känsla. Det var någon sa till mig den där vanliga "jag vet en som blev gravid när de fått sitt adoptivbarn" när jag varit hemma med mitt barn i några månader, och jag greps lite av panik vid blotta tanken. Mitt barn behövde så mycket av mig när vi kommit hem, så det hade verkligen inte varit en optimal situation med en graviditet då. Nu blev det inte så. Men jag har hört andra som har fått biobarn några månader efter hemkomst. De har sagt precis som du skriver att de har haft svårt att glädja sig eller ens ägna en tanke åt det barn de bär isig. Jag tror också att när hela vår verklighet, det som vi vant oss vid att tro är sanningen ställs på ända, så tar det ett tag att bearbeta det (oavsett vad, det handlar om, positiva som negativa nyheter). Ex. När man inser att det inte blir något biobarn. I ditt fall handlar det förstås om att du hade en annan syn om framtiden som nu ser så annorlunda ut mot den som du varit inställd på. När man sen bearbetat känslan, så växer man in i den nya framtiden, lite "okej, nu blev det så här istället". För samtliga jag känner som har fått biobarn efter adoptivbarnet har det gått bra, men bara var beredd på att det adopterade barnet kommer att behöva dig så otroligt mycket! Sök genast hjälp om det krånglar med anknytningen eller annat. Men du verkar vara en klarsynt person, det kommer säkert gå jättebra!
Kan det vara så att du sörjt och bearbetar att du inte kan få barn på naturlig väg och att din graviditet känns jobbig för att du igen måste mentalt reorientera dig igen? Annars kan jag inte förstå varför en graviditet skulle kännas jobbig om man ändå planerar för fler barn.