Frivilligt avsäga sig VV, Varför??

Och jag antar att det även gäller de vuxna som när de var barn av lojalitet med till exempel en ledsen och sårad mamma eller pappa, sa att de ville bo heltid hos denne förälder för att göra mamma/pappa lite glad, eller manipulerats till att tycka det, inte mår så bra av det när de blir vuxna heller.

Ingen mår bra av att manipuleras eller göra saker av vilja att behaga, men det gäller oavsett utgången. 

Och - bara för att förtydliga, min personliga erfarenhet ligger just där. Ett barn som säger till pappa att jag vil bo hos er båda, men mamma är så ledsen när jag inte är där så det kanske är bättre att jag bor hos henne. Samma barn som alltid leker med sina kompisar hemma hos sig "för att mamma inte ska behöva vara ensam"....

Som sagt - lika många olika erfarenheter som det finns individer. 

Men där förutsätter du att bara för att jag tjänar bra så gör min man det också? Är min man arbetslös/studerande/sjuksriven så finns inte möjligheten att lägga undan lite under graviditeten, för min inkomst försörjer oss båda.... Så i det fallet så hade det kanske varit självklart att jag går tillbaka till jobbet tidigare och han är hemma med barnen längre. Eller hur?

Och vi hade det precis motsatta! Mamman tyckte han var en dålig pappa som inte ringde och sa god natt till sin dotter, förutom att han fick ju aldrig prata med sin dotter utan det var alltid hon som svarade och skulle börja älta en massa saker - tills FR frågade om hon inte kunde låta det samtalet vara mellan far och dotter som hon påstod at hon ville.... Nu svarar dottern när pappa ringer och alla är glada och nöjda. Ja, utom mamman då:)

Men också inse att det finns många pappor som inte släpps in när de lever med mamman, men som sen får en möjlighet efter skilsmässan att vara den skitbra pappa de hade kunnat vara hela tiden om de bara fått chansen:) 

Kanske inte över natt, men med lite tid så:)

Ja, och man får lov att göra misstag. Vilket kanske inte alltid en pappa får efter en skilsmässa.... Kan de inte allt på en gång, så kommer de aldrig lära sig:)

Det är också lite intressant att, här på forumet till exempel, läsa hur mammor kräver och gör ditten och datten för sina barn just för att det ligger i barnets bästa. Att den andre föräldern faktiskt tycker detsamma, fast inte likadant som mamman, är skit samma. Mammor verkar har mandat på att veta vad som är för barnens bästa. Inte jag. Jag ger mig inte det mandatet.

Tack och lov så finns det många klocka människor omkring mig, inklusive deras pappa, som har andra erfarenheter än jag, som kan se på en situation med andra glasögon än jag gör och som faktiskt kan ha en lösning som är bättre än min... Jag vet inte alltid vad som är bäst för mina barn. Jag vet vad jag tror är bäst utifrån mina referensramar, men jag är inte så inskränkt så att jag tror att min sanning är den enda sanningen...

Fast bara för att man känner barnet bäst så är man kanske inte alls kompetent nog till att avgöra vad som är bäst. En person med snedvriden uppfattning om sitt eget varande och omgivningens agerande kan ju känna sitt barn hur bra som helst och ändå ge det fullkomligt uppåt väggarna fel förutsättningar att hantera livet.

Märkligt resonemang. Det innebär ju att den som känner barnet bäst också är fullkomligt perfekt i hela sitt varande och kunnande och därigenom sitter inne med alla svaren på allt.

Nej, det köper jag inte. 

Men det innebär att du fråntar alla de män som faktiskt har upplevt exakt detta deras upplevelse. Och dessutom kallar dem krakar. 

De har ju en upplysningsplikt inför barnen förstår du väl! Eftersom de vet vad som är bäst för dem så är det förstås även bättre att barnen vet vilken värdelös pappa de har... Så att de själva kan ta ställning till honom utifrån sanningen;)

Och dessutom fråntar du alla de kvinnor som faktiskt berättar om att det gått till så här, deras upplevelse. För det var inte alls så det låg till det var pappans fel, inte hennes. Att hon själv kände att hon inte släppte in pappan, att hon inte lät honom försöka ens - det är bara dravvel och hittepå i din värld.

Allvetande är så spännande personligheter. Men så tråkiga att diskutera med tyvärr. Nyanser saknas. 

 

Att inte bli tillåten tillräckligt många gånger kan avskräcka de bästa intentioner. Om din chef gick efter dig och rättade till allt du gjorde, eller stod bakom dig för att kolla att du gör på "rätt" sätt eller helt enkelt sa - äh, det är bättre jag gör det själv, skulle du inte ge upp efter ett tag? Och till slut skaffa ett annat jobb där du fick möjlighet att utföra dina arbetsuppgifter utan överevakare?

Följdfråga. De mammor som inte släpper in - har de ingen skuld i den uppkomna situationen? Vad ursäktar du deras patetiska beteende med?