Är du säker på att det är ett problem?
Vår dotter har alltid samsovit med oss, men nu när hon blev fyra kände även jag att det började bli trångt...

Jag/vi pratade ett tag med henne om att det var dags att börja sova i sin säng i sitt rum, men tog inte tag i det. Sa även gång på gång att även om man sover i sitt eget rum får man alltid komma till mammas och pappas säng om man vaknar och vill det.

 En kväll frågade jag henne om hon ville sova i sin säng, och hon svarade bara OK.
Vi hade samma rutin i hennes rum som i vårt, dvs saga, småprat och att jag låg kvar tills hon somnade.
Hon sov hela natten i sitt rum, och har i princip gjort det sedan dess. Någon natt har hon kommit in till oss med täcke, kudde och flera gosedjur och självklart fått komma upp och sova hos oss, men annars har det inte varit några problem.

Jag tror att många gånger har vi som föräldrar större ångest än vad barnen har. Man vill ju helst behålla sin lilla bebis för alltid....

Känner igen detta. Men min dotter svarade "när jag blir lite äldre....". Varje gång hon svarade så avvaktade vi lite till, och plötsligt kom då den dagen då hon svarade OK.

Låt det ta den tid det tar. Förr eller senare är hon bekväm med idén. Personligen är jag av den uppfattningen att om man väntar tills barnet själv tar beslutet får man ett tryggare barn i eget rum.

Låt henne sova i spjälsängen bredvid er säng ett tag till, så hon inte känner sig undanskuffad när bebisen kommer, och så samsover ni med bebisen. Känns det otryggt med bebisen i sängen kan ni ju kanske skaffa ett sådant där litet "nest" för bebisen att sova i så blir det inte så varmt och trångt.

Själv är jag riktigt lycklig de nätter vår dotter kommer tassande, för jag tycker det är så mysigt...

Lycka till.