Husfridsknull?

hell no; så där tvärsäker kan du inte vara. Sex är ett av våra grundläggande behov. Man kan visst dö av att inte få sina grundläggande behov tillgodosedda, kanske att inte alla drabbas lika hårt och uteblivet sex är ju inte den direkta dödsorsaken, men likväl kan nog många sluta leva.

Saxat från egen post i liknande ämne  (Kvinnligt perspektiv på noll sexlust efterlyses:  www.familjeliv.se/Forum-9-198/m66007718.html )

Dåligt sex, för att inte säga riktigt dåligt sex, är på många sätt värre än inget alls.

Nu tycker säkert alla dem som står för "husfridsknullet", vare sig man eller kvinna att denna kommentar är otacksam men what can I say....

När jag började ta upp samtalet kring sexet på allvar med frugan för några månader sedan tyckte hon först att jag var ytlig som började i den endan.  Det visade sig dock snart att genom att använda uteslutningsmetoden för att hitta tillbaka till bättre sex, ledde det till sist in på djupare frågor som vi inte tagit itu med tidigare.

Sade senast häromdagen att hur olustig denna resa än må vara så är klart att ett havererat sexliv ofta (inte alltid) avspeglar andra, djupare problem.

Det har kommit att visa sig att både jag och hon själv lagt locket på en hel del känslor utanför sängen i andra delar av relationen och inte varit ärlig och öppen med varandra.   Kan man inte vara vidöppen med varandra utanför sängen blir det sedan svårt att vara det I sängen där total nakenhet råder både fysiskt och psykiskt.   D.v.s. bra sex grundar sig på ett totalt förtroende och respekt på livets alla plan.   När det (förtroendet och respekt) naggas i kanten, följer sexet med i den nedåtgående spiralen.

Måhända, om man får vara lite generaliserande, är det lättare för män att få till något mellanting mellan bra sex och husfridsknull då många av oss tänder mer visuellt än kvinnor.

Jag har börjat att förstå att förspelet med min fru börjar i huvudet och går vidare till kroppen.  Alltså, om jag får lov att filosofera lite efter allt hårt arbete med frugans bristande libido, jag måste lyckas med den svåra konsten att åter-erövra hennes tankar om mig innan jag "får" hennes kropp.

Här gäller det som jag sagt förut att lära sig bryta gamla (o)vanor och negativa ord och handlingar som haft en avtändande effekt på henne.  Hon i sin tur har liknande arbete på sitt bord - ofta på lite andra plan.

Förstår nu att man borde studerat mänskligt beteende innan man friade till sin fru.  Kanske borde vi fundera över något slags relations-körkort.    Jag menar att för att köra bil krävs ett körkort eftersom risken är stor annars att man skadar andra.  Samma sak med att sätta sig bakom spakarna på ett flygplan.

Men vilken idiot som helst får ju flytta ihop/gifta sig, och risken är stor att p.g.a. bristande kunskap förstör/skadar man både sitt eget och sin partners själsliv och självkänsla.  I värsta fall hamnar man i ett nedbrytande förhållande som eskalerar till "Rosornas krig" och till slut i skilsmässa och ytterligare själsliga skador.

Nu tänker jag högt.  Någon som förstår vad jag försöker säga?

mvh
Karl 

Var gift i över 30 år med ett husfridsknull, " hushållsknull".
Hon ville nästan aldrig, bara när hon hade druckit, ibland.

Hjälpte inte hur mycket jämlik jag var. Hon ville ändå inte.

En dag gick jag, jag bara gick. Hade försökt prata med henne om det men
det gick inte att göra något åt. 
Nu har jag träffat en kvinna som är en helt vanlig kvinna.
Varken yngre eller smalare....
Sex.... nästan varje dag... ibland två gånger eller någon gång ...tre .... om dagen..

Behöver aldrig tjata... för hon bara vill ... för jag vill och så möts våra kroppar,  vi, hon och jag....... en man och en kvinna... 

Klart man som kvinna blir hämmad och skrämd av sex, när vissa män ser kvinnans kropp som en slit och slängvara de kan göra vad de vill med. 

Jag har blivit våldtagen, utsatt för flera våldtäktsförsök och övergrepp, råkat ut för otaliga ovälkomna tafsningar, blivit sexuellt trakasserat  många, många gånger, blivit anklagad för frigiditet och blivit snackad skit om för att man inte "släppt till". Blivit snackad skit om för att man gått med på sex. Blivit tjatad på om sex och fått sur och grinig partner tillbaka om man inte velat. 

Klart att sådana här saker sätter spår hos kvinnor. När män lär sig respektera kvinnor, kanske de skadade vågar bejaka sin sexualitet mera. Sedan är det ju så att en del människor har lägre lust och ser inte livet rasa för att man inte får knulla 3,2 gånger per vecka. 

Lever som singel och det är underbart att slippa sex. Det är så enkelt att vara utan. Lite onani då och då räcker gott. Kanske väcks min lust om jag träffar en man som respekterar mig och min kropp. En jämlike, en person jag blir himlastormande kär i.  ...som är så stark i sig själv och litar på vår kärlek, att han inte rasar, eller beter sig som en grinig unge, är otrogen, om det under en period, säg ett par månader, bara blivit ett samlag. 

Husfridsknull är dåligt om nån pressar sej och går med på sex fast man verkligen inte vill. Men om man bara är "inte sugen" en längre tid, tycker jag man kan uppskatta närheten och att ge sex till sin sugna partner. Man kan inte sitta och tro att lusten ska komma alldeles av sej själv, men om man skapar tid och plats och kroppskontakt för ett "husfridsknull" så ökar chansen att få lust själv jämfört med att sitta kvar framför tv.

Jag är ju av den bestämda uppfattningen att det här med att man förväntas vara glad, kåt, gift och lycklig med samma person hela livet är en utopi, en hittepå-produkt lika fjantig som riddaren på den vita hästen. Fundera på hur många par som fått barn och har minst 20 år tillsammans som både älskar den andre djupt och innerligt, som bara är kåt på den andre, som har ett rikt, varierat och välfungerande sexliv och där det inte figurerat otrohet eller att det är tillåtande att vara sexuell med andra utanför förhållandet.

Visst, varken du eller jag kan veta säkert, det är få som man kan prata om så allvarliga saker och vara säker på att få hela den opolerade sanningen. Det är nog ens få som ser hela den sanningen själva ens för att inte tala om hur få som pratar om det i förhållandet.

Men - om man nu släpper idén om att ett förhållande bara skall fungera och har konstaterat att vi tydligen var precis som alla andra - vi har inte lika mycket lust. Vad gör man då? Som tidigare nämnts är ju steg ett att börja prata om det. Och att nämna husfridsknull i de meningarna måste man såklart göra, om man kort därefter väljer att definiera det. När båda är med på vad det betyder (vare sig det betyder sex utan att man har lust, eller att man ger sin partner några minuter att väcka lusten trots att man inte har den vid själva...) 

Det viktigaste är väl trots allt att man inte bara går runt och tror att bara för att man en gång blev ihop så skall båda vara kåta samtidigt under resten av livet. Skulle det trots att vara så att det inte fungerar så, så är det är det den som inte är kåt som bestämmer. Och är man inte kåt, då behöver man inte anstränga sig, för då är det helt enkelt så. 

Om man nu valt att vara monogam trots att man insett att det blir en massa jobb att hålla den sexuella glöden igång krävs en öppen och ärlig diskussion för hur man hanterar det när det inte fungerar för någon part. Vem ansvarar för att lösa situationen, vilka verktyg får man använda och om man förvägrar den andre sex - kan man verkligen kräva trohet då?