Frivilligt avsäga sig VV, Varför??

Tror inte att det här är en "ofta" förekommen anledning till att pappor blir vh-föräldrar. Även om det förstås vore smidigt att kunna skylla det på den nya kvinnan... Och oavsett så är det inte hennes ansvar, utan hans - det är inte kvinnans fel att mannen inte står upp för sin relation till de egna barnen. Det är han som äger problemet oavsett. Inte hon.

Jag tror det oftare handlar om ex. mammor som anser sig ha större "rätt" till barnen än papporna, eller om pappor som är osäkra i sin föräldraroll sen innan skilsmässan (kanske har jobbat mycket och mamman varit mer hemma med barnen), eller pappor som faktiskt ser till att vissa barn (inte alla, men kanske just deras) mår bättre av att ha ETT hem, en fast punkt, eller pappor som förvägras mer umgänge trots att de kämpar för att få det etc etc.

Det finns lika många anledningar antagligen som det finns vh-föräldrar. 

Jag går i försvarsställning mot uttrycket "ofta", det gör det till en sanning, när det nog inte är det 

Men det är väl bara att läsa trådar här på FL så ser man ju att mammor faktiskt hindrar umgänge - bara idag var det en mamma som tagit barnet och flyttat 55 mil utan att diskutera det först. Det kallar jag att hindra umgänge.

Min man fick ta hjälp av Tingsrätten för att få ha sitt barn boende vv. Så att han skyller sitt tidigare "skeva umgänge" på mamman tror jag även deras advokater, familjerätten och alla andra inblandade håller med om....

Min fd man har aldrig haft en annan intention än att han självklart skall ha våra barn varannan vecka. Han vill inte leva utan sina barn, lika lite som jag.

Så min erfarenhet är att båda dessa män i min omedelbara närhet vill ha lika mycket tid med sina barn som barnens mammor. Den ene fick kämpa med näbbar och klor och lagen för att få det för mamman vägrade, den andre fick det självklart för även barnens mamma tyckte det var en självklarhet.

Det är min erfarenhet! Så ergo - det finns lika många anledningar till allt som det finns unika situationer.

Enligt vem? Och varför? Tror inte mina barn skulle hålla med dig... Så det du nog vill säga egentligen är att ibland är det ett dåligt alternativ och då gör man rätt om man fördelar boendet annorlunda. Eller hur :)

Men hur skulle en sån lösning fungera när/om det finns fler familjemedlemmar att ta hänsyn till? Om mamman träffar en ny man och får barn med honom, ska hela familjen då flytta fram och tillbaka, eller bara mamman eller hur ser du att det är en lösning som fungerar för alla inblandade? Eller är det bara en lösning du förespråkar när det enbart är mamma/pappa/barn inblandade i ekvationen. Jag antar det.

Hur gör man då om man har valt den lösningen och det faktiskt kommer in fler faktorer i ekvationen? Har det då legat i barnens bästa att vänja sig vid att allt ska vara som vanligt för dem trots att omgivningen förändras, eller blir omställningen från att vara centrum så mycket svårare då när det inte bara innebär att mamma träffat ny man och det kanske får syskon, och samtidigt ska vänja sig vid att nu är det slut med centrumrollen och det är dags att börja anpassa sig lite till verkligheten?

Bara nyfiken på hur det vidare resonemanget ser ut... 

Absolut. Men jag tror inte man ska fastna i tankesättet heller att vv inte kan vara för barnets bästa utan enbart är för de vuxnas bekvämlighet. Kanske inte ens i "de flesta fall" som du skriver.

För mig personligen så är självklart vv det sämre alternativet, för jag vill ha mina barn hos mig hela tiden, inte bara varannan vecka. Så det är långt ifrån säga att det är min vilja eller mitt behov som styr. Men barnen vill bo lika mycket hos oss båda. Därmed är det ju barnens behov som går före mina. Eller hur?

I min vänkrets (där det tyvärr är många äktenskap som gått i kras, vilket är synd...), så har de flesta varannanveckas boende från det att barnen blivit lite äldre. Några har någon gång gått över till vh, men kommit tillbaka till vv då barnen inte mått bra av det. Så min erfarenhet är precis tvärtom mot din erfarenhet - vv funkar oftast bäst, även för barnen. 

Precis min mening. Det finns lika många lösningar och anledningar till barnens boende, till barnens tillgång till båda sin föräldrar, som det finns unika fall.

Och det är precis det jag vill få fram  - att det går inte att säga att barn oftast mår dåligt av vv, eller barn oftast mår dåligt av vh etc etc. Man kan framföra sin åsikt, och alla har vi rätt till våra åsikter, men man kan inte säga att det är så för alla, eller oftast för den delen, man kan bara utgå från sina egna erfarenheter och argumentera utifrån det.

Tror man att det är på ett sätt, så har man självklart rätten att förkunna sin tro, men det blir inte per automatik en sanning. Och ens egen erfarenhet tar inte bort andras erfarenheter. Man kan inte säga att en sanning inte existerar, bara för att det inte är sanning i ens eget liv.

Och din poäng är en viktig sådan! Alla barn har rätt till sina båda föräldrar. Och det är bådas ansvar att se till att möjligheten till det finns. Och det är inte alltid pappan som felar.... 

Tyvärr är det kanske det också så att mannen av ekonomiska skäl måste fortsätta jobba, trots att han vill vara pappaledig, men då går inte familjens ekonomi ihop.

Då är pappan ett offer för kvinnofällan - lägre löner för kvinnor gör det mer familjeekonomiskt fördelaktig att mamman är hemma, vilket i förlängningen kan betyda att pappan inte anses ha varit närvarande under barnens uppväxt och därför inte bör vara mer än vh-förälder...

Och inte helt sällan är uppdelningen av föräldraledigheten ett familjebeslut - vad passar oss och vår situation bäst just nu? hur gör vi för att ha bäst ekonomiska förutsättningar för att kunna vara hemma så länge som möjligt med våra barn? Men när separationen är ett faktum så har mamman plötsligt ingen del i det beslutet längre utan då används det till att påskina att pappan minsann inte varit hemma lika mycket med barnen som hon... Moment 22.

Jag hade förlorat massor på att vara hemma... Jag hade förlorat över 8000 innan skatt på att vara hemma idag. Det skulle påverka min familj jättemycket. Då tjänade jag mindre än min dåvarande man, men han ville vara hemma så vi delade på föräldraledigheten och sänkte levnadsstandarden lite. Självklart olika för olika familjer. Men du lägger ett enormt stort ansvar på papporna för hur familjens situation och konstellation ser ut. Att mammorna aldrig är med och påverkar hur föräldraledigheten skall uppdelas, utan det är bara pappornas otintresse som styr fördelningen. Jag antar att det är för att du talar ur din egen erfarenhet och motsäger inte den.

Men när det gäller "primär anknytningsperson" så är det ju ett resonemang som är vitkigt när barnet ff är väldigt litet, men en pappa som inte var pappaledig men i övrigt närvarande under barnens uppväxt är lika trygg som mamman. Så det är svårt att generalisera som sagt:) Och då är inte vv "grymt" av den anledningen längre, men det kan finnas andra anledningar till att det är den bästa lösningen.