Frivilligt avsäga sig VV, Varför??

Enligt vem? Och varför? Tror inte mina barn skulle hålla med dig... Så det du nog vill säga egentligen är att ibland är det ett dåligt alternativ och då gör man rätt om man fördelar boendet annorlunda. Eller hur :)

Nej. Det jag vill säga är att jag inte träffat någon som varit nöjd med att bo varannan vecka. De har däremot varit ense i att de aldrig velat säga det till sina föräldrar för att inte göra dem ledsna och besvikna. Jag tror att dina barn när de är vuxna kommer hålla med mig (men givetvis kan jag ha fel). 

Så för att nyansera- jag tror att vv i ytterst få fall är den bästa lösningen. Men det kan vara det. 

Min åsikt är att de föräldrar som frivilligt avsäger sig varannan vecka gör sina barn en stor tjänst. 

 

Skulle jag och min sambo separera så finns inget annat än vv då både eg velat ha vår gosse heltid

Echo: det hade ju varit en ide men det kommer inte hända. 

Echo: det var en rätt onödig kommentar. Ingen av oss kommer ha råd att bo kvar i huset om vi separerar och jag ser inte hur den lösningen vore bättre för barnet

Echo: läser du vad jag skriver??? Vi kan inte bo kvar i huset. Och hur kan du påstå det blir samma kostnad när den som bor kvar i huset får ta den kostnaden och den som hyr lägenheten får den kostnaden. Hur kan det bli samma sak??

I den bästa av världar bor föräldrarna ihop men ibland fungerar det inte.

I min värld ser man till helheten, inom förhållandet och även efter förhållandet. Jag tycker att man skall sträva efter en lösning som gör att alla, mår så bra som möjligt, barn som vuxna, så jag håller med dig, allas behov räknas.

Om det sedan innebär heltid hos pappan/mamman och vh hos den andra, vv eller kortare byten, eller två-veckorsintervall eller bara loven, eller vardagarna hos den ena och alla helger hos den andra eller.... spelar egentligen ingen roll. 
    

Men hur skulle en sån lösning fungera när/om det finns fler familjemedlemmar att ta hänsyn till? Om mamman träffar en ny man och får barn med honom, ska hela familjen då flytta fram och tillbaka, eller bara mamman eller hur ser du att det är en lösning som fungerar för alla inblandade? Eller är det bara en lösning du förespråkar när det enbart är mamma/pappa/barn inblandade i ekvationen. Jag antar det.

Hur gör man då om man har valt den lösningen och det faktiskt kommer in fler faktorer i ekvationen? Har det då legat i barnens bästa att vänja sig vid att allt ska vara som vanligt för dem trots att omgivningen förändras, eller blir omställningen från att vara centrum så mycket svårare då när det inte bara innebär att mamma träffat ny man och det kanske får syskon, och samtidigt ska vänja sig vid att nu är det slut med centrumrollen och det är dags att börja anpassa sig lite till verkligheten?

Bara nyfiken på hur det vidare resonemanget ser ut... 

Och det är precis det jag vill få fram  - att det går inte att säga att barn oftast mår dåligt av vv, eller barn oftast mår dåligt av vh etc etc. Man kan framföra sin åsikt, och alla har vi rätt till våra åsikter, men man kan inte säga att det är så för alla, eller oftast för den delen, man kan bara utgå från sina egna erfarenheter och argumentera utifrån det.

Och jag antar att det även gäller de vuxna som när de var barn av lojalitet med till exempel en ledsen och sårad mamma eller pappa, sa att de ville bo heltid hos denne förälder för att göra mamma/pappa lite glad, eller manipulerats till att tycka det, inte mår så bra av det när de blir vuxna heller.

Ingen mår bra av att manipuleras eller göra saker av vilja att behaga, men det gäller oavsett utgången. 

       

Förstod det som det var riktat till mig om det kom som en blixt...
I mitt fall om vi nu ska dra upp det så JA det kom som en blixt från klar himmel. NÄr jag blev gravid (vilket han var den som tjatade och tjatade, jag tyckte vi kunde vänta) så slutade han vara den underbara man han hade varit innan, började jobba kopiöst och sedan är den historien slut. andra barnet var ett "misstag" trots skydd och jag kunde inte med att göra abort när vi var gifta...