Frivilligt avsäga sig VV, Varför??

fast det är väl en jäkla skillnad!!!
Då gör du ju det för BARNETS skull och inte för att du skiter i barnet.
När jag skrivit det så menar jag de föräldrar som verkligen SKITER i barnets bästa!

Jag respekterar otroligt mycket folk som säger upp sin dagliga kontakt med barnet frö BARNETS skull. Det krävs otroligt mycket styrka och kärlek till barnet för att klara av det!!    
Det är det jag försökte säga i mitt inlägg ovan också. Det handlar inte om BOENDET! Det handlar inte om att man ska ha en SÄNG till barnet där det sover varannan vecka. Det handlar om engagemang i barnet!! Så även om barnet mrå bättre av att bo hos EN förälder så kan man vara lika engagerad ändå! 

Nu finns det mammor också som släpper sina barn.

Men jag tror det har lite med biologin att göra, det enkla faktorn att det är vi kvinnor som föder barnet, har barnet inom oss, dvs vi har en rejäl bonus redan från dag ett. Vi behöver inte aktivt göra något för anknytningen, en man måste hela tiden aktivt arbeta med anknytningen och vi kvinnor måste från början även släppa in mannen och låta honom göra det på sitt sätt.

Detta med vv är väldigt nytt, när sambon separerade så var det ovanligt, det var inte den självklara lösningen och det är nog inte alltid idag heller. Man vänder inte ett skepp på en femöring. 

Så jag tror det är en kombination med att många män inte har fått full aknytning till sina barn i kombination med att det fortfarande inte är så självklart med vv.

Och inte att förglömma, det man läser härinne visar att många lever kvar i de traditionella könsrollerna, mannen arbetar heltid och drar in de mesta pengarna, kvinnan arbetar deltid eller inte alls. Dvs de har redan i förhållandet skapat fördelningen innan en eventuell skilsmässa.      

TS jag har ingen aning, jag kommer nog aldrig begripa heller tror jag.
Än mindre kan jag förstå varför man säger upp den delade vårdnaden. Att det kanske inte alltid fungerar med växelvis boende kan jag förstå, eftersom det inte alltid passar alla former av arbete. Vi skulle aldrig kunna ha växelvis då dotterns pappa jobbar ute mkt ibland flera veckor åt gången.

Men vi skall sakta men säkert köra in VV boende, detta för att hans sambo tycker det är okej, men utan henne hade det aldrig fungerat.

Jag har stridit hårt i snart 5 år för min dotters rätt till sin pappa, backat, legat på, skällt, jämkat, anpassat mig, bett, bönat, kritiserat och berömt varje förbättring. Jag hade med enkelhet kunnat luta mig tillbaka och skita i vilket. Från start sa jag att du måste inte vara pappa men om du väljer ett vara det så är det fanimig på riktigt som gäller, funkade sådär bra. Men nu går det mot bättre tider ( inte för jag tror det fören vi är där ) För min del känns det ju jobbigt som fan eftersom jag mer eller mindre haft henne heltid i snart 5år då och det aldrig varit rutin på umgänget med pappa, mkt pga av jobbet, ett jobb jag kritiserat hårt, för han hade inte behövt jobba med detta, han valde det framför ett vanligt 7-16 jobb fast han hade två småbarn. ( fel val enligt mig ) Mina strider har gått ur dotterns perspektiv, jag anser att hon har rätt och behov av oss båda lika mycket. Många saker har blivit bättre under det sista året och det är jag glad för.

Det är alltid värt att strida för sina barn, alltid!

ja fanns de finns men förstår vad du menar. De är nog inte många som beter sig så och det finns nog de som velat ha mer kontakt med sina barn än de har givetvis!
 
jag har tjatat i flera flera ÅR på mina barns pappa!! Det är det jag inte förstår!! HUR man kan säga upp vardagskontakten med sina barn.. å andra sidan är han inte helt frisk så kan bero på det kanske?!? Han sa upp vårdnaden frivilligt!! Jag har försökt få honom att ha vv men han "kan" inte. Höll på att ringa varje gång jag var ledig förut och försökte få honom att komma och leka med barnen men det hände några ggr sedan sket han i det.
Jag har försökt få honom engagerad i att komma på fritidsaktiveter men hans svar är "det kan väl inte vara så viktigt att jag sitter där och tittar?".
Jag har försökt få honom att ringa och säga god natt till barnen men det hann han inte för han jobbade då...
Jag säg vad jag inte försökt med!
Så visst finns de som skiter helt i sina barn och jag vet inte HUR MKT jag kämpat för att få honom engagerad men nu efter ett antal år har jag faktiskt lagt det lite på hyllan. Jag frågar, men jag tjatar inte längre...när t o m vårdnaden sas upp så gav jag upp..    
  

min fråga är framför allt VILL MAN INTE vara delaktig i alla aspekter av ens barns liv??? Jag kan inte påstå att jag gillar att sitta med mitt barn på sjukhuset och vänta på att det ska bli stucket i armen alldeles livrädd, eller sitta på föräldrarmöten etc MEN jag gör det för det är MITT barn, MINA barn! Det viktigaste jag har! Jag vill vara en del av alla aspekter. Jag vill veta vad som händer runt barnet. Jag vill inte bara leka med barnet nrä jag själv känner för det.

Regnig måndag: absolut! Jag har aldrig krävt att hab ska vara med på allt. Har aldrig krävt att man ska vara bra på allt. Jag önskar bara han var intresserad av NÅT. Han har inte frågat EN gång på alla år om att ha barnen en timme extra, ringt och frågar hur det gått på läkarbesöket med barnets kroniska sjukdom, inte en gång frågat hur det ens går i skolan, varit EN gång åå barnets hobby som dessutom är hans egen favorotsport. Ja jag kan fortsätta. Jag är långt ifrån principfast. Jag kan mer ön gärna gå till bvc och föräldrarmöten, men NÅT slags intresse om NÅT som gäller barnen vore skoj. Inte köpt ett klädesplagg ever...mm

Done it..men nu är barnen nästan aldrig där, hans beslut. Jag har försökt för barnens skull att engagera honom i nåt, t ex den hobbyn han gillar men icke. Av den anledningen ger jag nu honom hans eget föräldraransvar. Jag fixar det som behövs för mig och barnens liv. Hans kontakt med barnen och hans ev behov när barnen är hos honom eller hans missade delar av barnens uppväxt är numera hans problem. Kan verka taskigt för barnens skull men jag anser att jag curlat färdigt. Jag kan med ärlighet och rak rygg titta in i barnens ögon när de blir större och säga "jag gjorde allt jag kunde för er relation till pappa. Det är hans beslut."

Jag är nyligen separerad från mina barns pappa. Vi har levt ihop i 11 år och har tre barn tillsammans. Jag var övertygad om att han skulle vilja ha VV och hade mycket ångest över att vara ifrån mina barn så mycket. Jag blev inte lite förvånad när han säger att han absolut inte kan tänka sig att ha barnen mer än varannan långhelg (fre-ti).
Jag stod bara och gapade av chock. Varför i hela världen ville han inte ha våra fantastiska barn mer?? Hur kunde han vilja svika dem så??

Och då började jag fundera. Han har ju aldrig visat något stort intresse för sina barn. Det var ju jag som ville att han skulle begära boendet för hans dotter från ett tidigare förhållande. Hade inte jag tryckt på där hade han varit nöjd med att träffa henne en gång i halvåret. Och han har ingen koll på barnens intressen eller vad de tycker och inte tycker om när det gäller mat. Jag insåg att mina barns pappa faktiskt aldrig någonsin brytt sig särskilt mycket om dem. Det var lite av en chock.

Hans ursäkt för att inte ha barnen mer har varit att de inte vill det. Okej, den minsta är väldigt fäst vid mig eftersom pappa aldrig har brytt sig om henne. Men de två äldre har till och med frågat varför de inte är hos pappa varannan vecka och att de vill vara det. Vad ska jag svara på det? "Nej, pappa vill inte det"?? Jag vill knappast såra mina barn så mycket genom att säga det. En annan anledning han har är att han inte skulle orka ha barnen en hel vecka, att han inte skulle vara någon bra pappa efter 4-5 dagar med barnen. HALLÅ!!! Varför i hela världen vill du inte vara med dina barn? Jag hade velat skrika på honom, men det har jag inte gjort.

Jag njuter av att ha mina barn och tycker det är jättejobbigt när de inte är hos mig. Men för deras skull vill jag ändå att de ska träffa sin pappa mer. Jag kan även tillägga att hans äldre dotter bor hos honom på heltid. Hur kan man välja ett barn framför de andra?? Jag förstår inte.

Jag blir också trött och ibland orkar jag bara inte med barnen. Men de är mina barn och jag vill inte missa något viktigt i deras uppväxt.

Håller med dig till 1000%!!

Egentligen borde jag inte bli speciellt förvånad ELLER besviken på mitt x eftersom när jag tänker efter så var han inte engagerad när vi var tillsammans heller så VARFÖR skulle han plötsligt bli det nu??? Än mindre när han SJÄLV (visst har sambo men ändå hans barn..) ska ta hand om dem.

han var aldrig föräldrarledig och sa tydligt att han inte skulle vilja det heller för han skulle inte orka med det och det skulle vara tråkigt...

han var aldrig engagerad i barnens förskola. Hna var inte engagerad i deras sjukvård (båda har kroniska sjukdomar), han lekte bara med dem korta stunder sedan var det tråkigt, han kunde aldrig tänka sig att åka iväg med barnen själv utan mig om det inte var absolut nödvändigt, han ville inte ta hand om några saker som innebar ansvar. 
Han gjorde aldrig nåt hemma med motiveringen att han jobbade (jag jobbade dubbelt så mkt som honom OCH tog hand om barn och hem), han gjorde INGET.

Ändå var jag till en början ( och kan än i dag) bli irriterad över att han inte engagerade sig! VARFÖR??? 
          

Tja, i samboskapet var det jämställt och bra. Inga konstigheter där. Första barnet kom, funkade bra och han vad faktiskt delvis föräldraledig.Andra barnet kom och intresset för föräldraledighet minskade. Tredje barnet och intresset var lika med noll. Det är inte lätt att få det jämställt när båda parter inte är villiga till det.

Sedan har han givetvis spenderat lika mycket tid med barnen när han varit hemma som jag. Så fort han kom hem var det han som tog barnen. Inget snack. Han lagade mat, städade, diskade och allt annat sådant lika mycket som jag. Men barnen är tydligen inte så viktiga längre när han måste sköta allt själv.